Guds namn och ditt namn

DU ÄR med rätta intresserad av ditt namn, och det är viktigt för dig. När ditt namn nämns, spetsar du öronen. Men förutom ditt förnamn — det må vara Otto, Nancy, Carlos eller något annat — kan ditt ”namn” också ge en antydan om ditt anseende eller rykte. Från denna ståndpunkt sett inbegriper ditt namn dig själv som person och vad du har visat dig vara.

Helt visst kallas du inte med ditt efternamn, utan med ditt förnamn, av dem som står dig nära. Och du är lyckligast när de anser att du har ”ett gott namn”. (Ords. 22:1) Alla har vi orsak att bry oss om vårt namn.

Om det är så med människor, då gäller detta sannerligen ännu mer om universums skapare. Det har behagat honom att för människor uppenbara sig såsom en som har ett egennamn, ett meningsfullt personnamn som identifierar honom såsom den som uppfyller sina uppsåt och löften. Därför kunde Gud mycket passande hänvisa till sitt namn, Jehova, som en ”åminnelse” av honom. (2 Mos. 3:14, 15; Hos. 12:5; NW; Ps. 135:13) Detta namn är förbundet med allt vad han har gjort och ännu har för avsikt att göra.

Skulle vi då inte bruka och uppskatta Guds namn? Och hur är det, känner Gud oss vid namn — både vid vårt egennamn och vid det namn som inbegriper vår ställning som en person som han godkänner?

Den tendens som kännetecknar flertalet religiösa ledare, och även är utmärkande för många bibelöversättningar, nämligen att ignorera eller gäckas med Guds utmärkande namn, bidrar till att människor hindras från att uppnå en sådan ställning hos honom. När dr Walter Lowrie skrev i en anglikansk tidskrift, Theological Review, om det förhållandet att Guds namn utelämnas i vissa biblar, framhöll han:

”I umgänget människor emellan är det ytterst viktigt att känna det rätta namnet, egennamnet, på den vi älskar, den som vi talar till eller rentav den som vi talar om. Just så är det i människans förhållande till Gud. En människa som inte känner Gud vid namn känner honom faktiskt inte som person, är inte så bekant att hon talar med honom (vilket är vad bönen innebär), och hon kan inte älska honom, om hon bara känner honom som en opersonlig kraft.”

Den här skribenten tänkte särskilt på att Guds namn förekommer bara fyra gånger i en nyutkommen engelsk bibelöversättning. Ja, fastän många präster har lärt sin hjord att bedja: ”Helgat varde ditt namn”, har de inte tagit ledningen i att bruka detta namn eller mana till dess inkludering i biblar. — Luk. 11:2, 1917.

Låt oss som exempel ta bibelutgåvan Common Bible (1973), godkänd för användning av protestanter och romerska katoliker i lika mån. I förordet sägs det eftertryckligt ifrån att man inte skall följa det exempel som gavs i American Standard Version (1901), där Guds namn har använts flera tusen gånger. Varför sätter man då detta namn åt sidan? Ett skäl som angavs var de skiljaktiga uppfattningarna beträffande namnets uttal. Det andra löd: ”Bruket av ett vilket som helst egennamn som tilläggs den ene och ende Guden, som om det skulle finnas andra gudar, vilka Han måste särskiljas från, upphörde man med inom judaismen före den kristna eran, och det är fullständigt otillbörligt i samband med den kristna kyrkans universella tro.” — Sid. 7.

Men som vi har sett kommer allt flera vittnesbörd i dagen om att både judar omkring den tid, då Kristus levde, och de första kristna verkligen gjorde bruk av Guds namn. Och om himmelens Gud själv säger att han vill vara känd under sitt ”åminnelse”-namn, bör vi då inte rätta oss efter hans beslut?

HANS NAMN — OCH VÅRT NAMN

Det är emellertid mycket som är inbegripet i detta att vi känner Guds namn. Det räcker inte med att vi har klart för oss att Skaparens egennamn är ”Jehova” — eller någon varierande form. Vi måste också känna Personen som namnet representerar — hans uppsåt, gärningar, egenskaper och krav, allt sådant som uppenbaras i bibeln. (Neh. 9:10; 1 Kon. 8:41—43) När Jesus sade: ”Jag har gjort ditt namn känt”, menade han alltså något mera än att han rätt och slätt hade gjort bruk av detta namn. (Joh. 17:26) Visst gjorde Kristus detta när han läste högt ur de hebreiska skrifterna som innehöll Guds namn. Men dessutom bekantgjorde Jesus och sökte främja de uppsåt som är förbundna med detta namn. De som lärde av Jesus började uppskatta Jehova mera, eftersom de fick allt större tilltro till att Guds ”eviga uppsåt” skall förverkligas. — Joh. 14:10; 6:38; Ef. 3:11.

Om vi lär känna Jehova i denna bemärkelse, då kommer vi också att bli kända av honom. (Joh. 17:3) Han kommer att betrakta oss med godkännande; vi kommer att ha ett gott namn hos honom. (Pred. 7:2) Att vi lär känna Gud och hans namn kan således medföra att han känner vårt namn, känner igen oss och erkänner oss. Orden i Malaki 3:16 illustrerar detta:

”Vid den tiden talade de som fruktade Jehova med varandra, var och en med sin kamrat, och Jehova fortfor att ge akt och att lyssna. Och en minnesbok började skrivas inför honom för dem som fruktar Jehova och för dem som tänker på hans namn.” — NW.

Guds namn och ditt namn bör då sannerligen vara av betydelse. Vi måste vara intresserade av att känna, bruka och ära det namnet. Detta uppfordrar oss till att leva på ett sätt som stämmer överens med de uppsåt som är förknippade med hans namn.

Malaki nämnde till exempel att människor ”som fruktade Jehova” talade med varandra. De valde således att regelbundet umgås med människor som också var intresserade av att förhärliga Guds namn. Vi kan fråga oss: När jag väljer umgängesvänner, bryr jag mig då om ifall det är sådana som känner Jehova och som verkar i överensstämmelse med hans uppsåt och syften? Låter jag min önskan att lära känna Gud och att vara känd av honom påverka också sådana drag av mitt dagliga liv?

Och om vi i vår vardagsrutin — på arbetet, bland våra grannar, i skolan — träffar på människor som inte är bekanta med Jehova, är vi då vakna för lämpliga tillfällen att kunna tala om honom? Och är vi, framför allt, flitiga i att göra Guds namn känt genom att helt och fullt ta del i det storslagna arbete som Jesus profeterade om för vår tid, då han sade: ”Dessa goda nyheter om riket [dvs. Guds rike] skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna”? (Joh. 17:6, 26; Matt. 24:14) Att vi glatt och villigt gör detta vittnar om att namnet Jehova, för oss, inte bara är ett namn tryckt i en bok. Det är en del av vårt liv.

En efterföljande artikel, ”Må Guds namn bli helgat”, handlar om andra utmärkta sätt, på vilka vi kan lägga i dagen att vi känner Guds namn och önskar att han skall känna oss vid namn.

Att vi befinner oss i ett godkänt förhållande till Jehova, känner honom som en verklig person och gör hans namn känt för andra, detta skall medföra att han har oss i minne, till vårt eviga bästa. Som Malaki sade kommer det att vara som om Han skulle skriva våra namn i ”en minnesbok”, med evigt liv som belöning. — Joh. 17:3.