Lyckliga som uthärdar eller olyckliga som ger tappt?

”Nu är vi inte av det slag som ryggar tillbaka till tillintetgörelse, utan av det slag som har tro, varigenom själen bevaras vid liv.” — Hebr. 10:39, NW.

1. Varför är det så många människor som inte härdar ut med vad det vara må som de föresatt sig?

I DENNA växlingsrika tid är det svårt för en person att uthärda med vad det vara må som han föresatt sig. Han stöter på medtävlare både här och där såväl som motstånd, och livet bjuder dessutom på en hel del mödosamt arbete och hjärtesorger. Somliga har inte kraft att fullfölja loppet eller tillgång till en styrkekälla, som de kan lita till för att hålla modet uppe. Andra kommer till den slutsatsen att målet eller syftet inte är värt den ansträngning och det lidande de måste uthärda. Därför ger de tappt.

2. Varför är de som ”ger tappt” olyckliga?

² Människan har en inneboende önskan att åstadkomma något. Det finns ingenting som kan ersätta den jublande glädje man känner av att ha fullbordat ett verk. Och det är naturligt att man önskar att ens liv på ett eller annat sätt skall bli till nytta för samhället. De som härdar ut, som till sist når målet, hör till de lyckliga. De som ger tappt kan känna en viss tillfällig lättnad genom att komma ifrån de förpliktelser och påfrestningar som de människor får känna på som uthärdar, men de skapar en olycklig atmosfär åt sig genom att ge tappt — de saknar tillförsikt, har ett samvete som plågar dem och lider av bristande självaktning. I synnerhet förhåller det sig så, om en person har varit upptagen av en rätt och ädel sak och det sedan visar sig att han förfelar sitt liv.

3. När man slår in på en viss kurs, vad måste man då tänka på för att kunna uthärda?

³ Var och en som önskar åstadkomma något i livet och inte önskar ge tappt måste göra upp planer och i synnerhet ha fyra viktiga ting i tankarna. För det första måste han ha klart för sig att det mål, som han strävar hän emot, är ett rätt mål, ett mål som kommer att innebära bestående lycka för honom och dem som står honom nära. För det andra måste han noggrant undersöka och utröna om de medel som han tänker använda för att vinna sitt efterlängtade mål är hedervärda, rättvisa och rättfärdiga. För det tredje måste han ha den rätta synen på uthärdandet. För det fjärde måste han, sedan han förvissat sig om allt detta, fatta ett oryggligt beslut att sätta i gång. — Jämför Lukas 14:28—33.

4. När en person har ställt upp ett mål för sig, vad måste han sedan göra?

⁴ När han har tagit ut kursen, så att säga, måste han göra klart för sig att han är tvungen att utnyttja alla tillgängliga resurser som kan ge honom den styrka han behöver för att framgångsrikt övervinna hinder och nå fram till det mål som han har ställt upp. (Fil. 3:12—16) Han måste gång på gång granska och pröva sig själv för att förvissa sig om att han håller rätt kurs mot sitt mål och se till att han inte viker av åt ena eller andra hållet. Då och då kommer han att korrigera kursen, så att hans färd hela tiden går i rätt riktning. När han fortsätter rätt fram på den kurs han valt, kommer hans uthärdande att fullkomnas. — 2 Kor. 13:5.

