Solen ”skall ... bliva förmörkad”
Vissa profetior i bibeln talar om att solen skall förmörkas. Hur skall man förstå dem, skall de fattas bokstavligt eller bildligt?
JORDEN är människans hem. Men om det inte vore för solen skulle människan inte kunna leva på den. Solen ger oss ljus, värme och energi. Kolet och oljan i marken, vindarna som driver väderkvarnarna och floderna som ger oss vattenkraft — allt detta har sitt upphov hos solen. Vår föda beror också av solen. Solenergien jämte vatten och koldioxid utnyttjas av växterna, vilka inte bara ger oss föda utan också byggnadsmaterial, bränsle och, inte att förglömma, vackra ting att se på. Solen är sannerligen en underbar gåva till människan från Skaparen. Därför är det inte att förvåna sig över att människan, när hon avföll från den rena gudsdyrkan, började tillbedja solen; ja, solguden var en framträdande gudomlighet bland många forntida folk.
I syfte att göra sin överhöghet känd har Jehova Gud i gångna tider hindrat solen från att lysa. Den nionde plågan som kom över det forntida Egypten bestod till exempel av ett mörker som man kunde ta på. ”Ingen [av egyptierna] kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin plats i tre dagar.” Att detta inte bara var en nyck av naturen bevisas av det förhållandet att samtidigt hade ”alla Israels barn ... ljust, där de bodde”. När Jesus dog, kom likaså från omkring sjätte timmen, dvs. middagstiden, ”över hela landet ett mörker, som varade ända till nionde timmen, i det att solen miste sitt sken”. I vart och ett av dessa fall var det det bokstavliga solljuset som det var fråga om. — 2 Mos. 10:21, 23; Luk. 23:44, 45.
Guds ord har inte bara skildrat hur Gud har hållit tillbaka solljuset, utan det förutsäger också att han på nytt skulle göra detta. Således profeterade Hesekiel om att Jehova skulle ”övertäcka solen med moln”. Joel skrev om en tid då ”solen skall vändas i mörker”. Och i sin stora profetia om änden på denna tingens ordning sade Jesus att solen ”skall ... bliva förmörkad, och månen skall icke giva sitt ljus”. — Hes. 32:7; Apg. 2:20; Matt. 24:29, NW.
Avser dessa profetior att den bokstavliga solen skall bli förmörkad, såsom det skedde på Mose tid och i Jesu Kristi dagar? Ja, säger många ivriga religionsanhängare. Boken Bible Readings for the Home Circle, som utgivits av sjundedagsadventisterna, framhåller till exempel att dessa förutsägelser blev uppfyllda på den mörka dagen 19 maj 1780. Till stöd för denna uppfattning citerar man bland andra auktoriteter Websters oavkortade ordbok (på engelska), 1833 års upplaga, där det på sidan 1604 står följande att läsa om ”Den mörka dagen”: ”På sina håll kunde man under en tid av flera timmar ej utomhus se att läsa vanlig stil. Fåglarna kvittrade sin aftonsång, flögo bort och blevo stilla. Hönsen satte sig till rätta för natten, och kreaturen sökte sig hem till gårdarna. I husen tände man ljus. Mörkret började vid 10-tiden på förmiddagen och fortsatte till midnatt, dock med växlande styrka och olika varaktighet på olika platser. ... Den verkliga orsaken till detta märkvärdiga fenomen är icke känd.” Det framhålls också att detta mörker inte kan förklaras ha härrört från en vanlig solförmörkelse, ty det hade varit fullmåne kvällen innan, och månen befann sig således på andra sidan om jorden vid den tid då solen blev skymd.
Ordet sol används symboliskt
Men måste det vara så att när Guds ord säger att solen ”skall ... bliva förmörkad”, då avser detta den bokstavliga solen? Nej, inte alls. Och i all synnerhet inte när vi lägger märke till de många sätt, på vilka ordet sol används symboliskt. Så kallas Jehova Gud synnerligen passande för solen, ty han är ursprungskällan till allt ljus, allt liv och all energi: ”Jehova, Gud, är sol och sköld.” I överensstämmelse med detta uttryck kallas han ”himlaljusens Fader”. — Ps. 84:12, Åk; Jak. 1:17.
Jesus Kristus kallas också mycket lämpligt för en sol: ”Men för eder, I som frukten mitt namn, skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar.” Liksom solen är jordens ljus, så är Jesus ”världens [andliga] ljus”. — Mal. 4:2; Joh. 8:12.
