Var på vakt mot syndens förhärdande verkningar
MÅNGA människor i vår tid driver gäck med begreppet ”synd”. De har samma uppfattning som buddisterna, nämligen att en handling är orätt bara om den skadar en själv eller någon annan. Följaktligen anser de att otukt inte är orätt, om de som inlåter sig på det inte tar någon skada.
Men Guds ord bevisar att de har misstagit sig i två avseenden. För det första förklarar bibeln tydligt att Jehova Gud såsom Skapare och universell suverän har rätt att föreskriva för människan vad som är rätt och vad som är orätt. Han är människans konung, laggivare och domare. (Jes. 33:22, NW) Att handla tvärtemot hans lag är därför att ”förfela målet”, som är vad ordet ”synd”, såsom det används i bibeln, bokstavligen betyder. För det andra är det så att Skaparen inte bara äger all myndighet utan också är allvetande och allvis såväl som kärleksfull och följaktligen vet vad som är bäst för människorna, och därför är det inte bara orätt och ont att bryta mot hans lagar, utan det måste nödvändigtvis orsaka skada, om inte omedelbart så i det långa loppet.
Bland det som gör det tydligt att det är orätt att gå emot Guds lagar är syndens förhärdande verkningar. Tänk till exempel på våra första föräldrar, Adam och Eva. Jehova Gud hade uttryckligen förbjudit dem att äta av frukten av trädet på kunskap om gott och ont, och därför betydde det att de syndade, när de åt av den. Hade det verkligen förhärdande verkningar på dem? Ja, i högsta grad.
När Adam blev tillfrågad av sin Danare om han hade ätit av den förbjudna frukten, sköt han känslolöst skulden på både Gud och sin hustru, i det han sade: ”Kvinnan, som du har givit mig till att vara med mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.” I grund och botten sade han ungefär så här: ”Det var hon som gav mig frukten; det är hennes fel. Och det är också ditt fel, Gud, eftersom det var du som från början gav mig den här kvinnan till att vara min hustru.” Hur ensam hade han inte varit innan Gud gav honom Eva! När han till sist mottog henne, utropade han: ”Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött.” Men nu var Eva ”kvinnan, som du har givit mig”. Och Eva gav inte uttryck åt sorg och visade ingen ånger, utan hon försökte på samma sätt skjuta skulden ifrån sig — på ormen. — 1 Mos. 2:23; 3:1—19.
Det är inget tvivel om det: Den synd som de två första syndarna begick hade förhärdande verkningar på hjärta och samvete hos dem. Verkade den också till skada för dem? Det gjorde den i högsta grad, eftersom den medförde olycka, sorg, lidande och död för dem.
Kain, deras förstfödde son, ger likaså exempel på principen att synd förhärdar. På grund av avundsamt hat hade han mördat sin bror Abel. Kände han sorg eller ånger, när Jehova Gud frågade honom var hans bror var? Nej, han svarade i stället hårdhjärtat: ”Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?” Det var inte bara så att han röjde förhärdad likgiltighet, utan därtill ljög han och visade ytterligt förakt för sanningen. Kains synd blev också till skada för honom själv, eftersom han blev skild från sin släkt och sedan hela tiden bar på ett skuldtyngt samvete. — 1 Mos. 4:8—16.
Konung Saul och aposteln Judas
Vidare har vi den förste konungen i Israel, Saul. Han lät avundsamt hat ta honom i besittning i så hög grad att önskan att mörda David blev en förtärande passion i hans liv. Hur hård han blev genom detta kan man förstå av att han befallde att hela prästsamhället i Nob skulle dräpas, åttiofem präster tillsammans med alla deras familjemedlemmar. Och varför? Helt enkelt därför att deras främste präst hade hjälpt David utan att veta att David flydde undan Sauls vrede. Hur hade inte Sauls hat mot David förhärdat hans hjärta! Han hade ingen respekt för Jehovas prästerskap! Ingen aktning för prästernas och deras familjemedlemmars liv! Till slut kostade detta Saul hans rike och hans liv. — 1 Sam. 21:1—9; 22:6—23; 31:1—6.
Judas Iskariot, en av Jesu apostlar, ger ett annat exempel. Han måste ha haft ett gott hjärta till att börja med, annars skulle Jesus inte ha valt honom. Men sedan lät han själviskheten få övertaget. Han förhärdade sitt hjärta genom en vana att synda; han stal ur den gemensamma kassa som Jesus och hans följeslagare hade, vilket var möjligt genom att han hade hand om penningpungen. Det tycks sålunda ha varit när Jesus godkände att den dyrbara smörjelsen användes till att smörja honom, något som Judas ivrigt hade protesterat emot, som Judas gick ut och förrådde sin mästare för trettio silverpenningar. Något som ytterligare vittnar om hans hjärtas hårdhet är att han skamlöst frågade: ”Icke är det väl jag?” då Jesus sade att en av de tolv skulle förråda honom. Hur skadade inte denna synd honom! Den gjorde honom till en självmördare utan något hopp om uppståndelse. — Matt. 26:6—25; Joh. 12:3—8; 17:12.
Att synd förhärdar säger också Guds ord tydligt och klart: ”Sådant är äktenskapsbryterskans sätt: hon njuter sig mätt och stryker sig så om munnen och säger: ’Jag har intet orätt gjort.’” ”De skola komma på skam, ty de övade styggelse. Likväl känna de alls icke någon skam och veta icke av någon blygsel.” Ja, ”de orättfärdiga veta icke av någon skam”. — Ords. 30:20; Jer. 6:15; Sef. 3:5.
