Frågor från läsekretsen
● Kommer Satan att vara död då han befinner sig i avgrunden i tusen år? — R. G., USA.
De knappa upplysningar i bibeln som ligger till grund för den här frågan finner vi i Uppenbarelseboken 20:1—3. Där heter det: ”Jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan, och fängslade honom för tusen år och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett insegel över honom, på det att han icke mer skulle förvilla folken, förrän de tusen åren hade gått till ända. Därefter skall han åter komma lös för en liten tid.”
I vilket tillstånd kommer Satan då att befinna sig, när han är i avgrunden? Vi kan inte ge något svar som grundar sig på personlig erfarenhet, ty vi är inte nu och har aldrig tidigare varit andar. Dessutom framgår det inte av bibeln att någon andlig skapelse någonsin tidigare har förpassats till den här avgrunden. Bibeln redogör inte heller i detalj för det tillstånd som Satan kommer att befinna sig i där.
Det är bara en enda sak som kan antyda något om hans tillstånd: När mannen Jesus dog, blev han lagd i en grav. Medan han var död, befann han sig i dödsriket, ”hades” (NW), dvs. den döda mänsklighetens gemensamma grav. Så säger aposteln Petrus i Apostlagärningarna 2:31. Men i Romarna 10:7 har aposteln Paulus under inspiration skrivit: ”’Vem vill fara ned till avgrunden (nämligen för att hämta Kristus upp ifrån de döda)?’” Lägg märke till att ordet ”avgrunden” används här och inte ”dödsriket” eller ”hades”, som syftar på mänsklighetens gemensamma grav, den plats där Jesus befann sig.
När Satan befinner sig i den avgrund som omtalas i Uppenbarelseboken, kapitel 20, kommer han absolut inte att vara i dödsriket, eftersom han inte är en människa och inte är bestämd för det döda människosläktets gemensamma grav. Men med tanke på det döda tillstånd som Jesus befann sig i, medan han var i avgrunden, kan vi dra den slutsatsen att Satan under de ”tusen åren” kommer att befinna sig i ett tillstånd av dödsliknande overksamhet; han kommer inte att äga medveten tillvaro någonstans och kan alltså inte ”förvilla folken”.
Satan skall tydligen tillfälligt återupplivas eller återkallas till liv efter de tusen åren, eftersom det heter i bibeln att han skall ”komma lös för en liten tid”. Han skall inte uppväckas, som om han hade möjlighet att handla rättfärdigt och leva för evigt. Skriften antyder tvärtom att efter det att han fått tillfälle att pröva mänskligheten under en kort tid, skall han tillintetgöras för evig tid genom att kastas i den brinnande sjön, som ”är [betyder, NW] den andra döden”. — Upp. 20:10, 14.
Men, frågor kanske någon, innebär då detta att Satan, när han befinner sig i avgrunden, skulle vara ”död” alldeles som en människa är död i graven? Det kan vi helt enkelt inte svara på. Det som vi här har sagt grundar sig på en jämförelse mellan Jesu tillstånd, under den tid han var död i en avgrund under delar av tre dagar, och det förhållandet att Satan kommer att befinna sig i en ”avgrund” under tusen år. Tänk på att Jesus var människa med en kropp av kött, under det att Satan, som är ande, inte har en kropp av kött. Eftersom vi för närvarande saknar ytterligare upplysningar genom erfarenheten eller genom bibeln, kan vi följaktligen bara säga att Satan, under den tid han befinner sig i avgrunden, tydligen kommer att befinna sig i ett tillstånd av dödsliknande overksamhet och omedvetenhet alldeles som Jesus gjorde.
● Innebär orden i Johannes 20:23 att somliga människor är bemyndigade att förlåta synder? — F. M., USA.
Från början vill vi framhålla att det som här kommer att dryftas är synder mot Gud eller brott mot någon av Guds lagar, t. ex. genom stöld, lögn eller sexuell omoraliskhet. Gång efter annan kan någon ”synda” mot en kristen genom att uppträda ohövligt mot honom, skvallra på honom eller på något annat sätt personligen förgå sig mot denne kristne. Bibeln uppmanar oss att vara förlåtande i sådana fall. (Ef. 4:32; 1 Petr. 4:8) Men hur förhåller det sig med allvarliga synder mot Gud i himmelen?
Orden i Johannes 20:23 yttrades i samband med att Kristus visade sig för ”lärjungarna” efter sin uppståndelse. Sedan Jesus hade sagt dem att han sände ut dem och antytt att de snart skulle få helig ande, sade han: ”Om ni förlåter några människors synder, så förblir de dem förlåtna; om ni bibehåller några människors synder, förblir de bibehållna.” — Joh. 20:21—23, NW.
Även om det av denna vers, när man isolerar den, skulle kunna se ut som om apostlarna kunde förlåta synder, kan vi inte ignorera det vittnesbörd som bibeln i övrigt ger. Vi måste efterlikna de ädelt sinnade bereanerna i att noggrant undersöka skrifterna för att ta reda på hur det förhåller sig. — Apg. 17:11.
