Guds skrivare — vilka var de?

Bibeln har endast en författare, Jehova Gud. Men han använde människor till att skriva ned sitt ord åt oss. Vilka var då dessa skrivare?

JEHOVA Gud skrev själv de tio buden på stentavlor. Vad allt det övriga av bibeln angår, använde han människor till att skriva ned hans ord. Dessa skrivare var omkring 35 till antalet, och alla var judar. De representerade alla levnadsställningar, och mellan somliga låg en så lång tidrymd som 1.500 år. Dessa heliga ”människor talade från Gud, så som de fördes åstad av helig ande”. — 2 Petr. 1:21, NW; Rom. 3:1, 2.

Om vi känner till vilka dessa människor var, stärker detta vår tro. Det är visserligen sant, att vi inte har något direkt bevis i vart och ett fall, men det finns så rikliga vittnesbörd, att en kristen kan ställa alla skeptiker mot väggen, vilkas angrepp på bibelns äkthet grundar sig på en tvist om vilka som skrev de olika böckerna.

Pentateuken, bibelns fem första böcker, tillskrivs Mose. Den utgjorde ursprungligen en enda bok eller rulle och delades upp för bekvämlighetens skull. Fastän vi upprepade gånger läser om att Mose skrev eller blev befalld att skriva, säger inte Moseböckerna själva rent ut att Mose skrev dem. — 2 Mos. 34:27; 4 Mos. 33:1, 2; 5 Mos. 31:9.

Att Mose verkligen skrev dem är emellertid inte bara en logisk slutsats och den judiska traditionella uppfattningen, utan resten av bibeln bär också vittnesbörd härom. I tjugosju andra böcker i bibeln finns det mer än 200 hänvisningar till ”Moses lagbok” osv. — Jos. 8:31; 2 Kon. 21:8; Esr. 6:18; Apg. 15:21.

Med detta i minnet ger oss den större delen av Pentateuken inget problem; Mose skrev bara ned det som han såg och hörde.

Men hur förhåller det sig med allt det som skildras i Moseböckerna om skapelsen, människans fall i synd, syndafloden, byggandet av Babels torn och liknande händelser? Vittnesbörd som kommit i dagen på senare tid talar för att Mose fick upplysningar om allt detta genom minst elva tidigare nedskrivna skildringar.

Arkeologiska upptäckter berättar om skrifter som tillkommit före syndafloden. Att Adam kunde skriva är därför den förnuftiga slutsats man kan dra av orden i 1 Moseboken 5:1: ”Detta är boken med Adams historia.” (NW) Det ord som här översatts ”historia” är toledóth, och det betyder bl. a. historia eller berättelse om uppkomst, ”historiskt ursprung”. Det förekommer vid slutet av ett dokument och kallas kolofon, och det talar om vem som skrev det närmast föregående. Samma uttryck återfinns i 1 Moseboken 2:4 (NW), där vi läser: ”Detta är historien om himlarna och jorden vid den tid då de blevo skapade.” Troligast är att Adam skrev också denna skildring. Förutom dessa två berättelser nämner bibeln nio andra, som Mose begagnade sig av, i 1 Moseboken 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. — NW.

Arkeologien har kunnat påvisa att skildringarna eller berättelserna skrevs med en vinkelformad stilus eller griffel på tavlor av mjuk lera, vilka sedan brändes i solen. Detta skrivsätt kallas kilskrift, och det var alltjämt i bruk sedan man börjat använda bläck och papyrus. Lertavelskildringarna gick i arv till nästa generation, och förmodligen bevarades några sådana av Noa och hans söner igenom syndafloden. Mose, som hade blivit undervisad i all egyptiernas visdom, borde inte ha haft någon svårighet att dechiffrera dessa tavlor och översätta dem till den hebreiska, som han och hans folk talade vid tiden för uttåget ur Egypten. Mose kanske inte kopierade skildringarna ord för ord; under inspiration blev han ledd till att återge dessa skildringar, liksom han under inspiration skrev ned det som gällde hans egen tid. Dessa elva historiska skildringar omfattar tiden från skapelsen fram till 1 Moseboken 37:2, till Jakobs och hans söners tid. Adam skrev eller ägde alltså två av dessa skildringar, och de övriga skrevs eller ägdes av Noa, Noas söner, Tera, Ismael, Isak, Esau och Jakob. Stoffet till resten av skildringen, som beskriver händelser före Mose egen tid, kan Mose lätt ha fått genom sin far, Amram, som utan tvivel hade hört härom från sin farfar, Levi, som fick leva mycket länge. — Apg. 7:22.