Den verksamhet som är viktigare än någon annan

5. Vilket är det enda mål som är värt att sträva hän emot? Varför?

⁵ Det finns många olika slag av verksamhet, som en person kan ägna sig åt och som i mindre eller högre grad är till nytta för mänskligheten och för honom själv. Världsförhållandena innebär emellertid att sådan verksamhet kommer att medföra besvikelse och missräkning. Ja, sådana ansträngningar är i bästa fall bara en tillfällig hjälp, eftersom hela människosläktet är döende. Om det finns ett sätt att vinna evigt liv, inte bara för egen räkning utan också för andras, då skulle väl detta vara det bästa levnadssättet, eller hur? Det skulle vara det enda som vore värt att ägna hela livet åt, ty utan liv kan man inte utföra någon annan verksamhet vare sig till nytta eller till nöje. Det finns ett sådant levnadssätt, med det mest åtråvärda mål, ja, det enda mål i vår tid, som har något värde, och den enda levnadskurs som gör det möjligt för en människa att framgångsrikt härda ut. Detta levnadssätt är tjänsten för Jehova Gud och hans rike genom Kristus Jesus. Såsom Skaparen och den som har frambragt allt gott åt människosläktet lovar han att genom sitt rike införa en rättfärdig, bestående, ny ordning här på jorden, där människorna fullständigt skall få utveckla de egenskaper som Gud har nedlagt hos dem och detta under rättfärdiga förhållanden och med ändlöst liv i sikte. — Jes. 9:6, 7; 25:7, 8.

Kristet uthärdande

6. Beskriv den världsliga synen på uthärdande.

⁶ Vad den rätta synen på uthärdande beträffar, vill vi framhålla att ordet ”uthärdande” har en motbjudande klang i världen. Den världsliga synen på uthärdande kan mycket väl belysas genom vad en människa upplever på en gummiflotte. Den som råkat hamna på en gummiflotte befinner sig där mot sin vilja. Han är i elementens våld. Han kanske uthärdar därför att han envist hänger fast vid livet. Han kanske överlever en lång, pressande tid av brist på mat och vatten och kanske räddas från flotten i tid, men han är då så svag att han måste matas och vårdas av andra, kanske under lång tid. Själv kan han inte hjälpa någon. Det är en glädjelös upplevelse: Bara underkastelse under lidandet med en viss beslutsamhet i avvaktan på att pärsen skall ta slut.

7. Framhåll kontrasterna mellan den kristnes syn på uthärdande och den som världen har.

⁷ Med den som tjänar Gud såsom kristen är det annorlunda. Han måste härda ut, det är visst och sant. Detta uthärdande inbegriper att möta det dagliga livets problem såväl som en hel del motstånd, lidande och förföljelse. I vilket avseende är då en kristens uthärdande annorlunda? Jo, den kristne har det annorlunda ställt än mannen på gummiflotten, eftersom han börjar sin färd av fri vilja i full vetskap om vart han är på väg och varför han måste uthärda. Han vet också att han har Jehova Gud vid sin sida. Han misströstar inte; han svälter inte på sin färd, eftersom han får andlig näring. I stället för att bli svagare och svagare, i likhet med mannen på gummiflotten, blir han allt starkare därför att han vet att han behagar Gud. Han hjälper andra att härda ut. Hans intresse för andra människor upptar honom så helt att han tänker mycket litet på de svårigheter han kan ha att brottas med. Han blir andligen uppbyggd. Under det att han uthärdar, blir han allt starkare i stället för svagare. Han är viss om sitt mål, som han inte behöver tvivla på, och han är lycklig. Eftersom han vet vart han är på väg och varför han är på väg dit, kan han härda ut med glädje, ty detta är bevis för att han håller den rätta kursen och är ett tecken på att Gud godkänner honom. Aposteln Paulus uppmuntrade de kristna i Tessalonika med just den sanningen:

8. Vad sade Paulus att man bevisar genom att uthärda förföljelse och vedermödor? Varför ser den som uthärdar på det sättet inte sorgsen ut?

⁸ ”Vi [känner] oss själva stolta över er bland Guds församlingar, på grund av ert uthärdande och er tro i alla förföljelserna mot er och de vedermödor som ni får utstå. Detta är ett bevis på Guds rättfärdiga dom, som leder till att ni räknas värdiga Guds rike, som ni i sanning lider för.” (2 Tess. 1:4, 5, NW) Ett sådant uthärdande får gagneliga verkningar både för den som uthärdar och för dem som lägger märke till hans vandel eller uppförande. Eftersom han äger Guds godkännande måste han helt enkelt vara lycklig. Han ser att förhållandena utvecklas alldeles såsom han förväntar att de skall göra — alldeles som det är förutsagt i Guds ord att de skall göra —, och därför har han ingen anledning eller lust att klaga. Han ser inte sorgsen ut, som om hans uthärdande skulle vara en börda.

