”Lycklig är den nation, vars Gud Jehova är”
Berättat av Robert A. Winkler
DET ödesmättade året 1914, när första världskriget bröt ut, gick jag i skola i Tyskland. Man försökte då förmå skolungdomarna att träda i militärtjänst. De som anmälde sig fick gå upp i en särskild examen, och alla fick högsta betyg. Jag var med bland de ynglingar, för vilka skolgången så hastigt tog slut.
Jag var bara ett barn på sexton år, då jag kom till fronten i Frankrike, mitt emot Reims, såsom ”ettårs–frivillig”. Här vid fronten fick vi religiös undervisning. Jag lade märke till att pastorn predikade tvärtemot vad jag tidigare hade lärt mig. Genom denna undervisning lärdes och uppmuntrades vi att döda så många fiender som möjligt och att betrakta hjältedöden som en stor ära. Allt detta kom mig att tänka. Dessutom bidrog min samvaro med dem som tillhörde armén till att jag slutligen förlorade tron.
När jag blev allvarligt sårad och återvände från fronten med fina hederstecken, avfördes jag ur rullorna. Därefter lärde jag känna en man som studerade filosofi, och umgänget med honom ledde till att jag blev ateist liksom han var.
Jag sluter mig till Jehovas folk
Jag förblev ateist till 1924, då jag lärde känna en ”bibelforskare”, dvs. ett Jehovas vittne. Han talade om sådant för mig om bibeln som var fullständigt nytt för mig. Jag blev tvungen att söka efter nya argument för att kunna vederlägga hans synpunkter. Jag tog villigt emot alla tryckalster han erbjöd mig och studerade till långt in på nätterna. Boken Den gudomliga tidsåldersplanen väckte särskilt intresse hos mig, eftersom jag ville veta vad den där ”planen” gick ut på.
Eftersom jag satt och läste i de där böckerna varenda kväll och talade om det som stod i dem, fick jag hela min familj emot mig. Till sist brände min far upp alla mina böcker. Alla nya publikationer som jag sedan skaffade mig måste jag gömma väl.
Ganska snart insåg jag att jag inte kunde finna några argument att vederlägga de där ”bibelforskarna” med och tvingades inse att detta verkligen var Guds sanning. Min glädje var obeskrivlig, då jag lärde känna Jehovas uppsåt, fick kunskap om vad som menas med Guds rike och insåg vilka välsignelser det skall skänka mänskligheten. Dessa löften, dessa förhoppningar om välsignelse överväldigade mig helt enkelt. Jag började förstå vad psalmistens ord i Psalm 33:12 (NW) verkligen innebär och kunde förena mig med psalmisten i att säga: ”Lycklig är den nation, vars Gud Jehova är.”
Jag väntade otåligt på att den här kristne förkunnaren skulle komma till mig igen. Men jag ville predika, inte bara i familjekretsen utan som han gjorde, från hus till hus. Jag blev mycket glad, då han lovade att jag skulle få följa med honom från hus till hus. När vi hade följts åt till några hus, gick han med på att jag skulle få gå ensam. Jag tänker ofta tillbaka på den glädje och de välsignelser som jag erfor den där första dagen jag var ute och vittnade.
Jag tänker också gärna på den stund, då jag stod framför en stor karta tillsammans med en broder från Sällskapet Vakttornets expedition i Magdeburg och han frågade mig cm jag skulle vilja bege mig till Bonn. ”Bonn”, förklarade han, ”är en svår stad att arbeta i, en universitetsstad med många intellektuella, ett katolskt distrikt. Om du skall kunna hålla ut på det distriktet”, fortsatte han, ”måste du vara stark i tron och väl förtrogen med Skriften.” Så blev då Bonn det första distriktet, där jag kom att verka som en Ordets förkunnare. Inom kort kom min fästmö dit, och vi gifte oss. Ganska snart därefter kom fler heltidsförkunnare av Guds rike till staden för att hjälpa oss. Jehova välsignade rikligen våra ansträngningar. Förutom den lilla grupp, som från början samlades för att studera Vakttornet, fann vi på relativt kort tid ett stort antal intresserade människor, och med varje månad blev de fler och fler, till dess salen var full; mer än åttio personer brukade då samlas till våra möten.