När synd förhärdar en
När en människa som överrumplas av köttets svaghet snabbt ångrar sig och återvinner jämvikten, behöver hennes synd inte förhärda henne, även om den kan lämna ett ärr. Men synden förhärdar henne verkligen, när den begås upprepade gånger, som fallet var med Judas’ stöld av pengar, eller när den begås uppsåtligt och med berått mod, som i Adams fall. Den förhärdar på så sätt att den gör en människa mera självisk och okänslig för ånger. Följden blir att hon går från ont till värre.
Vår Skapare har begåvat oss med ett samvete som kan övas till att skilja mellan rätt och orätt. Med tillbörlig kunskap är det en känslig indikator. Men om någon avsiktligt, vårdslöst eller likgiltigt fortsätter att göra våld på det, upphör det med tiden att göra sig påmint. Bland dem vilkas samvete inte längre är känsligt är skrymtaren. Aposteln Paulus uttrycker det så här: ”Genom människors skrymteri, vilka talar lögner och är märkta i sitt samvete såsom med ett brännjärn.” När en kroppsdel blir brännskadad, dödas nervändsluten i den, så att den inte längre är känslig för smärta och är utan det skydd som smärtans varning ger, och på alldeles samma sätt är det med samvetet hos dessa människor. — 1 Tim. 4:2, NW.
Det kan illustreras så här: Första gången en människa gör någonting som hon vet att hon inte bör göra, i det hon ger efter för frestelse eller påtryckning, kan hennes samvete stinga henne, och hon kan känna sig skyldig. Men om hon gör det gång på gång, kommer hennes samvete med tiden att sluta upp att göra sig påmint, eftersom det inte tjänar någonting till, och så blir hon så småningom förhärdad genom sin synd. Och inte bara detta, utan hon kan finna att hon begår ännu grövre synder. Hon kan således börja med att stjäla små summor från sin arbetsgivare eller vara försumlig i små ting. Men allteftersom hon fortsätter att göra det, kommer hon att finna att hon stjäl allt större summor eller blir allt mera försumlig och slår dank mer och mer.
Det kan också gälla äktenskapet. Mannen eller hustrun kan börja spela hasard utan att säga någonting till den andra parten. Den som spelar satsar allt större summor och drar till sist familjen i ekonomisk olycka. Eller också kan någon av dem börja en kurtis med någon annan. Om det inte stoppas, kan det leda till förälskelse, äktenskapsbrott och ett upplöst hem. Det är alldeles som Jesus Kristus sade: ”Den som är oärlig i det minsta” förhärdar sig, så att han till sist blir ”oärlig i det som är stort”. — Luk. 16:10, Hd.
Låt oss illustrera detta med någonting som har hänt i verkliga livet för inte så länge sedan: En ung man gav sig ut för att vara en kristen förkunnare. Trots detta hade han homosexuella förhållanden med föregivna vänner. När han fann det fördelaktigt att bege sig till en annan del av landet, saknade han sina homosexuella vänner. Därför skrev han till en av dem och hotade att avslöja honom, om han inte flyttade dit där han bodde, så att de kunde fortsätta sitt homosexuella förhållande. Men det dröjde inte länge förrän denne unge man, som gav sig ut för att vara kristen, öppet begick några handlingar som avslöjade honom, och i dag är han utesluten och får inte tillhöra någon av Jehovas folks kristna församlingar förrän efter minst tre år.
Hur vi skyddar oss mot syndens förhärdande verkningar
Hur kan vi skydda oss mot syndens förhärdande verkningar? Det viktigaste är att skydda sitt hjärta. ”Mer än allt annat som skall bevaras bör du skydda ditt hjärta.” Hur kan man göra detta? Genom att ge akt på sina tankar. Därför är det förståndigt att följa rådet att fortsätta att tänka på allt som är rättfärdigt, kyskt, dygdigt och lovvärt. Det som sinnet uppehåller sig vid har hjärtat begärelse till, och det är lätt att bli förledd av begärelsen. Sedan är det, som lärjungen Jakob påminner om, så att ”när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död”. — Ords. 4:23, NW; Fil. 4:8; Jak. 1:14, 15.
Det är inte utan goda skäl som Jehova har sagt att ”hjärtat är mera förrädiskt än något annat”. Dess syndfulla benägenhet är någonting som vi har ärvt från våra första föräldrar: ”Benägenheten hos människans hjärta är ond alltifrån hennes ungdom.” Vi måste vara på vakt, eftersom just det att någonting är förbjudet kan fresta en att önska göra det. — Jer. 17:9; 1 Mos. 8:21; NW.
Vi måste lära oss hata det som är ont, oavsett hur behagligt det kan tyckas vara. ”Ni som älskar Jehova, hata det som är ont.” (Ps. 97:10, NW) Man har stor hjälp till att uppnå detta genom att regelbundet läsa Guds ord och ägna särskild uppmärksamhet åt sådana varningar som har med ens egna svagheter att göra. Så här uttryckte psalmisten det: ”Av dina befallningar får jag förstånd; därför hatar jag alla lögnens vägar.” En annan stor hjälp får man genom att vara tillsammans med dem som älskar det som är rätt och hatar det som är ont. Det är också viktigt att hörsamma tuktan, att låta sig bli tillrättavisad, eftersom ”den som får mycken tillrättavisning, men förbliver hårdnackad, han varder oförtänkt krossad utan räddning”. — Ps. 119:104; Ords. 29:1.
Allteftersom världen blir mer och mer ond, blir det också svårare för de kristna att vara på vakt mot synden. Men du kan skydda dig genom att ta följande råd till hjärtat: ”Välsignad är den människa som alltid fruktar HERREN [Jehova].” (Ords. 28:14, Reviderade standardöversättningen) Genom att vi läser Guds ord, ger akt på våra tankar och kommer tillsammans med goda umgängesvänner kommer vi att få hjälp att alltid frukta Jehova och på så sätt undvika syndens förhärdande verkningar.