Frågor från läsekretsen

● Jakob 4:5 tycks innehålla ett citat från bibeln, men vilken vers var det Jakob citerade, och vad var hans huvudtanke?

Jakob 4:5 lyder: ”Eller tycker ni att det är till ingen nytta skriftstället säger: ’Med benägenhet för avund fortsätter anden som har tagit boning inom oss att längta’?”

Det finns i själva verket ingen ensam bibelvers som lärjungen Jakob med bestämdhet kan sägas citera. Det kan hända att han helt enkelt gav en sammanfattning av en grundläggande tanke som finns i ett antal verser.

På grund av att det inte finns någon bestämd vers i de hebreiska skrifterna som motsvarar Jakobs formulering, har vissa kommentatorer framkastat tanken att han citerade från apokryfiska eller förlorade skrifter. De kristna grekiska skrifternas inspirerade skribenter använde emellertid konsekvent uttrycket ”skriftstället säger” eller liknande för att inleda citat från eller hänvisningar till delar av den inspirerade kanon, antingen från böckerna på det ursprungliga hebreiska språket eller från en grekisk översättning av dem. (Joh. 19:37; Rom. 4:3; 9:17; Gal. 4:30; 1 Tim. 5:18) De citerade inte från de icke-kanoniska apokryfiska böckerna.

Ett antal bibelställen vittnar om att ofullkomliga människor är nedtyngda av en benägenhet till synd. Vi läser till exempel: ”Jehova [såg] att människans ondska överflödade ... och att varje benägenhet hos hennes hjärtas tankar endast var ond hela tiden” och: ”Den ogudaktiges själ har lust till det onda.” (1 Mos. 6:5, NW; 8:21; Ps. 51:5—7; Ords. 21:10; Jer. 17:9; Gal. 5:17) Jehova ger också tydliga råd mot den avundsamma och giriga och tävlingsinriktade ande som ger upphov åt så mycket svårigheter. (2 Mos. 20:17; Ps. 37:1; 73:3; Pred. 4:4) Lärjungen Jakob kunde alltså mycket väl ha fört samman dessa grundläggande tankar för att förtydliga sin huvudtanke, varvid han inledde med uttrycket ”skriftstället säger”. — Jämför Romarna 3:9—18.

Jakob hade just förmanat sina kristna bröder att ta sig i akt för osämja, stridigheter och konflikter. (Jak. 4:1, 2) Därnäst framhöll han att när man är en världens vän, betyder det att man är Guds fiende. (Jak. 4:4) Dessa tankar blir väl sammanknutna i vers fem: ”Eller tycker ni att det är till ingen nytta skriftstället säger: ’Med benägenhet för avund fortsätter anden som har tagit boning inom oss att längta’?” Ja, den som dukar under för en benägenhet för uselhet och avund och den frukt som blir följden av sådant försätter sig i opposition mot Gud. Den grundläggande andemeningen i Guds ord bevisar detta. Jakob avrundar sedan saken med ett citat från Ordspråksboken: ”Men den oförtjänta omtanke som han ger är större. Därför heter det [i Ordspråksboken 3:34]: ’Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.’” — Jak. 4:6.

● Vad menade aposteln Paulus, när han i 2 Korintierna 2:15, 16 talade om sig själv och sina följeslagare som en ”lukt”?

Aposteln Paulus skrev: ”För Gud är vi nämligen en Kristi vällukt bland dem som är på väg att frälsas och bland dem som är på väg att förgås; för de senare en lukt från död till död, för de förra en lukt från liv till liv.” — 2 Kor. 2:15, 16.

Dessa ord kan vi bättre förstå, när vi begrundar inslag i de romerska triumfprocessionerna. När den återvändande segerrika hären passerade genom staden Rom i processioner, fylldes luften med vällukt genom att man brände rökelse på tempelaltaren. Doften av denna rökelse hade olika betydelse för olika människor. För de triumferande soldaterna var lukten söt och förebådade hedersbetygelser, befordran och rikedom. Men för de obenådade fångar som fördes i parad genom gatorna var förbränningen av rökelse bara en obehaglig påminnelse om att de skulle bli avrättade vid slutet av processionen. På liknande sätt var det budskap som kungjordes av aposteln Paulus och hans följeslagare som en underbar lukt för dem som tog emot det, men en stank för dem som förkastade det.