Frågor från läsekretsen

● På vilket sätt ”lär ... själva naturen” att det är en ära för kvinnor att ha långt hår men en vanheder för män att ha långt hår, såsom aposteln Paulus skrev i 1 Korintierna 11:14, 15? — G. N., Canada.

De kommentarer som Paulus gjorde till stöd för sin framställning om kvinnornas ställning i den kristna församlingen var mycket klarläggande för korintierna. Paulus skrev: ”Lär icke själva naturen eder, att det länder en man till vanheder, om han har långt hår, men att det länder en kvinna till ära, om hon har långt hår?” (1 Kor. 11:14, 15) I vissa fall skulle en kristen kvinna ha huvudbonad på sig till tecken på att hon underordnade sig teokratiskt ledarskap. (1 Kor. 11:5) Och denna föreskrift var grundad på sådant som var helt naturligt för dem som Paulus skrev till och på seder och bruk som de var förtrogna med.

Församlingen i Korint bestod förmodligen till större delen av greker och judar, och bland dessa folk är det naturligt att kvinnor har längre hår än män. Så är det emellertid inte bland alla andra folk. Vetenskapsmän anser i allmänhet att det finns tre karakteristiska hårtyper: Orientalers och indianers långa, raka hår, negrers och melanesiers korta, ulliga hår och européers och semiters böljande hår. Beträffande de båda första typerna heter det att ”skillnaden i hårets längd hos man och kvinna är knappast märkbar”, om håret får växa. Men så är det inte beträffande den tredje typen. Om männens hår heter det: ”Längden överskrider sällan 30—40 centimeter, men när det gäller kvinnorna är genomsnittslängden mellan 63 och 76 centimeter, och i vissa fall har längden uppgått till 1,8 meter eller mera.” — The Encyclopædia Britannica, elfte upplagan, band 12, sidan 823.

Dessa kristna var dessutom medvetna om att det var vanligt att män klippte sitt hår, så att det var skäligen kort. Detta var brukligt bland judiska män, och därför kunde nasirernas långa, oklippta hår utmärka dem såsom män som avvek från den allmänna sedvänjan. (4 Mos. 6:5) Som en kontrast härtill hade de judiska kvinnorna vanligen ganska långt hår. (Luk. 7:38; Joh. 11:2) Också de greker som läste Paulus’ ord bör ha förstått hans tal om att kvinnornas hår var längre än männens. De kan ha förstått saken ännu bättre på grund av en sedvänja där i Korint. Om en kvinna fått sitt hår avrakat eller klippt mycket kort, var detta nämligen ett tecken på att hon var slavinna eller hade råkat i vanära, därför att hon ertappats med att begå otukt eller äktenskapsbrott. — 1 Kor. 11:6.

Paulus kunde alltså hänvisa till dessa vanliga skiljaktigheter för att belysa en viss åtskillnad mellan könen. Skiljaktigheterna skulle tjäna som en påminnelse för församlingens medlemmar.

Men hur är det då med hårlängden i vår tid? Liksom den naturliga hårlängden varierar mellan raserna, så varierar också sederna och bruken och den personliga smaken. Det korta hårmodet som män i Västerlandet i allmänhet följer har romersk sed till förebild, och dessa män har avsevärt kortare hår än vad som var vanligt bland de judiska männen på Jesu tid. Likaså är det ganska vanligt numera att kvinnor klipper sitt hår kortare än vad som var brukligt bland forntidens kvinnor. Men det är fortfarande en betydlig skillnad mellan könen. Även om den personliga smaken och sedvänjan på orten i stor utsträckning avgör hur långt en kristen man vill ha sitt hår, är det likväl inte hans avsikt att håret skall vara ett tecken på hans manlighet. På liknande sätt ordnar kristna kvinnor sitt hår med blygsamhet och med uppenbar kvinnlighet, så att det blir till ära för dem. — 1 Petr. 3:3; 1 Tim. 2:9; 1 Kor. 11:15.

I vart och ett av fallen tänker emellertid de mogna kristna, män såväl som kvinnor, på hur deras personliga uppträdande kommer att påverka andra. Anledningen härtill är denna: ”På intet sätt ger vi någon orsak till anstöt, på det att vårt ämbete inte må klandras; utan vi anbefaller oss på alla sätt såsom Guds tjänare.” — 2 Kor. 6:3, 4, NW.

● Att bibeln talar om ”upp” i samband med himmelen (Apg. 1:9) vittnar inte det om okunnighet om jordens rotation och universums uppbyggnad? — C. P., USA.

I den bibliska skildringen av Jesu himmelsfärd heter det att Jesus ”lyftes ... inför deras [lärjungarnas] ögon upp i höjden, och en sky tog honom bort ur deras åsyn”. De såg upp mot skyn, till dess änglarna uppmanade dem att upphöra med detta och sade till dem: ”Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt, som I haven sett honom fara upp till himmelen.” (Apg. 1:9—11) Somliga har gjort invändningar mot skildringen av himmelsfärden och har sagt att den stöder den primitiva uppfattningen att himmelen är ”upp” i förhållande till jorden. Men för att tillfredsställa sådana kritiker skulle man i själva verket behöva ta bort sådana ord som ”upp” och ”över” från det språk vi människor talar. Till och med nu i rymdåldern läser vi om att astronauter, som färdas runt jorden, har ”stigit upp 739 nautiska mil” över jorden (New York Times för 16 september 1966), fastän vi vet att de bokstavligen begav sig så långt ”ut eller bort” från jordens yta.

Det kan vara av intresse att lägga märke till att det i skildringen av den änglaskaras förehavande, som gemensamt tillkännagav Jesu födelse, heter att dessa änglar, sedan de fullgjort sitt uppdrag, ”foro från dem till himmelen” (Åk). (Luk. 2:15; jämför Apostlagärningarna 12:10.) Jesus kan alltså under sin himmelsfärd, som började med en förflyttning uppåt i förhållande till den plats på jorden där hans lärjungar befann sig, därefter ha färdats i vilken riktning som helst som var nödvändig för att han skulle nå fram till sin Faders himmelska närvaro. Det var ett uppstigande, men inte endast med avseende på riktningen, utan framför allt med avseende på verksamhetsområdet och tillvarosplanet i andevärlden och i Guds, den Högstes, upphöjda närvaro, ett tillvarosplan där inga mänskliga begrepp om dimensioner eller riktningar gäller. — Jämför Hebréerna 2:7, 9.