9. Vilket värde sätter Skriften på uthärdande?

⁹ Skriften framhåller att uthärdandet har stort värde och att detta är en egenskap som en kristen måste ha. Jesus framhöll själv att det är genom ståndaktighet eller uthärdande som de kristna skall vinna sina själar (liv). (Luk. 21:19) Aposteln Paulus berömde de kristna i Tessalonika för deras uthärdande, som berodde på deras hopp till Herren Jesus Kristus. (1 Tess. 1:3) Petrus uppmanade de kristna att till de andra kristna egenskaperna lägga uthärdande, som är av så stor betydelse. (2 Petr. 1:6) Bibeln innehåller många, många varningar för att avfalla från den kristna kursen eller överge den, att gå ur loppet. — Hebr. 10:38, 39; 2 Tim. 4:10; Matt. 24:13; Hebr. 6:4—6; Upp. 2:10.

Situationen i dag

10. Vilket förhållande råder i kristenheten med avseende på uthärdande?

¹⁰ Vilka iakttagelser beträffande uthärdandet har vi kunnat göra bland dem som påstår sig ha valt den kurs som Kristi efterföljare förväntas hålla? I kristenheten finns det millioner människor som har gett tappt, en över hela linjen tilltagande vanvördnad för lag och ordning, och kyrkosamfunden i kristenheten har blivit mer oroade än några andra av det allt större och större antalet präster som har lämnat prästbanan. Jesus förutsåg just detta, då han sade: ”Därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna.” (Matt. 24:12) De här nämnda förhållandena är följaktligen inte något som den som studerar bibeln förundrar sig över, eftersom Guds ord underrättar oss om att kristenheten är en del av det stora Babylon, den falska religionens världsvälde, som är emot Gud, och därför är dessa präster inte människor som i sann mening är överlämnade åt Jehova Gud genom Jesus Kristus. De äger inte hans ande och hans bistånd, och den som saknar detta kan inte uthärda. Inte underligt då att de ger tappt. — Upp. 18:2, 21; Jer. 51:58; Jes. 40:30, 31.

En negativ inställning gör att uthärdandet försvagas

11, 12. a) Hur förhåller det sig med flertalet Jehovas vittnen? b) Vilka tecken skulle kunna tyda på att någras uthärdande håller på att försvagas?

¹¹ Men vilken situation råder bland dem som har lärt känna Jehova och hans uppsåt, som han skall verkställa genom sitt rike, och som i sanning har överlämnat sig åt Jehova genom Jesus Kristus? Även om det stora flertalet uthärdar, måste vi tyvärr säga att några i större eller mindre utsträckning har övergett sin första kärlek och glädje i att tjäna Gud och har börjat betrakta tjänsten för Guds rike såsom en tung och besvärlig uppgift. Även om vi inte har den inställningen, kommer vår glädje under uthärdandet att mattas av, om vi bara väntar på att det skall bli tid att sluta, när vi är ute i tjänsten på fältet, så att vi kan gå hem igen. Det är ett tecken på att vi allvarligt måste vinnlägga oss om att liva upp vårt uthärdande.

¹² Låt oss ta ett annat exempel. När någon talar om att gå ut som pionjär, kanske en annan säger: ”Det är inget för mig. Jag är helt enkelt inte sådan att jag kan hålla på med det arbetet dag efter dag.” Eller om någon berättar att han skulle vilja bli missionär eller flytta till ett annat land för att tjäna på ett mer vidsträckt område, har du kanske hört andra säga ungefär så här: ”Varför vill du göra det? Du har det ju bra här.” ”Hur skall du klara dig ekonomiskt?” ”Hur går det om du skulle bli sjuk? Där finns inte sådana sjukhus som vi har här hemma.” Sådana yttranden vittnar om att dessa människors uthärdande håller på att försvagas. Men det värsta är att en sådan inställning påverkar andra, så att också deras förmåga att uthärda försvagas.

