Konventdeltagare med ”ett levande hopp”

”DET är en glädje att vara tillsammans igen, att äta festmåltider vid Jehovas bord, att fröjda sig i den lyckligaste av alla sammanslutningar, att uppmuntras till att ’med hjärtats föresats förbli i Herren’.” (Apg. 11:23) Deltagarna instämde helhjärtat i dessa ord i ordförandens öppningstal vid konventen ”Ett levande hopp”. Deras blotta närvaro visade detta.

I Förenta staterna blev det en hel del problem i samband med resorna under sammankomsterna, eftersom det inte var så lätt att få tag på bensin. Ett vittne sade: ”Jag tankade full tank flera dagar före sammankomsten, när jag hittade en bensinstation som var öppen. Sedan parkerade jag bilen och promenerade tills det var dags att resa till sammankomsten.” Andra gjorde på liknande sätt för att vara säkra på att de skulle ha tillräckligt med bensin för att komma till den konventstad de tänkt sig.

Mammor är värda allt beröm för sina ansträngningar att söka vara närvarande tillsammans med sina nyfödda och sina småbarn. Vilken uppmuntran det var att se dem kärleksfullt ta hand om sina småttingar, medan de försökte få nytta av sammankomstprogrammet! Att hela familjer var där tillsammans var också ett fint vittnesbörd för iakttagare; det bevisar att ett hopp har en välgörande inverkan på människors liv. En kvinna i det centrala Portland i Maine sade: ”Jag tycker att det är underbart att se hur ni tar med er era barn — till och med småbarn med små namnskyltar på sig. Jag har tittat på er varje morgon, när ni har åkt till konventet — det är en vacker syn.” En brevbärare i samma stad kände sig föranlåten att stanna ett vittne och hans hustru för att säga till dem: ”Jag beundrar verkligen er, Jehovas vittnen — ni är alla så välklädda, till och med barnen.”

HOPPET ÄR INTE FÖRGÄVES

Bara detta att kunna vara med vid sammankomsten var för somliga ett bevis på att deras hopp till Gud vilade på en säker grundval. Ta till exempel Robin och hennes båda döttrar Kim och Kari. När mannen, som inte är ett vittne, fick veta att de tänkte vara med vid sammankomsten ”Ett levande hopp”, sade han: ”Jag har inte råd att bekosta en fyra dagars semesterresa.” Robin berättar om vad som hände sedan:

”Vi funderade och bad. Kunde vi odla tillräckligt med jordgubbar på vår lilla jordlott och få så pass bra betalt för dem att vi kunde betala vårt uppehälle i sammankomststaden? Vår granne var då ingen uppmuntran. Våra plantor verkade så små och ynkliga i jämförelse med hans. ...

Men våra jordgubbar gav så bra avkastning att vi fick ihop tillräckligt med pengar till vårt uppehälle, och vi kunde också hjälpa två andra vittnen att vara med vid sammankomsten. Ja, människor kom faktiskt från hela grannskapet för att titta på jordgubbsplantorna som gav så bra. Under hela tiden vi plockade jordgubbar, talade vi med bärköparna om sammankomsten och om den uppmuntran vi skulle få där. Vår granne kunde helt enkelt inte fatta hur våra små plantor kunde ge så mycket bättre avkastning än hans.

Men detta löste bara ett av våra problem. Vi hade fortfarande inget transportmedel till sammankomsten. Men våra böner blev återigen besvarade i rätt tid. Min dotter Kari slutade skolan i våras. En dag kom hennes morbror, som bor på annan ort, med en skolavslutningspresent — en bil.

Så alla hinder var undanröjda, och vi kunde vara med vid sammankomsten, där min dotter Kim och jag symboliserade vårt överlämnande genom dop.”

ETT HOPP SOM UPPEHÅLLER

Ett hopps fantastiska förmåga att uppehålla kom speciellt till synes bland de handikappade personer, som var närvarande vid sammankomsterna. Där fanns det sådana som var rullstolsbundna, sådana som inte kunde klara sig själva och de som var både blinda och döva men som fick hjälp att dra nytta av programmet genom tolkar som använde touchmetoden.

