Första Samuelsboken betonar vikten av lydnad
VIKTEN av att de kristna visar lydnad kan knappast överbetonas. Detta gäller i synnerhet lydnad för Guds befallningar till dem. Är inte alla svårigheter i världen en följd av att våra första föräldrar överträdde Guds befallning, som förbjöd dem att äta av kunskapens träd på gott och ont? Ja, de som önskar Guds godkännande måste lyda honom. — 1 Mos. 2:16, 17; 3:1—19.
Första Samuelsboken lägger mycket stort eftertryck vid vikten av lydnad. Den innehåller inte bara föreskrifter som kräver lydnad, utan visar också frukterna av lydnad och följderna av olydnad.
Ursprungligen utgjorde denna bok och Andra Samuelsboken ett band (en rulle). Den täcker omkring 100 år av Israels historia, från tiden strax före Samuels födelse, hans som visade sig bli den siste i raden av domare, till den förste kungens, Sauls, död. Den framträdande historiska händelsen i boken är Israels övergång från domarvälde till monarki. Tre personer framstår särskilt: profeten Samuel, kung Saul och David. Boken omfattar i ordningsföljd: 1) Samuel och hans domarskap; 2) Sauls första tid som kung; 3) Davids bedrifter, Sauls förföljelse av David och Sauls självmord på slagfältet.
Man har framlagt många teorier om vem som skrivit Första Samuelsboken. För dem som tror på bibelns inspiration ger emellertid 1 Krönikeboken 29:29 klara besked: ”Och vad som är att säga om konung David, om hans första tid såväl som om hans sista, det finnes upptecknat i siaren Samuels krönika, i profeten Natans krönika och i siaren Gads krönika.” Detta betyder att profeten Samuel skrev allt stoffet fram till det som gäller hans död, vilken omtalas i 1 Samuelsboken 25:1 och att Natan och Gad skrev resten. Denna uppfattning delas av forntida judiska lärde såväl som av flertalet av de första kristna lärde.
Angående redogörelsens trovärdighet eller äkthet kan följande sägas: Boken Psaltaren och de kristna grekiska skrifterna hänvisar till många av händelserna som omtalas i Första Samuelsboken. Rättframheten och öppenheten ger boken sanningens prägel. Arkeologin har också till vissa delar bekräftat skildringens exakthet.
Vidare är Samuelsböckernas litterära kvalitet så hög att den kan sägas ge ökad tyngd åt redogörelsens trovärdighet. En välkänd expert på det hebreiska språket säger: ”Samuelsböckerna innehåller några av de mest utsökta exemplen på hebreisk prosa som man finner i bibeln. ... Som all god hebreiska uppnår den största möjliga verkan med yttersta sparsamhet i fråga om ord. Berättelserna är mästerverk i historieskrivning.” Detta är något man kan förvänta av Samuel, eftersom han hörde Skriften föreläsas i helgedomen från den tid han blev avvand. Profeterna Natan och Gad kan mycket väl ha bemödat sig om att ta efter hans sätt att skriva.
SAMUEL, DOMARE OCH PROFET
Första Samuelsboken börjar med att berätta om en viss Hanna som sörjer över att hon är barnlös. Då Hanna befinner sig i tabernaklet i Silo lovar hon Gud i bön att om han ger henne en son, så skall hon överlämna honom åt Jehovas tjänst. Gud besvarar hennes bön. Hon ger barnet namnet Samuel, som betyder ”Guds namn”. Så snart hon avvant honom, förmodligen när han är mellan tre och fem år gammal, tar hon honom med sig till Silo för att han skall tjäna där. Som en som lyder Guds bud i 5 Moseboken 23:23, nämligen att man skall hålla vad man lovar, blir hon rikt belönad! Det är utan tvivel en glädje för henne att se sin son Samuel bli en sådan mäktig tjänare åt Jehova Gud! — 1 Sam. 1:1—2:11.