13. Vad bör vårt uthärdande åtföljas av, och hur visade Jesus själv detta?

¹³ Jehova har gett sitt folk arbete att utföra, och han vill att de skall tycka om det. (Pred. 3:12, 13) Jesus var glad, också när han utstod svåra prövningar. När han började sin förkunnargärning vid trettio års ålder, visste han att han skulle få lida mycket av judarna och att han till sist skulle dödas. Han underrättade lärjungarna om detta på förhand. Men lät han detta dämpa den glädje han kände över att få tjäna Gud? Nej. Aposteln Paulus säger: ”För den glädje som var honom förelagd uthärdade han en tortyrpåle, föraktande skammen, och har satt sig på Guds trons högra sida.” (Hebr. 12:2, NW) Full av glädje och fröjd anbefallde han sin levnadskurs åt andra och framhöll att de inte skulle vara ensamma på denna väg, när han gav dem den här inbjudan: ”Kom in under mitt ok med mig.” (Matt. 11:29, NW, fotnot i 1950 års upplaga) Till och med under de sista dagarna av sitt liv på jorden, när han visste att han inom kort skulle få en vanhedrande död på tortyrpålen, lät han inte sin glädje fara och gjorde inte sin omgivning sorgsen; tvärtom styrkte han sina lärjungar och gav dem mod att inte släppa taget. Ja, kvällen före sin död höll han sitt innerligaste, mest uppmuntrande och hjärtestyrkande tal till sina lärjungar. — Johannes, kapitel 14—17.

14. Vilken uppgift har änglarna i samband med vårt uthärdande?

¹⁴ Nu har Jesus Kristus, som är förhärligad i himmelen, de heliga änglarna under sitt befäl och har överinseendet över det predikoverk som måste utföras. Han har gett änglarna under honom ansvarsfulla uppgifter med att öva tillsyn över förkunnandet av ”dessa goda nyheter om riket”. (Matt. 24:14, NW; Upp. 14:6, 7) De är ”utsända för att tjäna dem som skall ärva frälsning”. (Hebr. 1:14, Hd) De här änglarna har inte sänts ut för att söka efter fel hos dem som tar del i predikoverket och för att domfälla dem, utan för att hjälpa dem. De är mycket varmt intresserade av det arbete som Guds tjänare utför, eftersom de klart och tydligt ser att det har att göra med hävdandet av Jehovas namn. De önskar se att ostraffligheten bevaras och att Satan av Jehovas kristna vittnen bevisas vara en lögnare i sitt påstående att människan här på jorden inte kommer att bevara sin ostrafflighet inför Gud, utan att hon på grund av själviskhet eller fruktan skall misslyckas i sitt uthärdande under provsättning. Änglarna lägger märke till Jehovas tjänares inställning och handlingar, och de är lyckliga när Guds folk utför sitt verk i frid och endräkt och under uthärdande. (1 Kor. 4:9; 11:10) De blir missräknade, när någon visar brist på lydnad och inte uthärdar. De är fullt rustade och beredda att ge all behövlig hjälp åt de kristna som vänder sig till Gud för att dra nytta av deras tjänster. Tack vare Jehovas ande, som vilar över hans kristna vittnen, och tack vare att änglarna stöder dessa kristna hyser de fullständig tillförsikt om att de kommer att uthärda. — Ps. 34:8; 2 Kon. 6:15—17.

Jeremia ett föredöme i att uthärda

15, 16. Vems liv utgör ett exempel på uthärdande för oss, och vilka förhållanden rådde då han började vandra på uthärdandets väg?

¹⁵ I bibeln läser vi att ”allt det som fordom blev skrivet, det blev skrivet för vår undervisning, för att vi genom uthärdande och genom trösten från Skrifterna måtte ha hopp”. (Rom. 15:4, NW) En av de människor, vilkas upptecknade levnadshistoria innehåller mycket som kan styrka oss i vårt uthärdande, är Jeremia. Det kommer att vara oss till stort gagn att ge akt på honom, så att vi kan bygga upp den egenskap i livet som heter uthärdande.