Ansatta av Gestapo
Plötsligt inträffade en stor förändring. Hitlers hemliga polis, Gestapo, började titt och tätt hälsa på hos oss, men vi var beredda på dessa besök och hade gömt våra böcker omsorgsfullt. De här påhälsningarna gjordes under dagen eller vid midnatt eller tidigt på morgonen. Polisen var ute efter namn och adresser på vittnen, och de undersökte omsorgsfullt varje hylla, kläderna i garderoberna, sängarna och linneskåpet.
När vi vittnade från hus till hus, använde vi bara bibeln. En dag kom jag hem till en kvinna som var medlem av nazistpartiet, och hon ringde upp polisstationen och gav dem mitt signalement.
Detta ledde till att jag ganska snart blev anhållen och förd till koncentrationslägret Esterwegen. Hur varm blev jag inte om hjärtat, då jag där i lägret kunde göra förkrossade människor utan hopp lyckliga med budskapet om Guds rike! Den stora glädjen över att kunna hjälpa fårlika människor i lägret att förstå Guds sanning och överlämna sig åt Gud gjorde att Gestapos råa behandling inte kom att betyda något. Ja, här i lägret lärde vi oss att uppskatta vilket privilegium det är att få tillhöra det folk, vars Gud Jehova är.
Efter min frigivning måste jag dagligen inställa mig hos hemliga polisen, som befallde mig att hälsa med ett ”Heil Hitler”. Varje dag vägrade jag, och Gestapomännens ilska växte mer och mer, tills de en dag gastade: ”Ni har inte lärt er någonting i lägret, inte ett dyft, inte ens att göra tysk hälsning, och om ni, när ni kommer tillbaka i morgon, inte gör tysk hälsning, kommer ni inte att få träffa er fru igen. Begriper ni det?”
Samma dag kom en av Sällskapet Vakttornets resande representanter på besök till oss, och jag berättade för honom vad hemliga polisen hade sagt mig. Han sade att han hade hört om liknande fall, och eftersom mitt fotografi fanns på hemliga polisens alla stationer i landet, skulle det vara förståndigt av mig om jag fortsatte mitt vittnande i Nederländerna. Vi tackade genast ja till det nya förordnandet och lämnade med glädje vårt hem och allt vi ägde till den tjuvaktiga hemliga polisen.
När vi kom till Holland och skulle börja arbeta på vårt nya distrikt, kunde vi inte någon holländska. Jehova välsignade våra ansträngningar att tjäna där i landet. När vi dagligen gick från hus till hus, lärde vi snart känna människorna. År 1938 fick jag i uppdrag att besöka alla församlingarna i Holland. År 1939 utvidgades mina privilegier, och jag kallades till Sällskapet Vakttornets expedition där i landet. År 1940 ockuperade tyska trupper Nederländerna, och det stod nu klart att Gestapo snart skulle sätta i gång sin husrannsaknings– och röverikampanj också i det landet.
Den 21 oktober 1941 blev jag förrådd och anhållen. Gestapomännen dolde inte sin förtjusning över att de slutligen hade fått mig fast. De lät många av Gestapos stationer i Tyskland och Nederländerna få del av nyheten.
Ansträngningar att få mig att förråda Jehovas folk
Gestapos mål var att krossa Jehovas vittnens organisation, och Gestapomännen lät mig förstå att jag gjorde klokt i att samarbeta med dem. ”Den där Jehova”, gormade de hånfullt, ”har gått bankrutt i Tyskland, och likadant håller det på att gå i andra länder.” Enligt dem var Führern gudasänd, och jag skulle bli tvungen att ändra mig. Jag skulle få en oändligt mycket högre ställning, sade de, om jag bara ville stödja Führerns sak och bryta med något som egentligen inte existerade. Jag skulle bara låta dem få veta vilka som tillhörde expeditionspersonalen och var de höll hus och var min hustru fanns och vilka som var ledare för församlingarna. De försäkrade mig att ingen av de förrådda någonsin skulle få veta att det var jag som hade lämnat upplysningarna, och inte heller skulle de anhålla alla som de fått upplysningar om. De skulle bara underrätta dem om att de borde ändra sig och tjäna Führerns sak.