Skriften säger vidare att Gud har en härskara av himmelska andliga skapelser eller änglar, och den organisation som dessa utgör kallas för en kvinna. Denna kvinnoliknande organisation sägs ha ”solen till sin klädnad”. Och vidare får vi den försäkran att Guds konungadöme skall vara så strålande, att solen och månen vid en jämförelse känner sig skamsna: ”Och månen skall blygas, och solen skall skämmas; ty härskarors Jehova skall vara konung på Sions berg.” — Upp. 12:1; Jes. 24:23, Åk.
Och slutligen läser vi också om att Guds tjänare, medan de alltjämt befinner sig på jorden, beskrivs såsom ljus eller solar och sägs lysa såsom solen: ”Bliven otadliga och rena, Guds ostraffliga barn mitt ibland ’ett vrångt och avogt släkte’, inom vilket I lysen såsom himlaljus i världen.” ”Då [vid skördetiden] skola de rättfärdiga lysa såsom solen i sin Faders rike.” Förhållandena visar att Guds trogna tjänare i vår tid sannerligen lyser såsom solen, då de vitt och brett förkunnar de goda nyheterna om Guds rike. — Fil. 2:15, 16; Matt. 13:43.
Solen används inte bara såsom en symbol av andligt ljus, utan för sin stora hettas skull används den också för att åskådliggöra hur förföljelse kan verka. Vi ser till exempel hur Jesus i sin liknelse om såningsmannen talade om säd som såddes på stengrund och som sköt upp med ens, ”men när solen hade gått upp, förbrändes det, och eftersom det icke hade någon rot, torkade det bort”. I sin förklaring sade Jesus: ”Det är sagt om den som väl hör ordet och strax tager emot det med glädje, men som icke har någon rot i sig, utan bliver beståndande allenast till en tid; och när bedrövelse eller förföljelse påkommer för ordets skull, då kommer han strax på fall.” — Matt. 13:6, 20, 21.
Hur och när solen förmörkas
Måste man, i betraktande av allt det som här nämnts, hålla före att profetiorna om att solen skulle förmörkas har avseende på att den bokstavliga solen inte skall ge sitt ljus? Nej, det behöver man inte. Det är inte heller rimligt att hålla före att denna förmörkelse av solen skulle begränsas till att räcka några få timmar och skulle beröra endast en liten del av jorden. Vidare framgår det mycket tydligt och klart av det sammanhang, vari en del av dessa bibeltexter förekommer, att solförmörkelsen skulle inträffa i våra dagar och inte för två hundra år sedan. Jesus förband till exempel förmörkelsen av solen med sin återkomst, vid vilken tid nationerna skulle vredgas, nation skulle resa sig mot nation och rike mot rike och det skulle komma hungersnöd, farsoter och jordbävningar. Förhållandena visar att år 1914 började uppfyllelsen av dessa profetior. Också Joels profetia anger att denna förmörkelse av solen skulle föregå Jehovas fruktansvärda dag och skulle ange att den var nära. Det är inte förnuftigt att dra den slutsatsen att detta tecken skulle visa sig 180 år före Jehovas fruktansvärda dag eller ändå tidigare. — Matt. 24:7—12.
Helt naturligt bör vi alltså förvänta att denna förmörkelse av solen skall inträffa nu. Och på vilket sätt uppfylls då denna profetia? I det stora andliga mörker som nu övertäcker jorden. Såsom Jesaja förutsade: ”Se, mörker övertäcker jorden och töcken folken.” Detta andliga mörker orsakas av att människor ignorerar Jehova, det stora Ljuset, och Jesus Kristus, ”världens ljus”, såväl som Guds ord, vilket den kristne betraktar såsom en lykta för sina fötter och ett ljus på sin stig. — Jes. 60:2; Joh. 8:12; Ps. 119:105.
Men har inte ett sådant andligt mörker rått under många hundra år i det förgångna? invänder kanske någon. Det är sant, men i denna tid är mörkret tjockare och mera vittutbrett i många avseenden. Vi lever nu i den period då det enligt förutsägelsen råder ”kritiska tider, svåra att komma till rätta med”, en tid då människor mer än någonsin älskar nöjen mera än de älskar Gud och då man allmänt har en form av gudaktighet men i ringa grad ådaga lägger dess kraft. Jesus framställde denna fråga med avseende just på denna tid: ”Men skall väl Människosonen, när han kommer, firma tro här på jorden?” — 2 Tim. 3:1—5, NW; Luk. 18:8.