¹⁶ Det rådde mycket dåliga förhållanden i Juda rike vid den tid då Jeremia utförde sin tjänst. Tiostammarsriket, Israel, hade fallit för den assyriska nationen nästan ett hundra år innan Jeremia började profetera. Juda rike hade slagit in på samma otrogna kurs som dess otrogna syster, tiostammarsriket, hade följt, och det gick till sist ännu längre i ondska. Innan Jeremia framträdde på skådeplatsen, hade konung Manasse gett upphov till så stor ondska genom att främja Baalsdyrkan att fastän han längre fram gjorde bot och bättring, förblev Juda så genomsyrat av denna ondska att Jehova förklarade att han med tiden skulle skölja Jerusalem tomt och skulle låta inbyggarna i Juda land bli bortförda. — 2 Krön. 33:18, 19; 2 Kon. 21:13, 14.

17. Hur kunde Jeremia veta att hans uppgift som profet skulle innebära en provsättning av uthärdandet för honom?

¹⁷ Amon, Manasses son, var lik sin far. Efter en ondskefull regering i två års tid efterträddes han av Josia, år 659 f.v.t. Det var i Josias trettonde regeringsår som Jeremia av Jehova blev kallad till att profetera för Juda, fyrtio år innan Jerusalem förstördes. Konung Josia gjorde vad han kunde för att återställa den sanna gudsdyrkan i Israel. Han åstadkom stora reformer, men ondskan var fortfarande mycket stor i landet. När Jeremia blev kallad att tjäna som profet, visste han att det skulle bli en provsättning av uthärdandet för honom. Jehova underrättade honom om att judarna skulle resa sig upp emot honom och att det var fara värt att han skulle gripas av fruktan för dem. Jehova framhöll att Jeremia inte hade någon orsak att frukta, eftersom han själv skulle ge Jeremia sitt stöd och skulle vara med honom för att rädda honom. Därför skulle Jeremia tala allt som Gud bjöd honom att tala. — Jer. 1:7, 8, 17—19.

18. Varför var Jeremias budskap ett budskap som krävde uthärdande, om han skulle kunna bära fram det?

¹⁸ Jehova meddelade Jeremia av vilken art hans arbete skulle vara, i det att han uppenbarade att det gällde att avge ett budskap som skulle väcka stort motstånd. Det skulle krävas av Jeremia att han utan omsvep underrättade Juda, i synnerhet prästerna, profeterna och furstarna där, att de hade avvikit från Jehova. På Judas mantelflikar fanns det blodstänk av de oskyldigas själar. (Jer. 2:26, 34) Hela Juda nation påminde om en sköka. (Jer. 3:1) Hon hade brutit det förbund som hon hade ingått med Jehova. (Jer. 11:3—8) Och till sist skulle Jeremia meddela folket att de för att rädda livet måste underkasta sig Babylons konung — ett tal som de judiska ledarna uppfattade såsom en förrädisk och omstörtande handling, som gjorde Jeremia förtjänt av döden. (Jer. 27:12, 17) Dessutom upplyste han judarna om att Babylon skulle besegra dem och föra dem i landsflykt för en tid av sjuttio år — sannerligen ett strängt domsbudskap. — Jer. 25:7—11; 32:24, 36.

