Frågor från läsekretsen

● Kan en kristen hissa eller hala ned en flagga på sin arbetsplats?

När en sådan arbetsuppgift inte ingår i en flaggceremoni, är den enskilde kristne fri att avgöra vad han skall göra, i det han tar hänsyn till de lokala omständigheterna och sitt eget samvete.

Det är känt att många människor betraktar sin nations flagga som en symbol som förtjänar vördnad. I Encyclopedia Americana heter det: ”Flaggan är helig, alldeles som korset. ... Regler och förordningar beträffande människors inställning till nationsfanor använder starka och uttrycksfulla ord, som ’tjänst för flaggan’, ... ’vördnad för flaggan’, ’hängivenhet för flaggan’.” Det hålls ofta särskilda ceremonier med flaggan som föremål för särskild ”hängivenhet”.

Varje människa är fri att avgöra om hon skall ta del i sådana ceremonier. Jehovas vittnen är emellertid övertygade om att det bibeln säger om att man skall avhålla sig från att visa hängivenhet för materiella, livlösa föremål har betydelse i denna sak. (2 Mos. 20:4, 5; 1 Joh. 5:21) Jehovas vittnen hyser alltså aktning för andras rättigheter att göra vad de vill, men de tar själva inte del i flaggceremonier. De söker likväl vara exemplariska medborgare, som varje dag rättar sig efter landets lagar. — Rom. 13:1.

Nationsflaggan förekommer ofta på offentliga byggnader och vid mötesplatser, t. ex. kommunkontor och skolor. På grund av den respekt Jehovas vittnen hyser för statsstyrelsen och vad som används för att representera den, har de ingenting att invända mot att befinna sig i eller arbeta i byggnader där nationsflaggan finns. På liknande sätt kan en flagga förekomma på frimärken, nummerplåtar för bilar eller andra föremål framställda av staten. Detta betyder emellertid inte att en person bland allmänheten som använder sådana ting nödvändigtvis tar del i handlingar som visar hängivenhet för flaggan. Vad som är betydelsefullt är inte att flaggan finns där, utan hur en person handlar gentemot den, vad han gör.

Ibland kan någon som har anställning i en offentlig byggnad bli förelagd att hissa flaggan på morgonen och ta ned den vid slutet av dagen. Detta kan vara en del av en särskild ceremoni, varvid människor står i givakt eller hälsar flaggan. I detta fall är det begripligt att en person, som inte tar del i flagghälsningsceremonier, av samvetsskäl inte vill hissa eller hala ned flaggan, eftersom han ju skulle ta del i ceremonin om han gjorde det. Det skulle innebära att bidra till en ceremoni, alldeles som musikerna i en musikkår skulle förväntas bidra genom att spela patriotisk musik.

Men i många fall genomförs ingen ceremoni i samband med att man dagligen hissar eller halar ned flaggan över en offentlig byggnad. Att hissa flaggan kan t. ex. helt enkelt ingå i att göra i ordning byggnaden för dagens verksamhet, alldeles som man låser upp dörrarna, öppnar fönstren osv. I sådana fall betraktas flaggan helt enkelt som ett emblem som representerar styrelsen i det land där byggnaden finns.

När det förhåller sig så, är en kristen anställd, som ombeds att sköta denna plikt tillsammans med andra rutinuppgifter, naturligtvis fri att avgöra vad han skall göra. En viss persons samvete kan i denna situation förmå honom att be sin förman låta någon annan anställd hissa och hala ned flaggan. Men en annan kristen kan mena att hans samvete tillåter honom att ha hand om flaggan, så länge ingen ceremoni är inbegripen. Var och en som på sin arbetsplats ställs inför en sådan begäran bör analysera de lokala omständigheterna såväl som sitt av bibeln övade samvetes krav. Därpå bör han fatta ett beslut som gör att han har rent samvete. — 1 Petr. 3:16.