Att detta andliga mörker existerar framgår tydligt av att till bekännelsen kristna religiösa ledare ställer bibeln jämsides med ofullkomliga människors skrifter och räknar Jesus Kristus till den grupp svaga, otillförlitliga lärare, som bl. a. omfattar Sokrates, Buddha och Muhammed. Så sade Jesus: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, och Petrus sade om honom: ”I ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.” Men så är det inte, säger Niebuhr, en ledande kyrkoman i USA. Enligt honom kan juden ”finna Gud lättare i de bestämmelser som gäller för hans egen arvedel” eller religion än genom en omvändelse till Kristus. — Joh. 14:6; Apg. 4:12.
Hur tjockt detta andliga mörker är framgår av meddelanden liknande det följande, som stod att läsa i tidskriften Time för 27 januari 1958: ”Glenview Församlingskyrka ... är en sammanslutning av sökare med mottot: Tro som du vill — tillbed som du har lust.” Den har ”dussintals organisationer, i vilka man har så bråttom som i en bäverkoloni och dagligen jäktar med danser, fester, utflykter” osv. Det finns jakt- och fiskegrupper, en kvinnoklubb, en pojkförening, och lägerliv ordnas för alla åldrar. ”I en predikan härförleden citerade prästen med beklagande en nykomling som hade yttrat till en annan: ’Jag förstår att jag måste gå in i den där förbannade kyrkan om jag skall få några vänner!’” Att denna kyrkoorganisation mer liknar en sällskapsklubb än en religiös institution framgår ytterligare av meddelandet att ”Glenviews nattvardsfirande är lika fritt som dess teologi (dvs. Gud. Kristus, bibeln: vart och ett begrepp får uppfattas såsom det passar den enskilda människan). Nattvardsborden är dukade i koret, och församlingsmedlemmarna kommer fram och tar för sig själva.” Allt sådant utgör sannerligen en stor avvikelse från religionsutövningen, låt oss säga, bara för femtio år sedan. Även om de olika samfunden lärde mycket som var felaktigt i kristendomens namn. hade de likväl åtminstone ett visst mått av respekt för bibeln såsom Guds ord och en viss gudsfruktan.
Därtill kommer också en kontrastverkan. Ljuset från Guds ord skiner nu, i överensstämmelse med hans löfte, allt klarare och klarare: ”De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd.” Men ”de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret; de märka icke det som skall vålla deras fall”. Därför säger också profeten Jesaja, sedan han talat om mörkret över jorden, vidare så här: ”Men över dig uppgår HERREN [Jehova], och hans härlighet uppenbaras över dig. Och folken skola vandra i ditt ljus.” Och Jesus förutsade att just vid den tid, då solen skulle bli förmörkad, skulle ”dessa goda nyheter om riket ... bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer”, vilket anger en tid av upplysning för somliga trots det andliga mörkret. Ja, detta framställdes i bild då mörkret omslöt egyptierna under tre dagar just före Israels barns uttåg. Vid den tiden hade Israels barn, såsom vi redan har framhållit, ljust överallt där de bodde. — Ords. 4:18, 19; Jes. 60:2, 3; Matt. 24:14, NW.
Bevis på det andliga mörker som råder i världen och särskilt i kristenheten kan man skönja överallt. Man kan tydligt urskilja detta mörker i världens tilltagande omoraliskhet, brottslighet och giriga dyrkan av materialismen. Följden blir en uppfyllelse av Jesu ord: ”På jorden skall ångest komma över folken, och de skola stå rådlösa vid havets och vågornas dån, då nu människor uppgiva andan av förskräckelse och ängslan för det som skall övergå världen.” — Luk. 21:25, 26.
Eftersom det nästan alltid, då det talas om att solen skall förmörkas, också talas om månen, är följande fråga på sin plats: Bör man förbinda någon särskild betydelse med den omständigheten att månen också skall bli förmörkad eller vändas ”i blod”, såsom en profetia säger? I gångna tider har bibelforskare strävat efter att göra en åtskillnad mellan solens symboliska förmörkelse och månens. Det förefaller emellertid både förnuftigare och mera i överensstämmelse med de verkliga förhållandena att dra den slutsatsen att det är samma sak som avses. Om inte solen funnes, kunde inte månen lysa, ty månen återkastar bara solens ljus. Och liksom solen lyser upp dagen, så lyser månen upp natten.
När det talas om en förmörkelse av såväl solen som månen är avsikten tydligen att understryka det fullständiga och förblivande andliga mörker som skulle råda i nuvarande tid. Vi finner också att beskrivningen stämmer.