En gangster får benådning av presidenten

ÅR 1945 betraktades jag som en hängiven katolik. Jag kommer ihåg att jag en gång gick på mina knän hela vägen från kyrkporten till altaret för att infria ett löfte. Samtidigt drack jag mycket och var medlem i ett gäng. Jag fick lätt vänner, eftersom jag var frikostig med pengar. Mitt livsuppehälle fick jag genom att köpa och sälja stulet gods. På en vecka kunde jag tjäna så mycket som 10.000 pesos på det sättet. Det är inte att undra på att jag var generös! Man såg upp till mig i Balicbalic i Manila, där jag bodde.

Man beundrade mig som en ”hårding”! Men i grannskapet fanns det en annan ”hårding”, som betraktade mig som sin rival. En dag drabbade våra gäng samman. Jag sköt ihjäl min rival; hans vänner flydde, och jag var herre. Detta hände år 1947.

Nu måste jag emellertid gömma mig undan lagen, och därför flydde jag söderut från Manila till Cavite. En belöning på 1.000 pesos utfästes för min person, och det var nog för att få en av mina närmaste vänner att förråda mig. I maj 1949 greps jag, och den 1 maj 1951 dömdes jag till livstids fängelse.

LIVET I MUNTINLUPA

Följande dag fördes jag i handbojor till fängelset i Muntinlupa i Rizal. Vid ankomsten tog man ifrån mig mina egna kläder, och jag fick fängelsekläder. Mitt nummer blev 11481-P. När jag nu kommit in i fängelset, kände jag mig onaturlig till mods. Jag visste att jag levde, men jag tyckte att jag befann mig i en grav. De andra fångarna var som djur. Framför allt hatade jag det sätt på vilket de tvingade nykomlingar som var unga att underkasta sig homosexuella handlingar. I mitt hjärta kände jag medlidande med deras offer, och jag lovade mig själv att jag aldrig mer skulle utnyttja eller förtrycka mina medmänniskor. Jag fattade därför mod och bad till Gud att jag måtte kunna uthärda den fruktansvärda situation i vilken jag nu befann mig.

Fängelsedirektören i Muntinlupa tillät fri religionsutövning, och det fanns många olika grupper där som höll gudstjänster. Jag trodde att alla religioner kom från Gud, och därför besökte jag under omkring sex månader det ena mötet efter det andra. Men sedan jag lagt märke till deras uppförande och vanor, kom jag till den slutsatsen att det inte fanns någon sanning hos dem. En sak som jag ogillade var att somliga av dessa grupper brukade ta med vackra flickor till sina möten för att locka dit mötesbesökare. Detta uppmuntrade fångarna att ägna sig åt orena handlingar efteråt.

Slutligen besökte jag de möten som hölls av Jehovas vittnen. Jag blev imponerad av deras sätt att undervisa. Det var direkt från bibeln och mycket upplysande. Jag blev särskilt intresserad av Guds namn. Till sist överlämnade jag mig åt Jehova och döptes 1953. Jag började predika för andra interner och för anställda vid Muntinlupa. Somliga lyssnade, och med tiden var det ett antal som blev vittnen i det fängelset.

Vi fick problem när det gällde att hälsa flaggan, på grund av våra samvetsbetänkligheter när det gällde sådan hälsning. En gång blev vi föremål för isoleringsstraff. En morgon församlade man emellertid fångarna, som var många tusen till antalet, till fängelsegården. Flaggan hissades, och alla hälsade den utom vittnena, som vid det tillfället var ungefär tjugo till antalet.

I samma ögonblick kom en häftig regnskur, och fångarna rusade in under skydd. Det var bara vi vittnen som förblev stående i regnet, eftersom man inte hade upplöst samlingen. Senare kallade direktören oss till sig och frågade varför vi inte sprang som de andra, utan stod kvar och blev våta. Vi förklarade att vårt ställningstagande, när det gällde flaggan, inte betydde att vi saknade respekt för den. Det var helt enkelt så att vi anser hälsningsakten vara en religiös ceremoni. Från den stunden förstod man mycket bättre vår inställning i denna fråga.

År 1957 skakades Muntinlupafängelset nästan dagligen av upplopp mellan rivaliserande gäng, vilka bar sådana namn som ”OXO” och ”Sigue-sigue”. För att få hjälp med att bibehålla friden och ordningen handplockade fängelsemyndigheterna sådana fångar vars meriter i fråga om uppförande var exemplariska och gav dem olika befattningar. Jag utnämndes till bastonero — det är en fånge som fått förtroendet att utöva tillsyn över andra fångar. Som belöning för mitt samvetsgranna utövande av mina ansvarsförpliktelser uttogs jag till förflyttning till Iwahigs straffkoloni på Palawan.

LIVET VID IWAHIG

Vid Iwahig fick jag ett annat ansvarsfullt arbete — jag blev föreståndare för matbespisningen för 800 interner. Jag tog emot matförråden och övervakade matlagningen och dessutom bespisningen av männen. Myndigheterna ansåg att mitt uppförande var gott, därför att fångarna var nöjda med mitt sätt att sköta dessa angelägenheter, medan några som tidigare haft mitt arbete hade blivit mördade.

En dag frågade högste chefen för Iwahig varför fångarna tycktes vara nöjda med mig. Jag berättade för honom att jag var ett Jehovas vittne och att jag tillämpade bibliska principer i mitt arbete. Från denna stund hade han större förtroende för mig, och jag fick större frihet att predika bland internerna. Följden blev att jag kom att leda ett gruppstudium med ungefär 13 personer. Snart tog jag kontakt med vittnena i församlingen på platsen, i Puerto Princesa, och ett Jehovas vittne hjälpte oss att hålla reguljära möten inne i Iwahig.

Medan jag var vid Iwahig fick jag veta att det skulle hållas ett internationellt konvent på Manilas Rizal Memorial Stadium i augusti 1963. Det var då den 1 juli 1963. Jag hade varit döpt i 10 år, men jag hade aldrig kunnat vara närvarande vid något av vittnenas konvent. Jag kände mig mycket nedslagen och orolig. Den natten kunde jag inte sova, därför att jag tänkte på konventet, och därför började jag be, och jag bad att det skulle uppenbaras för mig något sätt på vilket jag skulle kunna vara med.

FRIGIVNING

En kväll skrev jag till Filippinernas dåvarande president, Diosdado Macapagal. Jag vädjade till honom att han i egenskap av president skulle benåda mig, så att jag kunde vara närvarande. Den 30 juli kom hans svar med de underbara orden: ”Jag beviljar er vädjan.” Jag grät av glädje. Den 10 augusti frigavs jag. Den 15 augusti var jag hos min familj. Den 17 augusti förenades vi med tusentals av våra kristna bröder vid det internationella konventet. Ord räcker inte till för att beskriva min glädje den gången. Gud hade varit mycket god mot mig.

Efter sammankomsten var jag i stånd att fortsätta min tjänst för Jehova som en fri man. Trots mitt förflutna som straffånge kunde jag få arbete, så att jag kunde sörja för min familj, såsom en kristen man bör göra. Mina nuvarande arbetsgivare vet att jag suttit i fängelse, men de vet också att jag nu är en kristen; därför litar de på mig i mitt arbete.

I församlingen har jag kunnat göra sådana framsteg att jag blivit äldste. Mitt mål i livet är att fortsätta att tjäna Jehova med allt mitt hjärta, tillsammans med min hustru och mina barn. Och det är vårt hopp att bli godkända av Honom och att få ta emot hans välsignelse och få leva i det jordiska paradis som nu kommit så nära. — Insänt.