Översteprästen Elis båda söner är raka motsatsen. Trots att de tjänar som präster i tabernaklet, överträder de på ett upprörande sätt Guds lagar både genom att missköta sina prästerliga sysslor och genom att handla grovt omoraliskt. Eli förebrår dem för detta, men de bryr sig inte om vad han säger. Jehova är så missnöjd med deras olydiga handlingssätt att han varnar och säger att han skall straffa Elis hus, och han låter den unge Samuel framföra detta budskap. Jehova använder filistéerna till att verkställa domen genom att besegra israeliterna i strid. I denna strid blir inte bara Elis söner dödade, utan filistéerna tar också den heliga förbundsarken som byte, vilken israeliterna har fört med sig till fronten i hopp om att den skall tjäna som en amulett och säkerställa segern. Då översteprästen Eli, som är gammal, mycket fet och blind, hör talas om förlusten av arken, faller han baklänges från sin stol och bryter nacken. — 1 Sam. 2:12—4:22.
Men det är inte Jehovas vilja att låta filistéerna behålla arken. Genom en serie plågor förmår han dem att återlämna arken till israeliterna.
Sedan Samuel blivit vuxen tjänar han som präst och domare i Israel. Då filistéernas axelherrar återigen samlar sig till strid, vänder sig Samuel till Jehova. Följden blir att israeliterna vinner en förkrossande seger över sina fiender. År efter år fortsätter Samuel att döma Israel och färdas ”omkring till Betel, Gilgal och Mispa”. — 1 Sam. 5:1—7:17.
SAUL, ISRAELS FÖRSTE KUNG
Det råder inget tvivel om att Samuel lyder Guds befallningar och blir välsignad för det, men det förhåller sig annorlunda med hans söner. De ”sökte orätt vinning; de togo mutor och vrängde rätten”. Israels folk tar denna situation som en anledning att begära att få en kung som styr över dem. De fruktar också för angrepp från omkringliggande nationer. Israels begäran att få en kung blir ett hårt slag för Samuel. Men Gud försäkrar honom att de genom att be om en mänsklig kung inte bara förkastar Samuel utan i själva verket förkastar Gud som sin konung. Samuel varnar och påpekar att det kommer att innebära en stor börda för dem att ha en kung, men de håller ändå fast vid sin önskan. De vill vara lika de omgivande nationerna. Jehova visar sitt misshag över deras beslut genom att sända ett för årstiden ovanligt åskväder. Jehova vänder ändå inte sitt folk ryggen. Han utväljer en kung, den anspråkslöse Saul, som är huvudet högre än alla andra av sitt folk och som verkligen har en kungs utseende. Samuel smörjer först Saul i enrum och sedan offentligt och låter utropa Saul till kung över Israels nation. — 1 Sam. 8:1—10:27.
Saul visar sig till en början vara en duglig kung. Han förenar Israels stridskrafter och besegrar ammoniterna som hotat att utsätta männen i Jabes, vilkas stad de belägrat, för en sadistisk behandling. Vid detta tillfälle håller Samuel vad man skulle kunna beteckna som hans avskedstal. Han påminner sitt folk om hur rättvist och ärligt han har dömt Israel under alla sina livsdagar och förmanar dem återigen att frukta och tjäna Jehova troget. — 1 Sam. 11:1—12:25.
Efter detta begår kung Saul det ena svåra misstaget efter det andra genom att överträda Guds befallningar. En nödsituation uppstår, då en stor filisteisk här hotar att gå till anfall. Saul blir tillsagd att vänta på Samuel som skall anropa Jehova om hjälp genom att frambära offer. Eftersom Samuel dröjer med att komma och ett nödläge tycks ha uppstått, ignorerar Saul förmätet befallningen att vänta och börjar frambära brännoffer och tackoffer. Just då han har gjort detta uppenbarar sig Samuel. På grund av Sauls förmätna otålighet förkastar Jehova honom som kung: ”Eftersom du icke har hållit, vad HERREN bjöd dig.” — 1 Sam. 13:1—23.
