Frågor från läsekretsen
● Bör vi av det som sägs i 1 Moseboken 8:22 förstå att årstiderna, som vi upplever dem nu för tiden, med sina ytterligheter, skall bestå i den nya världen? — E. E., USA.
I sitt hjärta sade Jehova, såsom det återges i 1 Moseboken 8:22 (NW): ”Ty alla dagar som jorden förblir skola sådd och skörd och köld och värme och sommar och vinter och dag och natt aldrig upphöra.” För några år sedan framlade en spörjande människa ett problem, som gäller denna sak, då hon sade:
”Min fråga bygger på 1 Moseboken 8:22. Så länge jorden består skall det finnas vinter. Nu vet vi ju att vintern medför svårigheter, en mängd olägenheter. Gatorna beläggs med snö och is, bilarna sladdar, olyckor inträffar, människor faller på den hala isen, blir våta om fötterna, drar på sig förkylningar, ja, vintern är långt ifrån behaglig. Kan man verkligen säga att sådant hör med till ett liv under fullkomliga förhållanden? Att kämpa mot sådant skulle inte vara att leva i ett paradis, eller hur?”
Man kan lätt förstå ett sådant tänkesätt. Men är då vintern alltid så svår, som det påstås här, ens i denna tid? Det beror på hur man ser på saken. Det är fängslande att se snöflingorna falla! Tyst och stilla får höjderna, träden, fälten — ja, också stadsgatorna — ett mjukt, vitt täcke av snö. Det är sannerligen en fröjd att skåda! Många ser och uppskattar denna årstids skönhet runt omkring dem, om de nu bor inom ett område på jorden där detta skådespel inträffar. De måste naturligtvis utrusta sina bilar, så att de kan köra dem under sådana förhållanden, eller också får de helt enkelt låta bli att använda dem, när vägarna är hala. Människor som klär sig ordentligt känner inget obehag, och inte blir de heller våta om fötterna. Den mänskliga ofullkomligheten spelar en viss roll vid alla tider på året, och fördenskull faller somliga omkull på isen och i snön, och andra blir kanske förkylda. Men också i denna tid, med de nuvarande förhållandena, kan vintern, i de områden där den förlänar snöig vithet åt landskapet, vara en vacker och fröjdefull tid på året. Det finns förstås många platser på jorden, där det inte kommer någon snö och is om vintern, som medför speciella förhållanden.
Uttalandet i 1 Moseboken 8:22 måste naturligtvis jämföras med andra löften om de fullkomliga förhållanden, som skall råda i Guds rike. Vad Jehova menade med orden i 1 Moseboken 8:22 var att det förhållande med ett enhetligt klimat, som var förhärskande på hela jorden före syndafloden, inte längre skulle bestå. Varför det? Därför att det stora vattenhöljet, som orsakade detta förhållande, hade fallit ned, och detta medförde de årstidsväxlingar, som omtalas i 1 Moseboken 8:22. Men liksom Gud plötsligt åstadkom de revolutionerande förändringarna av levnadsförhållandena på jorden förmedelst syndafloden i Noas dagar, med de nuvarande ytterligheterna av värme och köld, så kan han vid Harmageddon och i och med införandet av sitt messianska rike åstadkomma snabba förändringar, som kan förbättra vinterns svåra förhållanden eller olägenheter såväl som andra årstiders oangenäma drag.
Skall detta ske genom att det på nytt bildas ett vattenhölje? Skall Skaparen åter omge jorden med ett sådant hölje, så att det uppstår ett växthusklimat, för att det på nytt skall råda en enhetlig temperatur jorden runt? Bibeln säger inte så. Danandet av det vattenhölje, som fanns före syndafloden, utgjorde en del av Guds skaparverk under en av skapelsedagarna, innan han började sin sjunde dag med att avstå från sådan skaparverksamhet med avseende på jorden. Det återstår alltjämt ett tusen år eller något mera av hans vilodag. Det räcker med att säga att Jehova Gud, som redan vet vad han skall göra, skall handha saker och ting på ett fullkomligt sätt. Han skall frambringa de önskvärdaste och fröjdefullaste förhållanden genom sin konung, Jesus Kristus. Denna förändring, som innebär ett bortskaffande av otrivsamma årstidsförhållanden, skall stå i samklang med Guds verk att återställa paradiset och ta bort död, smärta, sorg, sjukdom, gråt och klagan. — Upp. 21:4; 5 Mos. 32:4.
