Frikostighet inspirerar till frikostighet
”DEN som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig välsignelse.” Dessa ord, skrivna av den kristne aposteln Paulus, är goda råd inte endast för trädgårdsodlare och lantbrukare utan också för alla som önskar stå i ett gott förhållande till sin Skapare och till sin nästa. — 2 Kor. 9:6.
Visst finns det människor som missbrukar andras frikostighet, men i stort sett visar sig dessa Jesu ord tillämpliga: ”Var givmilda, så skall människor ge åt er. De skall i ert sköte hälla ett gott mått, välpackat, sammanskakat och överflödande. Ty med det mått, varmed ni mäter upp, skall de mäta upp åt er i gengäld.” — Luk. 6:38, NW.
Jesus Kristus upplevde själv hur denna princip verkar, då han utövade sin jordiska förkunnargärning. Han var frikostigheten personifierad. Nitiskt och osjälviskt predikade han de goda nyheterna om Guds rike för de fattiga. Han tröstade de sörjande, botade de sjuka, de blinda och de ofärdiga och uppväckte till och med de döda. Han varken tog betalt för sina tjänster eller förväntade att få uppbära någon viss lön; han tog inte ens upp kollekt. Sådant är annars vanligt bland många som påstår sig följa i hans fotspår. Trots detta saknade Jesus aldrig någonting vad det gäller mat, kläder eller tak över huvudet, även om han inte hade ett hem som han kunde kalla sitt eget. Människor understödde honom frikostigt och av eget initiativ i hans förkunnartjänst. — Luk. 7:22; 8:1—3; 9:58.
Inte nog med att Jesus genom sin frikostighet inspirerade andra att ge honom vad som hör till livets nödtorft i materiellt avseende, utan genom den inspirerade Jesus också andra att visa en likadan frikostighet som han, nämligen att försaka allt för att ta del i hans förkunnartjänst. Resultatet blev att han vid ett tillfälle kunde sända ut tolv apostlar att predika och utföra underverk och sjuttio andra av sina lärjungar vid ett annat tillfälle att göra detsamma. Och vilket exempel på frikostighet lade väl inte dessa första kristna i dagen genast efter pingsten! De som ägde fast egendom sålde den och överlämnade behållningen till apostlarna för att ingen ibland dem skulle lida nöd. — Luk. 9:1—6; 10:1—7; Apg. 4:32—35.
Att frikostighet inspirerar till frikostighet är lika sant i våra dagar som det var under kristendomens första tid. Jehovas kristna vittnen ger frikostigt av sin tid, sina krafter och sina medel för att andra skall få möjlighet att höra de goda nyheterna om Guds rike. Hur kommer detta sig? Jo, det kommer sig därav att de har lärt känna den frikostige Guden Jehova. Om honom läser vi: ”Gud är kärleken.” Från honom har ”idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker” kommit ned till oss, ja, också hans enfödde Son, den dyrbaraste av alla gåvor. — 1 Joh. 4:8; Jak. 1:17; Joh. 3:16.
Då de i sin tur ådagalägger frikostighet genom att predika de goda nyheterna om Guds rike, blir ytterligare andra inspirerade till att ge uttryck åt frikostighet genom att ta del med dem i att predika de goda nyheterna. I deras församlingsorganisationer tillgår det på samma sätt. Församlingsföreståndaren och hans medhjälpare, de biträdande tjänarna, ägnar sig frikostigt och utan betalning åt sin tjänst, och de tar heller inte upp kollekt. Därför är det inte förvånansvärt att erforderliga medel till att hyra eller bygga Rikets salar inflyter på frivillighetens väg genom att församlingens medlemmar individuellt lämnar frikostiga bidrag. På alla som har en sådan frikostig inställning är dessa inspirerade ord tillämpliga: ”Den rättfärdige är frikostig och ger.” — Ps. 37:21, RS.
Att frikostighet inspirerar till frikostighet blev träffande belyst vid de olika områdessammankomsterna ”Goda nyheter för alla nationer” som hölls världen utöver under sommaren 1968. Två kvinnor hade till exempel låtit en grupp vittnen få disponera deras hem utan kostnad under sammankomsten i Spokane i staten Washington i USA. Vittnena, som inte ville ta emot logiet utan att ge någon som helst ersättning, ställde emellertid fram en glasburk, och i den kunde var och en av dem lägga ett litet belopp som tack för att ha fått utnyttja rummen. När sammankomsten var över, tog de båda kvinnorna pengarna med sig till sammankomstens avdelning för kassa och räkenskaper och lämnade dem där såsom bidrag till vittnenas verksamhet. Summan belöpte sig på kr. 263:20, omräknad i svenska pengar.
Inför en av sammankomsterna i Danmark hjälpte några målare bland Jehovas vittnen en annan målare, som var anställd vid ett nytt idrottsstadion, så att han fick arbetet slutfört före sin semester och likaså innan detta stadion skulle tas i bruk av vittnena. Denna frikostiga handling tilltalade direktören så mycket att han drog av kostnaden för ljus och telefon från den slutliga räkningen. Där visade det sig att frikostighet sannerligen inspirerar till frikostighet.
I våra dagar blir ungdomar ofta anklagade för att vara själviska, och detta inte utan verklig orsak. Men skulle inte orsaken åtminstone delvis kunna vara att vuxna människor faktiskt inte ger dem något exempel på osjälviskhet? Att detta nog skulle kunna vara fallet framgår av det goda samarbetet mellan ungdomar bland Jehovas vittnen och de äldre medlemmarna vid dessa områdessammankomster, vilket inte undgår pressen. Den 7 augusti 1968 stod således följande kommentar att läsa i Canadas största franskspråkiga dagstidning, La Presse, som utges i Montreal:
”Ännu en förtjänst som måste tillskrivas Jehovas vittnen är att de lägger sådan vikt vid familjeenheten, vid att man skall visa respekt för den myndighet som tillkommer familjeöverhuvudet och att det uppväxande släktet skall ta del i gemensamma strävanden. Vi har fått en känsla av att vissa av deras metoder inom dessa tre intressesfärer skulle kunna studeras och med framgång tillämpas av andra religiösa samfund. ... Det är intressant att lägga märke till att undervisning grundad på bibelns principer ... i regel frambringar en ung människa som lättare håller stånd mot brottsligheten.” Ja, dessa unga människor inspireras till osjälvisk verksamhet genom sina föräldrars och de äldre medlemmarnas goda exempel på frikostighet.
Är det sant att frikostighet inspirerar till frikostighet? Ja, utom all fråga! Principen som Jesus Kristus uttalade, att frikostighet påverkar andra att bli frikostiga, är sann. Samma princip antyds också i dessa ord av den vise konung Salomo: ”Den frikostige varder rikligen mättad, och den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.” — Ords. 11:25.