Likheten med Jehovas vittnen

19. Nämn fem framträdande likheter mellan det som Jeremia upplevde och det som Jehovas vittnen erfar i vår tid.

¹⁹ Det är mycket lämpligt att Jehovas vittnen i denna tid begrundar det som Jeremia företog sig; de bör ägna detta mer än den vanliga uppmärksamheten. Att det finns en likhet mellan det som Jeremia upplevde och det som Jehovas vittnen nu erfar ligger i öppen dag. För det första: uppdraget, missionen, ett brådskande tillkännagivande av domen från Jehova; för det andra: ett andligt återuppbyggande av dem som skulle kunna bli Jehovas nitiska tjänare; för det tredje: de tydliga tecknen på att Guds ande verkade på Jeremia. Guds ord var i Jeremias innersta likt en eld som inte dog ut utan blev allt intensivare under hans uthärdande. (Jer. 20:9) För det fjärde: den negativa inställning som präglade Jehovas överlämnade tjänare, judarna, och som påminner om den som präglar medlemmarna av kristenhetens religionssamfund och några få bland Guds folk i denna tid. De här judarna både kunde och borde ha understött Jeremia i hans verksamhet, men de hade försvagat varandras tro och hade förlorat glädjen i Jehova, sin nitälskan och andlighet i så hög grad att det måste leda till döden. Och för det femte: behovet av uthärdande.

20. Varför var Jeremia lycklig, fastän han fick uthärda så mycket?

²⁰ Jakob, som var Jesu halvbror och en av hans trogna lärjungar, sade: ”Se, vi kallar dem lyckliga som har uthärdat.” (Jak. 5:11, NW) Sedan Jeremia hade uthärdat, kände han sig lycklig. Han höll ut ända fram till dess Jerusalem hade förstörts och dess konung av Davids ätt fördes i fångenskap, alldeles som han hade profeterat. Jeremia blev av det fåtal judar, som babylonierna hade lämnat kvar i landet, förd ned till Egypten, där han fortsatte sitt profeterande — vilket innebar att Jeremia i mer än fyrtio år uthärdade i Jehovas tjänst på ett distrikt som blev allt värre och värre. Han kände sig inte lycklig över att se Jerusalem förstöras eller dess tempel plundras; nej, han skrev ju Klagovisorna, som vittnar om djup sorg över den smälek som detta drog över Jehovas namn. Men han var lycklig över att se Guds ord gå i fullbordan och bekräfta att han var Jehovas sanne profet. Hans profeterande var så kraftfullt att klagan och hotfull jämmer i vår tid kallas en ”jeremiad”. Vidare fick Jeremia se sitt predikande bära frukt: andra lovprisare av Jehova, som också blev skonade tack vare det uppbyggande draget i hans budskap. Bland dessa var Baruk och Ebed-Melek särskilt framträdande.

21. Vilket slags människa var Jeremia?

²¹ Jeremia hade många gånger tillfälle att ge tappt under sitt mer än fyrtio år långa profeterande, men han var inte av den sorten. Nej, han tillhörde det trogna, uthärdande slaget av tillbedjare, om vilka det heter: ”Därför blygs Gud inte för att kallas deras Gud, ty han har en stad i beredskap åt dem.” — Hebr. 11:16, Hd; 1 Joh. 2:19.

22. a) Har Jehova inspirerade profeter i dag? b) Vilket slags profeter har han, om han alls har några?

²² Jeremia var en profet som blivit kallad av Jehova och inspirerad att kungöra hans ord. Han var också präst. (Jer. 1:1) I våra dagar har vi Jehovas fullständiga ord, och han inspirerar inte längre människor till att profetera för honom, men han har i stället vittnen på jorden, över vilka han har låtit sin ande komma, och han har sänt dem att fullgöra prästerliga plikter: att undervisa om Guds lag, och dessutom har han gett dem i uppdrag att predika. I viss bemärkelse kan man säga att hans trogna smorda är profeter, dvs. de förkunnar de profetior som blivit nedskrivna och påvisar hur de är tillämpliga. (Apg. 2:17) Deras följeslagare, den ”stora skaran” av ”andra får”, har gripit sig an med att bistå dem i att över hela jorden förkunna de goda nyheterna om Guds rike och i att kungöra de profetior som den trogna smorda kvarlevan har meddelat. Kan de bevara Jeremias tro och uthärdande? I den följande artikeln skall vi se hur de kan göra detta. — Mark. 13:10.

[Bild på sidan 486]

Den världsliga synen på uthärdande kan liknas vid vad en människa upplever på en gummiflotte. Det är annorlunda med en kristens uthärdande; han börjar sin färd av fri vilja och blir allt starkare