Saul begår återigen ett allvarligt misstag i det att han inte lyder Guds befallning att fullständigt utplåna amalekiterna. Århundraden tidigare hade amalekiterna fegt angripit de israelitiska eftersläntrarna som var svaga och uttröttade efter sin vandring genom öknen. (5 Mos. 25:17—19) På grund av att Saul, jämte folket, skonar det bästa av boskapshjordarna och Amaleks kung Agag säger Samuel åt honom: ”Menar du, att HERREN [Jehova] har samma behag till brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör HERRENS röst? Nej, lydnad är bättre än offer. ... Eftersom du har förkastat HERRENS ord, har han ock förkastat dig, och du skall icke längre vara konung.” Samuel ser inte Saul mer efter detta, men han sörjer djupt över honom. — 1 Sam. 15:1—35.
Kort därefter sänder Jehova Samuel till Isais hem för att smörja den yngste sonen David till Israels näste kung. Jehovas ande lämnar nu Saul, och han drabbas av depression. Eftersom David är en utmärkt harpospelare, blir han utvald att spela för kung Saul för att ge honom lindring. Sedan får vi veta att David dräper den skrytsamme filisteiske jätten Goljat med bara en slunga och en sten. Genom sin stora tro på Jehova och nitälskan för Jehovas namn vinner David Sauls son Jonatans tillgivenhet, och ”Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv”. (1 Sam. 18:1) Trots att det blir tydligt att David snarare än Jonatan kommer att bli Israels näste kung, fortsätter Jonatan att vara Davids lojale vän, och han ställer sig på Davids sida, fast han därmed sätter sitt eget liv på spel.
David blir nu så framgångsrik i strid att kvinnorna i Israel sjunger: ”Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.” Detta fyller Saul med en svartsjuka som växer till en förtärande lidelse i hans inre; det som nu behärskar hans liv är att försöka göra sig kvitt David. Under den tid Saul jagar David som ett vilt djur, har David själv två tillfällen att döda Saul, men han vägrar att röra ”HERRENS [Jehovas] smorde”. — 1 Sam. 18:1—24:23; 26:1—25.
Andra israeliter, som är missnöjda, sluter sig till den flyende David, och de betraktas som en fredlös skara. De skyddar emellertid bönderna och deras hjordar för rövare. För detta ber David en välbärgad fårägare, Nabal, om en belöning. Nabal avslår emellertid helt fräckt Davids begäran, varför David svär att straffa honom hårt. Nabals hustru, som fått veta vad som hänt och som fruktar det värsta, försöker blidka David med generösa gåvor. Då Nabal plötsligt dör, ber David henne att bli hans hustru, vilket hon med glädje samtycker till. — 1 Sam. 25:1—42.
Då filistéerna återigen samlar sig till angrepp, söker kung Saul förgäves vägledning från Jehova. Men Jehovas ande har lämnat honom. Sauls böner blir obesvarade, och prästerna har inget ord åt honom från Jehova. I desperation rådfrågar han ett andemedium. Hon ger honom bara dåliga nyheter. I Sauls sista strid lider Israel ett fruktansvärt nederlag, hans son Jonatan dödas och Saul själv, som är dödligt sårad, begår självmord. — 1 Sam. 28:1—31:13.
Första Samuelsboken hör sannerligen till de ting som förr blev skrivna till vår ”undervisning”. Den är ”nyttig till undervisning, till tillrättavisning, till korrigering, till tuktan i rättfärdighet, så att ... [den kristne] kan vara fullt duglig, fullständigt rustad för allt gott verk”. I synnerhet framhåller boken vikten av lydnad och de tragiska följderna av olydnad. — Rom. 15:4; 2 Tim. 3:16, 17.