Jehovas vittnens historia i våra dagar

Del 24 — Utvidgning på västra halvklotet

I NORDAMERIKA med dess mer än 201 millioner invånare har anmärkningsvärt goda resultat uppnåtts, vad skördearbetet angår. Engelska, franska och spanska är huvudspråken i Nordamerika. En stor del av befolkningen bekänner sig till’ protestantismen. Ateismen har också djupa rötter. Men katolska tankegångar sätter sin prägel på stora områden. Nordamerikanernas sinnen, förankrade i hedendom som de är, har under senare år på grund av den tekniska utvecklingen lett dem till en synnerligen materialistisk inställning, så att de tror sig vara i det närmaste gudar som kan fullborda vilket uppsåt eller syfte som helst med hjälp av den falskeligen så kallade vetenskapen. De är därtill begivna på nöjen och resor och har kraftigt påverkats av verklighetsfrämmande Hollywoodfilmer. Nordamerikanen, som varit föregångsmannen när det gällt att uppfinna invecklade maskiner och apparater till den inhemska industriens tjänst och göra uppfinningar för nutida krigföring, har blivit dessa uppfinningars skräckfyllde slav i stället för deras herre. Människorna i Nordamerika saknar sinnesfrid. Det råder stor fruktan för atomkrig, och denna fruktan behärskar allas tankar, den gör sig märkbar i religionen, i politiken och i den mänskliga samlevnaden i allmänhet.

Eftersom Sällskapet Vakttornets högkvarter är förlagt till Nordamerika, kom de av Jehovas vittnen som är bosatta här först av alla i gång med att ”kamma” igenom det väldiga distriktet för att finna de ”andra fåren”. Så snart som Vakttornets Bibelskola Gilead började sända ut sina välövade missionärer år 1943, skickades dessa till avlägset belägna områden i Nordamerika, sådana som Mexiko, Newfoundland, Alaska, länderna i Mellanamerika (republikerna Costa Rica, Guatemala, Honduras, Nicaragua och Salvador samt den engelska kronkolonien Brittiska Honduras jämte republiken Panama på landtungan mellan Nord- och Sydamerika), och — inte att förglömma — den fransk-kanadensiska provinsen Quebec.a År 1947 var 163 av Vakttornets missionärer i verksamhet på dessa arbetsfält, och år 1955 hade antalet verksamma Gileadelever i tolv nordamerikanska länder vuxit till 663.

På våren 1945, innan andra världskriget hade upphört, gjorde Sällskapets president, N. H. Knorr, tillsammans med en annan av styrelseledamöterna, F. W. Franz, ett första officiellt besök i Mexiko och Mellanamerika, och man vidtog slutliga åtgärder för att utvidga missionärernas verksamhet.b Ungefär vart fjärde år har medlemmar av Sällskapets ledning gjort förnyade officiella besök i dessa länder. Över hela det väldiga Nordamerika har hundratals nya församlingar kommit till, dels i avlägset belägna trakter och dels genom delning av de större städernas snabbt växande församlingar, då medlemsantalet nått över 200. Särskilt i Kanada och Förenta staterna har många församlingar sett sig nödsakade att bygga för ändamålet ägnade, vackra Rikets salar, för att tillgodose vittnenas växande behov av samlingslokaler. I Mexiko, där så många av dem som är intresserade av budskapet om Jehovas rike är analfabeter, har man upprättat skolor i varje församling, där ung och gammal fått lära sig läsa och skriva spanska. Denna undervisningsverksamhet i Mexiko har krönts med stor framgång.c

Sedan 1945 har striden stått hetast i Kanada, där den katolska provinsen Quebec utgjort medelpunkt för kampen. Mellan 1943 och 1955 har 1.682 åtal väckts mot vittnena i denna provins, och de har dessutom blivit föremål för många pöbelangrepp. Utslagen har i 780 av målen varit gynnsamma för Jehovas folk; och nyligen har 899 andra mål nedlagts till följd av Kanadas högsta domstols historiska utslag i målet Saumur mot Quebec, som avkunnades den 6 oktober 1953 och som var gynnsamt för Jehovas vittnen.d I januari 1954 vidtog Quebecs provinsregering en motåtgärd genom att antaga en lag, som var riktad mot Jehovas vittnen. Också denna olägenhet har man måst bekämpa vid landets domstolar. År 1951 vann vittnena ett av de mest framträdande målen i Kanadas juridiska historia, målet Boucher mot Kronan, och i detta mål fastställde Kanadas högsta domstol att vittnenas predikoverksamhet inte var statsfientlig.e Eftersom man i Kanada inte har några lagar som garanterar medborgarnas fri- och rättigheter — vilket man har i USA — och när nu vittnena under så lång tid hade varit offer för upprörande förföljelse, lät Sällskapet i Kanada sända omkring en petition om en rättighetsförklaring. Man samlade inalles 500.967 kanadensares namnunderskrifter på denna petition, som överlämnades till parlamentet den 9 juni 1947. I februari 1949 ingick man med en andra, större petition med 625.510 namnunderskrifter, men myndigheterna lämnade också denna petition utan avseende. Trots den heta strid som står i det katolska Quebec växer antalet vittnen mycket hastigt, allteftersom detta fångahus öppnas för ärliga människor, så att de kan ändra sitt tänkesätt i enlighet med friheten att tillbedja Gud och finna tillflykt i Guds nya världs samhälle.