När jag utan omsvep sade att jag inte ämnade tillmötesgå dem, drog de för gardinerna, vred på radion för fullt och slog mig obarmhärtigt. När en av dem inte orkade hålla på längre, tog en annan rå sälle vid, till dess jag förlorade medvetandet och föll omkull för att så småningom vakna till medvetande igen. ”Jaså”, kallgrinade de, ”vi räknade inte med att ni skulle vara så här oresonlig. Den som har visat sig vara en god organisatör och är intelligent, den som varit en sådan kämpe för en sak som gått bankrutt borde vara förnuftigare. Vi behöver sådant folk som ni. Tänk bara på hur mycket bättre ni kunde få det i livet. Tala om för oss var er hustru finns, så lovar vi på hedersord att hon inte skall bli illa behandlad. Om ni är riktigt förståndig och går med på våra förslag, får ni byta fängelset mot en villa och er skam och nesa mot ära, pengar och inflytande.”
Jag teg, och då började andra ronden. Först gav sig major Barbie på mig, och när han blev trött tog fanjunkare Engelsman över. De höll på så där till dess jag åter förlorade medvetandet. Detta pågick från klockan 13 till midnatt. Klockan 1 lät de en vaktkonstapel föra bort mig. Med utslagna tänder, underkäken ur led och hudflängd över hela kroppen skulle jag sättas i mörk arrest. ”Vet ni varför jag sätter er i mörk arrest?” frågade vaktkonstapeln mig.
”Nej”, svarade jag.
”Därför att de inte fick er att tala.”
”Hur vet ni det?” frågade jag.
Konstapeln svarade: ”Därför att när de har misshandlat någon som de har gjort med er och han har givit efter och talat om allting, då får han en bättre cell, bättre mat och bättre behandling. Ni hamnar i mörk arrest, därför att de menar att en sådan behandling skall göra er mjuk. Men jag skall låta er få ljus och litet varm mat.”
Tanken på Jehovas löfte att hjälpa sina tjänare i nöd av alla slag tröstade mig och styrkte mig att uthärda allt detta, och därför tänkte jag inte för ett ögonblick på att kompromissa med mina demonbesatta plågare.
När jag såg mig själv i spegeln dagen därpå, fick jag en chock. De båda holländska civilklädda poliser, som hade fört mig till fängelset för att bli förhörd av Gestapo, kände inte igen mig nu. De hade hjälpt Gestapo att få mig anhållen, och när de nu fick se mig frågade de: ”Är ni Winkler?”
”Ja.”
”Är ni den där R. A. Winkler?”
”Ja”, svarade jag.
”Är ni Winkler, som är ett Jehovas vittne?”
”Ja, det är jag.”
”Är ni vittnet Winkler, som vi anhöll i Wittenkade förra veckan?”
Jag sade dem att det var jag. De frågade vad Gestapo hade gjort med mig. När jag lät dem få veta det, sade de att de aldrig skulle ha anhållit mig om de hade vetat vad Gestapomännen skulle göra med mig.
På lördagen hade jag blivit misshandlad av Gestapo, och måndagen därpå skulle jag förhöras igen. Vad skulle hända nu, och vad skulle jag göra? Jag vände mig till Jehova i bön, i full förtröstan på hans löften. Jag visste att jag måste använda teokratisk stridsstrategi för att inte äventyra predikandet om Guds rike och för att skydda mina kristna bröder. Det var ett mycket svårt prov jag sattes på, och den sjuttonde dagen var jag alldeles slut, men jag tackade Jehova för att jag i hans kraft hade kunnat uthärda detta prov och bevara min ostrafflighet.
Andlig styrka trots fysiska vedermödor
I denna stund kände jag mycket stort behov av andlig föda. Några dagar senare kom den vänlige vaktkonstapeln till mig och frågade om han kunde göra något för mig. Jag försäkrade honom att det kunde han; han kunde skaffa mig en bibel från min hustru. ”Ja”, sade han, ”skriv en lapp. Jag skall hämta penna och papper.”
Den 10 februari 1942 kommer jag aldrig att glömma. Min celldörr flög upp, och någon slängde en fickbibel in i cellen, och innan jag visste ordet av hade dörren åter smällt igen. Vilken glädjefull händelse! Gestapomännen tillät mig inte att ha något alls att läsa, men genom Jehovas oförtjänta godhet hade jag nu en bibel att läsa i. Vilken uppmuntran var det inte att dagligen ha tillgång till de ljuvliga sanningsorden från Guds ord! Jag måste visserligen läsa i största hemlighet, men jag kände att jag blev allt starkare andligen.