Från Josua till och med Ester

Turen kommer nu till bibelboken Josua. Omständighetsbevisen stöder kraftigt den judiska traditionen att denna bok bär den mans namn som skrev den. Josua 6:25 säger att Rahab alltjämt levde vid den tid då boken skrevs, vilket anger att den skrevs av någon som levde vid den tid då de i boken skildrade händelserna inträffade. Att anse Josua vara skrivaren är logiskt. Vad är dessutom förnuftigare än att dra den slutsatsen, att liksom Jehova använde Mose till att skildra händelserna under Mose livstid (ja, under längre tid), skulle han bruka Mose efterträdare på samma sätt? Såsom Mose medhjälpare hade Josua rikliga tillfällen att lära sig hur man upptecknar skildringar av olika händelser.

Vem skrev nästa bok, Domarboken? Samuel är den trolige skrivaren. Denna bok använder flera gånger uttrycket ”på den tiden fanns ingen konung i Israel”, vilket anger att det fanns en kung i Israel när boken skrevs. Boken säger också att jebuséerna fortfarande befann sig i Jerusalem. Eftersom de blev drivna därifrån tidigt under kung Davids regering, måste boken ha skrivits under kung Sauls regering och alltså under den tid Samuel levde. Skulle då inte Jehova ha använt sitt främsta jordiska språkrör vid den tiden till att skriva ned hans ord? — Dom. 1:21; 17:6.

Liknande argument talar för att Samuel har skrivit Ruts bok. Men när vi så kommer till de två Samuelsböckerna, blir vi förvånade, ty det är uppenbart att han inte kan ha skrivit den andra boken, nej, inte ens hela den första, ty i 1 Samuelsboken 25:1 läser vi om Samuels död. Är det då fråga om ett bedrägeri? Nej, inte alls! De två böckerna utgjorde ursprungligen en enda bok eller rulle, och det är därför rimligt att dra den slutsatsen, att de två profeter, Natan och Gad, vilka såsom Samuels efterträdare är de som troligen fullbordade Samuels verk, föredrog att vara anonyma. — 1 Krön. 29:29.

Så kommer vi till de två Konungaböckerna, och även här stöder Skriften den judiska traditionen i dess namngivande av skrivaren, nämligen Jeremia. Många hebreiska ord och uttryck förekommer endast i dessa båda böcker och i Jeremias profetia, vilket tyder på att de har samme nedskrivare. Såväl Konungaböckerna som Jeremias bok vittnar om skrivarens uppskattning av lagen och brinnande nitälskan för Jehovas rena tillbedjan. Konungaböckerna skildrar förhållandena i Jerusalem sedan fångenskapens tid hade börjat, vilket talar för att skrivaren inte hade förts till Babylon, och Jeremia blev inte förd dit. Jeremias bok och Konungaböckerna kompletterar varandra, i det att händelser skildras helt kortfattat i det ena verket, om de blivit utförligt behandlade i det andra. Särskilt påfallande är det förhållandet att Konungaböckerna inte nämner Jeremia, fastän de talar mycket om profeterna och Jeremias profetgärning var av sådan betydelse. Den enda förnuftiga förklaringen härtill är att Jeremia underlät att tala om sig själv i Konungaböckerna, då han ju hade berättat om sitt verk i den bok som bär hans namn.

