Jehovas vittnen står fasta i Albanien
SÄLLSKAPET Vakttornet har fått mottaga ett brev från en broder, som undkom från Albanien för något över två år sedan, vari han berättar om förhållandena där under de tio åren före hans flykt. Vi återger brevet här:
År 1939 kom fascisterna till makten, och lokala lagar förbjöd Jehovas vittnens verksamhet. Verket fortgick emellertid utan större svårigheter fram till juni 1940, då regeringen förbjöd Jehovas vittnen och lät konfiskera deras litteratur. Femton tusen böcker, broschyrer och andra publikationer beslagtogs. Nio vittnen arresterades och dömdes till mellan ett och tre års frihetsstraff. År 1944 hade sex till arresterats och två blev internerade i Tyskland, där en av dem dog. (Mellan 1946 och 1949 blev ytterligare tjugo arresterade och flera av dem fick fem års fängelse.) Under denna tid försiggick verksamheten under jorden med tillhjälp av maskinskrivna ark och de få broschyrer man hade kunnat gömma undan myndigheterna. Dessa lånades ut till intresserade under förutsättning att de skulle lämnas tillbaka.
År 1945 gjordes ansträngningar för att på nytt sätta fart på arbetet, men det var inte mycket man kunde göra på grund av brist på material för tryckningen. Det året hade kommunisterna alltför mycket att göra för att befatta sig med Jehovas vittnen. Men 1946 blev all den litteratur som dolts undan fascister och nazister beslagtagen av kommunisterna, som också tog hela vår utrustning under förevändning att ”all utrustning ni har tillhör oss”. Om och om igen vände sig bröderna till regeringen för att få papper till att trycka budskapet om Riket. Till sist blev de brutalt avvisade och hotade med våldshandlingar, om de kom igen med sin anhållan. Brodern svarade dem: ”Jehova, vår Gud, har lagt ansvaret på oss att underrätta det albanska folket om Guds uppsåt, som människorna måste få höra om i denna tid. Men ni hindrar oss att utföra detta verk genom att vägra oss papper och förbjuda oss att vittna om sanningen på det sätt som Jehovas vittnen gör över hela världen. Nu vilar ansvaret på er!”
De svarade: ”Här i Albanien är det vi som är herrar i landet; vi kommer inte att låta er arbeta för er teokrati så som era medbröder gör i andra länder. Om ni vill ha frihet att utföra detta verk, bege er då, om ni kan, till de länder där ni fritt kan arbeta tillsammans med era likasinnade. Vad på oss ankommer, så vill vi varken ge er tillstånd eller papper till er tryckning. Vi vill inte veta av er och Jehova, er Gud, som vi inte känner!”
År 1946 antogs en lag om att all litteratur, som inte har kommunismens ande, måste överlämnas till myndigheterna, och detta inbegrep bibeln såväl som alla publikationer från Sällskapet Vakttornet. Samma år förbjöd ett parlamentbeslut alla Jehovas vittnens möten, förbjöd dem att komma tillsammans i större antal än två och tre och förbjöd deras predikoverksamhet bland folket.
År 1947 började bröderna i huvudstaden en kampanj, då de bara använde sina biblar. De blev omedelbart arresterade, deras biblar revs sönder, och själva blev de utsatta för mycken tortyr, varefter de slutligen släpptes, men blev förbjudna att färdas långt från sina hem utan tillstånd från polisen. Denna restriktion tillämpades snart mot alla Jehovas vittnen.
År 1949 sprängde polisen ett möte, som Jehovas vittnen ordnat för att fira Herrens aftonmåltid, och misshandlade bröderna. Några veckor senare arresterade de den som hade lett mötet, och sedan de torterat honom i flera timmar, frågade polischefen: ”Varför bröt ni landets lag genom att komma tillsammans?” Brodern svarade: ”Vi är kristna ... Kristus befallde att vi skulle fira åminnelsen av hans död. Vi kan inte sätta statens lag över Guds lag.” När polisofficeren hörde detta, slog han brodern på kinden och gjorde sig redo att prygla honom, då han märkte att brodern vänt den andra kinden mot honom. Han frågade då: ”Varför har ni vänt den andra kinden åt mig?” Brodern svarade: ”Jag talade ju om för er att vi är kristna, och Kristus Jesus befallde oss att göra det.” Då svarade honom polischefen: ”Eftersom er Herre har befallt det, vill jag inte lyda honom genom att ytterligare slå er. Ge er iväg! Jag vill inte se er här igen!”
År 1948 kom en soldat i Tirana till kunskap om sanningen och lade av sina vapen. När han blev tillfrågad av en officer, varför han gjorde så, svarade han: ”Tills i dag var jag fri att bära dessa, men från och med nu är jag på Jehova Guds sida, och han förbjuder mig att bära och tillbedja sådana symboler. ... Sedan de utsatt honom för mycken tortyr, dömde de honom till fem års fängelse. I allt detta stod brodern fast.
År 1940 fanns det 50 Jehovas vittnen i Albanien; år 1949 fanns det 71. Fyra av dessa var muhammedaner, två romerska katoliker och resten grekiska katoliker. I jämförelse med antalet invånare i landet är detta mycket få, och även få jämfört med antalet människor av en god vilja. Tre olika religioner är förhärskande. Det finns således 700.000 muhammedaner, 300.000 grekiska och 200.000 romerska katoliker. Omkring 20.000 talar grekiska. De bittraste av Jehovas vittnens religiösa fiender tillhör det romersk-katolska prästerskapet och därnäst kommer det grekisk-katolska prästerskapet. Muhammedanerna är vänligare än de andra. När Jehovas vittnen talar till dem, tar de emot dem med ett leende och säger: ”Vi albaner är en ras, och vi har alla ett språk. Varför skulle religionen orsaka söndring bland oss, så att vi blir fientliga mot varandra? Helt visst har Gud inte förordnat om så många religioner. Det borde bara finnas en sanningens väg.”
Det är obligatoriskt att rösta, och därför att bröderna har vägrat att rösta, har de ofta blivit slagna och fängslade. De ekonomiska förhållandena är bedrövliga, folk kan inte förflytta sig, även om det är nödvändigt för dem att göra det. Polisstyrkan är mycket stor och stark, den kontrollerar vad varje människa säger och varje hennes rörelse. Det har påståtts att det finns 50.000 personer i fängelser och koncentrationsläger, och den behandling de får röna är ibland till och med sämre än den som nazisternas Gestapo gav sina offer. Mer än 90 procent av folket sympatiserar inte med kommunisterna.
Ofta samlar kommunisterna tillhopa folket på en ort för att de skall få höra ett högstämt tal om de röda segrarna. Folket måste efter talet ropa ”Länge leve ...!” Många gånger händer det att Jehovas vittnen tvingas att komma till dessa möten. Medan skarorna jublar och applåderar står dessa upp och säger ingenting, vilket föranleder folkmassorna att undra vad slags folk de är och hur de vågar taga en sådan ståndpunkt. Då händer det att ”talaren” eller en av hans kumpaner svarar: ”Låt dem vara; de är de där från Jehova; de har fått den där gammaldags kulturen från bibeln så inrotad hos sig!”
Censuren är mycket sträng i landet. Bröderna har skickat detaljerade rapporter till Sällskapets högkvarter i Brooklyn, men dessa har helt visst blivit kvarhållna av censuren. Vännerna är mycket nitiska och vittnar, allt eftersom tillfälle erbjuder sig, medan de väntar på den tid, då Jehova återigen vill öppna vägen för dem att bära fram budskapet till människorna före striden vid Harmageddon.