Uthålligheten fick sin belöning

JAG tjänar såsom pionjär med särskilt uppdrag i församlingen i Coatepeque i Quezaltenango i Guatemala. När jag för första gången var på besök i en by i grannskapet, som heter Flores Costa Cuca, försökte jag hålla predikan för en ung man, som just kom ut från posten, och erbjöd honom några skrifter. Han tycktes ha mycket bråttom. Och i det att han svingade sig upp på hästen, sade han till mig att om det var religiösa böcker, så var han inte intresserad. Men han tyckte att det var egendomligt att jag erbjöd böckerna mot ett så ringa bidrag.

Efter två veckor for jag tillbaka till den här byn, och då träffade jag honom i arbete på ett fält någon kilometer från samhället. Vi gick upp till verandan till hans hus för att samspråka. Även om han var artig och vänlig, tyckte jag inte att jag kom någon vart, när jag försökte förklara avsikten med mitt besök. Det enda vi gjorde upp om var att jag skulle titta in igen nästa gång jag kom förbi.

Alltifrån den dagen besökte jag honom regelbundet. Flera gånger studerade vi tillsammans just på den plats där han höll på med något arbete, t. ex. att gjuta cement eller lägga väg. Vi hade ett par stora stenar till stolar, och träden gav oss skugga. En sak som han satte värde på var att jag inte lät studiet ta mer än en timme. Han visste alltid precis hur lång tid som skulle gå åt. I två år pågick studiet regelbundet.

Den största svårigheten med honom var hans påtagliga likgiltighet. Det tycktes göra honom detsamma om det fanns ett brinnande helvete eller en treenighet av gudar eller inte. Så en dag inbjöd en protestantisk organisation honom till ett särskilt möte och gav honom en del tryckalster som fördömde Sällskapet Vakttornet och vårt arbete. Hans reaktion kom omedelbart! Nu började frågorna hagla. Nu började han göra grundliga efterforskningar. Nu ville han lära känna sanningen!

Han nöjde sig inte med att studera, utan han började dela med sig av sina rön. Några månader senare, under kretstjänarens besök, blev min vän döpt i vatten såsom symbol av sitt överlämnande åt Jehova Gud. Tålmodigt förklarade han olika frågor beträffande sanningen för sin familj, men hans föräldrar ville inte ens tro att han studerade den rätta bibeln! Genast tog han hem den katolska Nacar-Colunga-översättningen och övertygade dem.

Omkring en vecka senare började det riktigt röra på sig. Hans familj gjorde sig plötsligt av med alla sina avgudabilder av trä och sina helgonmålningar. Också en man som han hade till hjälp, en mycket ivrig katolik, började studera.

Min nye trosbroder började studera med andra. Nu har hans hem blivit en av församlingens samlingsplatser för tjänsten, till vilken fem åt Gud överlämnade bröder hör. Tre av dem har varit feriepionjärer; och en av dem är den man jag studerade med, och han är likväl invalid som följd av polio.

För någon tid sedan sade vår broder till mig: ’Tack vare Jehovas oförtjänta godhet och hans tjänares uthållighet vet jag nu inte bara att han finns till, framför allt annat, utan jag förstår också varför jag själv finns till och är vid liv, och jag vet vad han fordrar av mig. Jag har tro, och vad mera är — jag kan ge skäl för min tro. Jag känner sanningen.”

Jehova välsignar i sanning vår uthållighet, när vi tjänar honom i kärlek.