Den framträdande plats som prästerna och deras åligganden får i Första och Andra Krönikeboken talar för att en präst sådan som Esra är deras nedskrivare, och det gör också de avslutande orden i Andra Krönikeboken och de snarlika inledningsorden i Esras bok. Att Krönikeböckerna skrevs i Esras dagar framgår klart av de många kaldeiska uttryck som. förekommer i dem och som skrivaren uppenbarligen tillägnat sig i Babylon. Det är fördenskull inte utan goda skäl som den judiska traditionen pekar på Esra såsom den som skrivit de båda Krönikeböckerna.

Esras bok talar om två skaror landsflyktiga som återvänder från Babylon till Jerusalem. Esra ledde den andra skarans återfärd, och han är den som följdriktigt kan berätta för oss härom, vilket han gör i första personen i kapitlen 7, 8 och 9. I fråga om den nästa bibelboken behöver inget tvivel råda när det gäller skrivaren, ty den börjar så: ”Nehemjas ... berättelse.”

Men hur är det med Esters bok? Vem var så väl kvalificerad som Esters kusin Mordokai att bli den bokens nedskrivare? Han hade sannerligen en sådan ställning, att han kände till alla fakta, och Jehovas välsignelse vilade över honom. Judarnas ”Stora synagoga” och Josefos kom till samma slutsats.

Från Job till och med Malaki

Jobs bok är kanske den äldsta av alla bibelns böcker, och hänsyftningarna på Job 1 Hesekiel 14:14, 20 och i Jakob 5:11 bevisar att Job verkligen har levat. Vad skrivaren av boken angår, talar alla bevis för att denne är Mose. Jobs bok överflödar av storslagen och kraftfull poesi liknande den vi finner i 2 Moseboken 15 och 5 Moseboken 32. Man finner snarlika uttryck i Jobs bok och i Moseböckerna. Dessutom tycks det vara så, att de händelser som beskrivs i Jobs bok inträffade ungefär vid den tid då Israel var förtryckt, och Mose kunde alltså ha fått kunskap om Job medan han var i öknen i Midjans land, sedan han hade flytt undan Farao. Framträdande kristna under den första kristna tiden ansåg också att Mose hade skrivit Jobs bok.

Tvärtemot den allmänna uppfattningen har David inte skrivit alla psalmerna i Psaltaren. Han skrev bara 72 av de 150 psalmerna. Bland de andra av psalmernas nedskrivare kan nämnas Mose, Salomo, Asaf och Koras söner. Ingen särskild skrivare anges för trettiofyra av psalmerna. Vad nästa bok beträffar, Ordspråksboken, så säger den själv att Salomo skrev de tjugonio första kapitlen, Agur det trettionde och kung Lemuel det trettioförsta. Predikaren (1:1, 12) anger att kung Salomo är dess nedskrivare, och detsamma gäller om den följande boken, Höga Visan, vars inledningsord lyder: ”Sångernas sång av Salomo”.

De fem följande bibelböckernas nedskrivare var Jesaja, Jeremia (två), Hesekiel och Daniel. Det har givits ut en sannskyldig flod av skrifter, vilka sökt bevisa att Jesaja inte har skrivit hela den bok som bär hans namn. Men Jesajas belackare kan inte enas om huruvida boken har skrivits av två, tre eller till och med många fler olika män med namnet Jesaja. Men kan inte en bok variera i stilen för att harmoniera med olika budskap, utan att den fördenskull måste anses ha blivit skriven av ett flertal personer? Jo visst! Vad de kristna angår, så fastslår den inspirerade aposteln Paulus hur det förhåller sig, ty han citerar från vad man ansett vara olika delar av boken och tillskriver Jesaja alla dessa olika delar. Se Romarna 9 och 10.

Profeten Jeremia har med rätta ansetts vara den som skrivit Klagovisorna. Skrivsättet såväl som tidpunkten då boken skrevs pekar ofelbart på honom.

Daniels bok har alltid varit en omtyckt måltavla för bibelkritikerna. De tycks alla vara ense om att den inte kan ha skrivits förrän hundratals år efter Daniels tid. Men de arkeologiska upptäckterna har tagit udden av mycket i deras attacker, och när det gäller de kristna, avgör Jesu Kristi ord denna fråga, ty han citerade ur boken och tillskrev Daniel den. — Matt. 24:15.