● Kan jag få förklaring på innehållet i Psalm 78:24, 25? Innebär det som sägs där att änglarna behöver något slags mat för att uppehålla livet? — D. H., USA.
Psalm 78:24, 25 säger att israeliterna åt ”änglabröd” i öknen. De båda verserna lyder: ”Han lät manna regna över dem till föda, och korn från himmelen gav han dem. Änglabröd fingo människor äta; han sände dem mat till fyllest.” I The Newberry Study Bible, som utgivits av Thomas Newberry, heter det i en fotnot med hänsyftning på uttrycket: ”Änglabröd fingo människor äta”: ”isch eller Alla åto de mäktigas bröd, hebr. lechem abbirim”. Lägg nu märke till hur dessa verser återges i Nya Världens översättning av den Heliga skrift: ”Och han fortfor att låta manna regna över dem till att äta, och korn från himmelen gav han dem. Människor åto de mäktigas eget bröd; livsförnödenheter sände han dem till mättnad.”
Ja, fastän israeliterna rätt och slätt var människor, åt de ”de mäktigas eget bröd”. Och detta uttryck syftar på det manna, som de åt i öknen. Men var mannat verkligen änglabröd eller änglaföda, som Gud gav människan? Mannat kom så att säga ned från himmelen, ty det uppträdde på marken som en följd av att Guds ande verkade från himmelen. Men detta var inte något slags bröd som änglarna åt, och inte finns det heller något bevis i Skriften för att änglarna i himmelen förtär någonting.
När alltså Psalm 78:24, 25 (NW) säger att israeliterna, då de åt manna, ”åto de mäktigas eget bröd”, vad innebar då detta? Rätt och slätt att de livnärde sig av mat som hade ett mäktigt andligt ursprung och som de hade tillgång till på grund av att Jehovas ande eller aktiva kraft var i verksamhet. De åt alltså mat eller bröd som Gud dragit försorg om.
● Har talet fyrtio någon symbolisk innebörd? Om så är fallet, vari består den då? — A. L., USA.
Vad talet fyrtio beträffar, bör vi lägga märke till att det används i många olika sammanhang i bibeln, vilket man får klart för sig om man rådfrågar en uttömmande bibelkonkordans. Sällskapet har aldrig i sina publikationer tillskrivit detta tal en enda, definitiv innebörd, som skulle gälla varje användande av detta tal. Men i Vakttornet för 15 augusti 1941, sidan 250, dryftades Domarboken 5:31, där det talas om den period av frid och ro på fyrtio år, som följde sedan israeliterna blivit befriade från kananéernas förtryck; och det påvisades att denna tid utgjorde en förebild till Herren Jesu Kristi fridfulla tusenårsregering. En sådan innebörd kan naturligtvis inte ges åt alla andra utsagor i bibeln där detta tal förekommer. Detta tal tycks t. ex. ibland ha med en domsperiod att göra, med en dom eller ett straff. Regnet på Noas tid föll under fyrtio dagar. (1 Mos. 7:4) Mose lag stadgade att vissa slags brottslingar skulle tilldelas fyrtio slag. (5 Mos. 25:3) Israel vandrade omkring i öknen i fyrtio år såsom straff för folkets upproriskhet. (4 Mos. 14:34) Jona varskodde Nineve om att det skulle bli omstörtat efter fyrtio dagar. (Jon. 3:4) Vi bör emellertid inte dra den slutsatsen att talet fyrtio har någon symbolisk innebörd varje gång det nämns i bibeln.