Vittnen i ryska arbetsläger

”JAG ... utstår lidande, ja, till och med måste bära bojor såsom en ogärningsman. Men Guds ord bär icke bojor.” Dessa ord, som aposteln Paulus skrev till sin vän Timoteus, gäller också om många åt Gud överlämnade kristna i vår tid, till exempel om dem som vistas i ryska arbetsläger.—2 Tim. 2:9.

Sällskapet Vakttornet har nyligen fått ett brev från en tysk flykting i USA, vilket bestyrker detta. Han berättar där om sina erfarenheter i ett ryskt arbetsläger och säger bland annat:

”Jag hade länge den uppfattningen, att Jehovas vittnen bara fanns i Ryssland. Men när jag blev frigiven ur fängelset, träffade jag dem också till min stora förvåning i Västerns länder. Under de senaste åren har de där människorna fått mig att tänka en hel del.

Det var under den tid av nära nog tre år då jag var i fängelse i Ryssland. Åtta månader av fängelsetiden, under 1946, tillbringade jag i arbetslägret X i nordvästra Ryssland vid Volga. Bland fångarna var det några som jag lade märke till redan första dagen, därför att de var så glada och vänliga. De var mellan 17 och 50 år gamla, representerade skilda yrken och verkade mycket intelligenta. Eftersom de redan hade varit i fängelse i tio års tid, betraktades de som veteraner.

De hade ansvarsfulla ställningar inom lägret, därför att de var pålitliga, och lägerledningen, såväl som de värsta förbrytarna, hade den största respekt för dem. De tycktes alltid ha något att tala om och talade otvunget med alla om det hopp de ägde. Fastän det var förbjudet att hålla möten, lyckades det dem att komma tillsammans nästan varje kväll; det var åtta från vår barack och två eller flera från andra baracker. Under sina möten läste de i en liten bibel, trasig och gul av ålder. De skrev av stycken ur den på allt möjligt: på tomsäckar, träbitar och dylikt. Deras kärlek till den där bibeln fick mig att tro att deras önskan att äga en bibel till och med var större än deras traktan efter frihet.

Avskrifterna ur bibeln smugglade de till alla fem sektionerna i lägret. De använde ’kurirer’ till detta, och somliga av dessa var inte ens troende men gjorde det ändå gärna för vittnena. En av vittnena, broder X, tycktes vara förstyre. Han organiserade deras verksamhet, tycktes veta vilka man kunde lita på och ge ett uppdrag åt och kom regelbundet på besök till de olika barackerna.

Många visste om deras hemliga möten, men ingen förrådde dem. Vi ställde våra sängar (britsar) så att deras kom längst bort i hörnen från dörrarna räknat, där man inte lade märke till dem. Och de var mycket tacksamma för detta och visade det på många sätt.

En gång om året måste hela lägret samlas på fabriksområdet för särskild inspektion. Vittnena begagnade detta tillfälle och hade en egen sammankomst inom en del av området, som de smyckade med ungbjörkar. Där fanns också en öppen tank, som de skrubbade oklanderligt ren. Jag såg det visserligen inte själv, men jag är alldeles säker på att de förrättade dop i den. Och allt detta skedde utan att lägerledningen visste något om det!

Samma kväll kom det många för att hälsa på de två yngsta av vittnena i vår barack. De var respektive 17 och 19 år. Den ene främlingen efter den andre dök upp; de skakade hand med pojkarna, klappade dem på axeln och yttrade några lågmälda ord. Utan tvivel hade de just blivit döpta och fick nu ta emot välgångsönskningar. Båda två utstrålade en sådan glädje, att andra förundrade frågade dem: ’Skall ni gifta er, eftersom ni är så lyckliga?’

Vittnena var ständigt redo till varje gott verk, men man kunde inte få dem att ta del i något oärligt företag. Om vi bemödade oss aldrig så, kunde vi inte rubba dem i deras beslut, och deras tillit och förtröstan var enastående. Vi avundades dem; vi kunde helt enkelt inte förstå oss på det. Att vi hade dessa Jehovas vittnen ibland oss, deras själva närvaro och tanken: det finns således alltjämt några riktiga människor, ja, detta var i alla fall till verklig tröst och uppmuntran för oss alla.”

Det låter som en paradox, att medan Jehovas vittnen utanför Ryssland undrade om det utfördes något vittnande i detta land, fann en man som tvångsförflyttats in i Ryssland vittnena där så verksamma, att han trodde att Ryssland var den enda plats där det fanns vittnen! Ja sannerligen, även om de kristna kan beläggas med bojor, så bär Gud Jehovas ord inga bojor.