Jag lyckades behålla den här bibeln till dess jag fördes till ett annat läger i Nederländerna, Vught. Medan jag var i Vught lyckades jag få tag på en annan bibel.
Från Vught överfördes jag till Tyskland, till lägret i Oranienburg–Sachsenhausen. När vi kom dit, fördes vi till baracker, där vi tvingades klä av oss och duscha. Man tog alla våra kläder och även skorna ifrån oss; bara de som hade träskor fick behålla sina. Jag lyckades oförmärkt låta min bibel glida ned i en träsko och kunde på så sätt behålla den medan jag var i lägret.
I det här lägret blev jag sjuk. Ganska snart hamnade jag på lägersjukhuset, där redan omkring 3.000 personer behandlades av läkare som själva var fångar. Så snart jag hade kommit över ett sjukdomstillstånd, blev jag offer för ett nytt. Litet längre fram flyttades jag till en annan barack, där jag blev behandlad av en svensk läkare.
Den här läkaren frågade mig om jag kände vittnena Erich Frost, Konrad Franke och R. Braüning. När jag sade att jag kände dem, talade han om att de hade räddat hans liv på ön Wight, och nu ville han visa sin tacksamhet och försöka rädda mitt liv. Läkarna var pliktiga att avge rapport till SS–vakterna om varje fånge som på grund av sjukdom inte skulle kunna arbeta under de följande sex månaderna. Dessa patienter fördes till andra baracker och lastades på bussar som inte var annat än gaskamrar på hjul. Avgaserna dödade offren på väg till krematorierna. Det skulle ha blivit mitt öde, men den svenske läkaren gjorde inte vad nazisterna förväntade av honom, därför att han påminde sig mina kristna bröders kärleksfulla handling.
Jag tänker också ofta tillbaka på ”dödsmarschen” från Sachsenhausen till Schwerin i april 1945. Jag skulle aldrig ha klarat den marschen, om jag inte hade fått röna mina kristna bröders kärleksfulla omsorg. De satte mycket på spel för egen räkning, då de förde bort mig från barackerna för de svårt sjuka, som inte kunde förflytta sig på egen hand. SS–männen ämnade bränna barackerna där de allvarligt sjuka var inhysta, för att inga sådana bevis skulle falla i ryssarnas händer. Bröderna fick tag på en kärra, och på den placerade de mig och andra vittnen som inte kunde gå. De drog den här kärran med sina kristna bröder, som inte kunde gå, ända till slutet på denna dödsmarsch, som var en verklig nattmara. Alla som föll ihop under den här marschen blev ”expedierade” av SS–män, som sköt en kula genom bakhuvudet på dem. Våra kristna bröders kärleksfulla omsorg hjälpte oss att undgå det ödet.
Så småningom kom jag tillbaka till min teokratiska tjänst i Nederländerna, klädd i lägeruniform och med pappersskynken till underkläder. Jag kunde inte heller gå utan käpp. Men jag återvann snabbt hälsan, och snart kunde jag utföra tjänst för Guds rike på nytt. Jag har nu varit upptagen med sådant arbete i mer än tjugo år efter min frigivning. Vi har fortfarande det stora privilegiet att arbeta vid Sällskapets expedition i Nederländerna.
Av tyska staten har vi fått en viss kompensation, och på så sätt har vi kunnat köpa sådant som vi hade förlorat. Eftersom jag nu är över sextiofem år, har jag också pension. Detta har betytt att jag kunnat skaffa mig bil, och på så sätt kan jag utföra mesta möjliga i förkunnartjänsten.
Ja, Jehova tillåter inte någon provsättning som är större än att vi kan bestå i den, och dessutom ger han oss kraft och styrka att uthärda. Jag skulle inte vilja byta de prövningar, som jag har uthärdat i hans kraft, mot någonting i världen. Dessa provsättningar har gett mig större tro på Jehova, större uppskattning av hans kärlek, vishet, rättvisa och makt. Mina egna upplevelser har lärt mig hur sanna de ord är som vi läser i bibeln: ”Lycklig är den nation, vars Gud Jehova är.”