Efter Daniels bok följer tolv så kallade mindre profeter, och vars och ens profetia bär sin nedskrivares namn. Om det alls finns något undantag, så skulle det vara Malaki, vars namn betyder ”budbärare åt Jah”, ty detta namn kan vara en pseudonym, som profeten Nehemja använde för att inte dra uppmärksamheten till sig själv. Alla fakta i boken stämmer fullständigt med dem som före fanns på Nehemjas tid, och likväl nämner inte Nehemja Malaki. Malakis nitälskan kan helt visst jämföras med den som Nehemja lade i dagen.

De kristna grekiska skrifterna

Såvitt man kan utröna började Mose bibelskrivandet omkring år 1513 f. Kr., och de hebreiska skrifterna hade fullbordats i och med Nehemjas eller Malakis skildring omkring år 442 f. Kr. Under nästan fem hundra år gjordes sedan ingen inspirerad nedteckning av någon Guds skrivare. Varför det? Troligtvis därför att händelserna under den tiden saknade profetisk betydelse. Men när Guds Son kom till Israels nation såsom dess utlovade Messias, förhöll det sig inte längre så. Nu inträffade händelser av största betydelse, och det gavs nya uppenbarelser om vad som var Guds vilja beträffande hans tjänare på jorden. Detta fick till följd att tjugosju böcker fogades till Guds ord, nämligen de kristna grekiska skrifterna, som oriktigt benämns Nya testamentet, liksom de hebreiska skrifterna med orätt benämns Gamla testamentet.

Vilka var det som skrev de kristna grekiska skrifternas böcker? Forntida papyrushandskrifter och de första kristnas vittnesbörd hjälper oss undantagslöst att få svar på den frågan. Dessa auktoriteter säger att de fyra evangelierna har skrivits av de män, vilkas namn de bär. Lukas’ hänvisning i Apostlagärningarna till sitt eget evangelium liksom det förhållandet att han talar i första personen, då han skildrar några av sina resor tillsammans med Paulus, bevisar att han verkligen skrev dessa båda böcker. Somliga må ha förfäktat att det inte var aposteln Johannes som skrev det evangelium som bär hans namn, men ett arkeologiskt fynd av ett fragment av hans evangelium, som är skrivet mellan år 100 och år 150 och som man hittat nere i Egypten, bevisar att de har orätt. Om en avskrift således hade hunnit ned till Egypten vid den tiden, måste Johannes’ evangelium ha skrivits under hans livstid och inte omkring femtio år senare, såsom bibelkritikerna påstår.

Av de därpå följande fjorton breven, som skrivits av Paulus, talar alla, utom det sista, själva om vem skrivaren är. Att Paulus också skrev Hebréerbrevet framgår klart och tydligt av följande fakta: De första kristna nämner Paulus såsom skrivaren; en förteckning över alla hans brev, som gjorts mycket tidigt, inbegriper Hebréerna; skrivsättet, bruket av logik och det ypperliga greppet om Skriftens bevismaterial är helt och hållet i stil med Paulus. Vad den återstående delen av de kristna grekiska skrifterna beträffar, så nämner alla de olika böckerna sina nedskrivare vid namn: Petrus (två brev), Johannes (tre brev och Uppenbarelseboken), Jakob och Judas.

Vi har alltså omkring trettiofem skrivare, alltifrån Mose till och med aposteln Johannes, vilka levde under en tidrymd av mer än 1.600 år och blev brukade till att skriva bibelns sextiosex böcker. De faktiska förhållandena och omständighetsbevisen fastslår tillsammans att de som skrev dessa böcker verkligen levde vid den tid, då de påstår sig ha levat och skrivit. Sådana upplysningar är inte bara av intresse utan kan också i stor utsträckning stärka vår tro. Dessutom sätter de oss i stånd att möta angrepp som riktas mot äktheten hos Guds ord, vilket ”förbliver evinnerligen”, trots alla ansträngningar från dess fienders sida att omintetgöra det. — 1 Petr. 1:25.