När konung David syndade, vem sökte han då förlåtelse hos? På hans tid fanns det av Gud förordnade judiska präster, som tjänade i tabernaklet. Likväl skrev David: ”Jag sade: ’Jag vill bekänna för HERREN [Jehova] mina överträdelser’; då förlät du [Gud] mig min synds missgärning.” (Ps. 32:5) Ändrade Jesus på detta då han kom? Nej, ty han lärde oss att bedja: ”Fader vår, som är i himmelen! ... Förlåt oss våra skulder [eller synder].” (Matt. 6:9, 12) Och det var så Jesu lärjungar uppfattade saken. De visste att det inte är någon människa, utan Gud, som kan förlåta oss våra synder och rena oss från all orättfärdighet. — 1 Joh. 1:9.
Hur kunde då lärjungarna, som Jesus riktade orden i Johannes 20:23 till, ha något med detta att förlåta synder att göra? Några ord som Kristus tidigare hade fällt kastar ljus över saken. I Matteus 18:15—17 läser vi om att Jesus förklarade vad en kristen borde göra, ifall hans andlige broder försyndade sig mot honom. Det slutliga steget bestod i att låta saken höras av andligen mogna män i församlingen. (Jak. 5:14, 15) Ifall syndaren vägrade att ångra sin allvarliga synd, skulle han uteslutas ur församlingen. Var det i så fall några människor som bestämde om hans synder skulle förlåtas eller bibehållas? Nej, de skulle helt enkelt handla i överensstämmelse med vad de kunde sluta sig till redan hade skett i himmelen. Hur skulle de kunna veta något om detta? Genom det som Gud har uppenbarat i sitt ord beträffande sådana saker. — 2 Tim. 3:16, 17.
Att det var så framgår av vad Jesus därpå sade: ”Jag säger er i sanning: allting som ni skall binda på jorden skall ha bundits i himmelen; och allting som ni löser på jorden skall ha lösts i himmelen.” (Matt. 18:18, New American Standard Bible; se även NW, Rotherham, The New Testament av C. B. Williams) Somliga bibelöversättningar återger visserligen denna vers på ett sätt som antyder att den himmelska åtgärden vidtas efter det att det jordiska beslutet har fattats, men den välkände bibelöversättaren Robert Young har sagt att det ordagrant bör heta: ”skall vara det som (redan) har bundits”.
Om en kristen till exempel gjort sig skyldig till att ljuga och han, när de äldre männen i församlingen därpå träffar samman med honom, skulle vägra att ångra sitt oärliga handlingssätt, skulle med andra ord Guds syn på saken, enligt den uppenbarelse som ges i Guds ord, redan vara känd. Om en syndare skulle ångra sig, kommer Gud att förlåta honom. (Jes. 55:7) Och Jehova skulle förlåta den som syndade ouppsåtligt. Men han skulle inte förlåta den som syndar uppsåtligt och inte ångrar sig. (4 Mos. 15:22—31) Med kännedom om detta skulle församlingens representanter på grundval av fakta och syndarens inställning kunna avgöra hur de borde handla med den som försyndat sig. Och eftersom de från bibeln känner till Guds uppfattning, skulle deras beslut om huruvida de skulle utesluta den som hade syndat ur församlingen vara vad Gud redan hade beslutat i himmelen.
Att det var på det här sättet som orden i Matteus 18:18 och Johannes 20:23 uppfattades av de kristna i första århundradet framgår klart och tydligt av 1 Korintierna, kapitel fem. I den korintiska församlingen fanns det en uppsåtlig, obotfärdig syndare. Kunde de äldre männen i den församlingen eller ens aposteln Paulus personligen förlåta den personens synder eller bibehålla hans synder? Nej, men eftersom de visste vad Gud menade om en sådan obotfärdig syndare, var det deras plikt att utesluta honom ur församlingen, varigenom de lät alla förstå att hans synder tydligen var ”bibehållna” av Gud med avseende på honom och inte var förlåtna.
Även om orden i Matteus 18:18 och Johannes 20:23 riktades direkt till apostlarna, framgår det tydligt av det som Paulus skrev till korintierna att de i andlig mening äldre männen i varje församling skulle tillämpa Jesu ord. Detta antyds också av budskapen till församlingarna i Pergamus och Tyatira. (Upp. 2:12—16, 20—24) Kristus förebrådde dessa församlingar att de inte drev ut dem som handlade orätt och på så sätt band på jorden det som redan bundits i himmelen.
Men när en syndare verkligen ångrar sig, då kan de som handlar på församlingens vägnar låta honom fortsätta att tillhöra församlingen eller återuppta honom i den, ifall han har varit utesluten. Detta är tydligen vad som hände längre fram i Korint. Eftersom Paulus visste att Gud skulle förlåta en sådan person, uppmanade han de kristna att ta tillbaka honom i församlingen. (2 Kor. 2:6—8) Det var inte de själva som förlät honom hans synder; endast Jehova kunde göra detta. Men genom att handla i överensstämmelse med principerna i Guds ord kunde de sluta sig till att hans synder var förlåtna av Gud i himmelen. Följaktligen är de här orden i Johannes 20:23 sanna: ”Om ni förlåter några människors synder, så förblir de dem förlåtna.” — NW.