Den tabell som följer här visar de oerhörda ansträngningar som gjorts i Nordamerika under senare år, och de mycket tillfredsställande resultat man nått framgår av det växande antalet förkunnare.f

1942 7 75.589 19.668.961

1947 12 91.740 20.787.495

1952 12 168.752 25.810.384

1953 12 193.542 26.734.105

1955 12 236.124 29.999.901

Det förhållandet att 236.124 ordinerade Ordets förkunnare har använt mer än tjugonio millioner timmar i predikoverket under 1955 måste med nödvändighet ha haft kraftig verkan på millioner människors sätt att tänka. Under 1955 fanns det i Nordamerika ett predikande Jehovas vittne på 922 invånare på denna kontinent. Inbärgningsarbetet i denna del av världen går nu med allt större fart, och intet motstånd från prästerskapets sida, det må vara aldrig så kraftigt, kan bromsa upp det. Tusentals församlingar är i ständig tillväxt, i det att de införlivar med sig tiotusentals nykomlingar, som flyr till Guds organisation för att vinna trygghet.

Öarna i Atlanten, Karibiska havet och Medelhavet

Stora skaror på öarna i haven hör nu den rätte Herdens, Jesu Kristi, röst och skyndar sig att fly till Jehovas om ett berg påminnande organisation. Öarna i Atlanten, Karibiska havet och Medelhavet är många till antalet och ganska tätbefolkade. De hyser mer än sexton millioner människor, som är vita, bruna och svarta till hudfärgen och har engelskt, holländskt, romanskt och afrikanskt ursprung. Livet är inte så invecklat för dem som det är för deras nordamerikanska fränder. Deras religiösa tänkande har en anstrykning av katolicism, anglikansk skolning och demonisk vidskeplighet som t. ex. voodooism. De moraliska principerna är inte särskilt höga, på grund av prästernas sedvänja att i Guds namn ta emot betalning från folk för att de skall få sina synder förlåtna. Männen kan ha en ”officiell” hustru och samtidigt leva i sedvaneäktenskap med många andra kvinnor. En stor procent av barnen föds utom äktenskapet. Kvinnorna gör mycket av arbetet och underhåller praktiskt taget sina män och barn. Man har inte gjort stora ansträngningar för att ge barnen skolundervisning. Folk lever från dag till dag utan större bekymmer och oro, ägnar sig åt andefattiga nöjen och uppövar inte sin tankeförmåga i någon större utsträckning. Bland dessa stora skaror människor med en sådan sinnesinställning träder nu likväl tusenden fram och blir kristna Ordets förkunnare, i det de ansluter sig till Jehovas vittnen.

Mot slutet av år 1943 började man sända missionärer från Gileadskolan till Kuba, och dessa hade omedelbar framgång i arbetet att undervisa ivriga lyssnare i bibelns sanning. Därpå började Vakttornets missionärer ”invadera” Puerto Rico, Dominikanska republiken, Haiti, Trinidad, Bermuda- och Bahamaöarna, Jamaica och andra öar, och även här bjöd folk dem ett varmt välkommen. Sällskapet gav ut omkring 125.000 dollar enbart under 1946 för utvidgningen av förkunnarverket i Västindien och i Mellan- och Sydamerika.g Under tre på varandra följande år med början år 1944 besökte Sällskapets president Kuba och andra öar för att stimulera verksamheten i detta område, vilken fått en sådan utmärkt start.h År 1955 var 144 missionärer verksamma i 38 olika politiska ”länder” på öarna. Under många år var båten Sibia ett flytande missionärshem, och dess besättning av vid Gilead utbildade missionärer besökte ö efter ö och höll föredrag, vittnade för hela ortsbefolkningen och höll bibelstudier med dem som så önskade.i Denna båt har nu ersatts av den större båten Light (Ljus).j Mycket intresse har sålunda påträffats på avlägset belägna öar, och förarbete har gjorts för mera stadigvarande missionärsverksamhet, som kommer att utföras av andra förkunnare, som Sällskapet ämnar sända till detta område.

Till följd av prästernas påtryckningar har myndigheterna i Dominikanska republiken och Haiti, på Bermuda, Jamaica och andra öar förbjudit vittnenas verksamhet och låtit deportera missionärer, och verksamheten har i allmänhet talat rönt stort motstånd, men detta avskräcker inte vittnena, vilket tydligt framgår av följande tabell, som visar hur verket utvidgats.k

1942 6 1.297 237.057

1947 12 6.429 1.448.810

1952 15 15.659 2.200.647

1953 29 17.421 2.248.941

1955 38 19.615 2.673.483

Att mer än två millioner timmar om året ägnas åt predikotjänsten bidrar kraftigt till att Jehovas lov och pris ljuder på dessa öar. Härigenom blir tusentals människor undervisade för liv i Jehovas strålande nya värld av rättfärdighet. År 1955 fanns det redan ett predikande Jehovas vittne på 971 invånare på öarna. Det är sannerligen en god procent!

Sydamerika

Ända fram till slutet av andra världskriget såg det ut som om den romersk-katolska kyrkan skulle ha ”ensamrätt” till länderna i Sydamerika med dess 120 millioner invånare. År 1945, då de västliga demokratierna hade omintetgjort de katolsk-fascistisk-nazistiska ansträngningarna att nå världsherravälde, tycktes portarna till Sydamerika gå upp på vid gavel, så att den sanna kristendomen kunde tränga in där förmedelst Jehovas vittnens orädda missionärer. Spanska och portugisiska är huvudspråken. På grund av att den romerska hierarkiens hand under många hundra år har vilat tungt på folket i denna del av världen, har deras sätt att tänka blivit mycket kringskuret, och de är sinnliga och vidskepliga till sin läggning. Människorna är galna i sport och idrott och ägnar sig i stor utsträckning åt hasardspel. Eftersom skilsmässor är förbjudna, på grund av den katolska inställningen till sådana, är som en naturlig följd moralen inte särskilt hög, och det är vedertaget skick och bruk att leva i sedvaneäktenskap. Det finns många illegitima barn, och man har inte funnit någon praktisk lösning på det problem som dessas beklagansvärda ställning utgör. Behovet av undervisning är mycket stort, ett behov som ”kyrkan” aldrig uppmuntrat att man skulle söka fylla. Många människor är stolta och lättretliga till naturen. Alla tycks konsekvent vara fanatiska patrioter med en känsla av överlägsenhet. De grips lätt av en ny idé och blir ivriga när något nytt kommer i deras väg, men deras vana att betrakta saker och ting ytligt hindrar dem från att visa något djupare intresse. Vilken framgång skulle den bibliska undervisningen få bland sådana människor, och hur skulle den inverka på deras sätt att tänka? Vi skall strax se.

I februari och mars 1945 gjorde Sällskapets president, N. H. Knorr, och hans reskamrat, F. W. Franz, sitt första besök i Sydamerika.l Alla de större länderna besöktes, och man gjorde upp planer för att utsträcka missionärsverksamheten till alla dessa länder. Verksamheten i Argentina och i Brasilien hade kommit i gång i början av 1920 men behövde moderniseras i stor utsträckning. Missionärer som utbildats vid Gilead sändes kort efter besöket till Sydamerika, och år 1947 fanns det 117 gileaditer i tolv skilda länder i Sydamerika. År 1955 uppgick antalet missionärer som Sällskapet förordnat att arbeta här till mer än 340. Detta innebar att man måste inrätta och underhålla många missionärshem över hela Sydamerika och likaså upprätta lämpligt belägna avdelningsexpeditioner och depåer. Tusentals dollar har givits ut på den sydamerikanska utvidgningen, men resultaten av verksamheten där har snabbt kommit till synes.a Människor började i tusental lämna den katolska organisationen och ägna sig åt att studera hur de skulle kunna bli förkunnare av Guds ord såsom Jehovas vittnen. Många måste få lära sig läsa och skriva som ett led i deras bibelstudium. Dessutom var en upprensning i moraliskt avseende nödvändig, eftersom endast de som är gifta enligt bibelns principer kan bli anslutna till vittnena. Detta krävde av många att de rättade till sina äktenskapliga förhållanden. Så skedde också och detta i en sådan utsträckning, att allmänhetens uppmärksamhet har riktats på det förhållandet, att vittnena är de enda som ger någon moralisk lyftning åt dem som sluter sig till dem. Men trots alla dessa svårigheter har ökningen varit fantastisk: förkunnarsiffran har stigit från 807 år 1942 till 18.800 år 1955. Man har mött motstånd i Colombia och Brasilien och på andra håll. I Argentina har det rått förbud mot Sällskapet alltsedan 1949, då Perons nu upplösta diktaturregering ingrep emot det. Men detta sätter inte stopp för tillväxten i Colombia eller i Brasilien, nej, inte ens i Argentina.

Tillväxten i Sydamerika är uppmuntrande, och den tycks bara ha börjat, ty en verkligt stor skara människor verkar vara redo att komma fram inom denna del av Jehovas fält. Lägg märke till siffrorna här nedan, som vittnar om denna tillväxt.b

1942 8 807 219.905

1947 12 2.431 956.928

1952 13 11.795 1.990.208

1953 12 13.174 2.137.541

1955 12 18.800 2.874.637

På denna sydliga kontinent är verket med att vittna relativt nytt. Det finns redan ett predikande Jehovas vittne på 6.435 invånare. Men framtiden utlovar att det undan för undan kommer att bli många fler förkunnare i förhållande till antalet invånare, i och med att den sanna kristendomen fortsätter att breda ut sig.

[Fotnot]

(Fortsättning följer.)