Marvin, som är femtiofem år, har till exempel varit med vid många sammankomster under årens lopp. Han säger med uppskattning: ”Jag skulle inte kunna vara med vid sammankomsten, om inte min mor gjorde mig i ordning och ett vänligt, kärleksfullt och pålitligt medvittne utförde det tunga jobbet att lyfta mig i och ur en rullstol. Jag har på grund av cerebral pares varit rullstolsbunden under de nio senaste åren. Under mina 32 år som ett Jehovas vittne har jag haft privilegiet och glädjen att vara med vid många sammankomster — internationella sammankomster och krets- och områdessammankomster. Jag har lärt mig något nytt och annorlunda vid varje sammankomst. På grund av den fina undervisning och de fina råd som ges vid sammankomsterna blir man en bättre Jehovas tjänare. Man får naturligtvis inte glömma den glädje det skänker att få träffa kära gamla vänner och att få lära känna nya. Jag ser fram emot den dag, när den lame skall ’hoppa såsom en hjort, och den stummes tunga skall jubla’.” — Jes. 35:6.

Wayne, ett annat vittne, har varit förlamad sedan födelsen. Men han var också med vid en av sammankomsterna ”Ett levande hopp”. Familjen äger en husvagn som går att ansluta till ljudsystemet. Detta gör att han kan höra konventprogrammet från sängen. Modern berättade hur sonen kom att få ett gudagivet hopp:

”Min son Wayne skadades vid förlossningen. Detta medförde att han fick spastisk förlamning, ett slags cerebral pares. När han började utvecklas, fick jag veta att hans sinne var mottagligt för undervisning, men att det krävdes mycket upprepning.

Jag brukade ta Wayne med mig, när jag gick från hus till hus för att tala om bibelns sanning. Jag bar honom under många år ända tills han blev för tung för mig. Redan tidigt visade han kärlek till sanningen, och det han fick lära sig verkade att nå hans hjärta. Han hade en sådan kunskapstörst att han brukade stava olika ord för mig och fråga hur man uttalade dem. Ibland lät han mig upprepa ett ord många gånger, ända tills han kom ihåg det och förstod vad det betydde. Wayne döptes år 1960 vid 19 års ålder.

Han kan inte personligen vara med vid mötena i Rikets sal, eftersom han är bunden vid sin sjukhussäng i hemmet. Men vi har intern-TV, och han kan se vad som pågår i Rikets sal. Vi har också en direktlinje, så att han kan ta del i mötena regelbundet. Fastän Wayne är bunden vid sängen, har han tjänat som äldste i församlingen i mer än två år. Han leder nu fem bibelstudier med människor som kommer till hans husvagn, och under en tid ledde han upp till 11 studier.”

Wayne själv sade följande: ”Jag är övertygad om att om man kan inhämta kunskap, kommer Jehova att öppna utvägar, så att man kan ge ut av den och kan tjäna honom. Även om man inte kan tala eller höra, kan den lycka och tro och det uthärdande man utstrålar hjälpa andra människor, och detta blir till ett vittnesbörd.”

Klädda i sina dräkter kom alla de medverkande i ett bibliskt drama för att hälsa på Wayne under konventet. De gick därifrån mycket uppmuntrade, därför att de hade sett ett sådant enastående exempel på tro och hopp.

DE FICK ETT HOPP

Många av dem som var med vid sammankomsterna ”Ett levande hopp” har kommit att inse i vilken bedrövlig situation de befann sig, innan de fick exakt kunskap om sanningen. I vissa fall har deras längtan efter sanningen inte blivit tillfredsställd förrän på äldre dar.

Vi har till exempel den 77-årige Chris, som blev döpt vid sammankomsten i Billings i Montana. Han sade: ”Jag lämnade katolska kyrkan år 1934 och började söka efter sanningen.” Sedan var han med i den ena kyrkan efter den andra och lade ut tusentals dollar på resor till olika platser i Förenta staterna. Många gånger trodde han att han hade funnit sanningen. Men sedan verkade det alltid som om det var något som fattades, och därför fortsatte hans sökande efter sanningen. Han förklarar: ”Till slut anslöt jag mig till en ’TV-religion’ och skickade dem stora summor pengar och följde med på korståg till olika delar av världen. Men när jag fick ett brev från en av ’TV-predikanterna’, med besked om att mina avgifter hade gått upp till 295 dollar i månaden, så insåg jag att detta inte kunde vara sanningen; det var rena utsugningen. Jag bestämde mig för att nu fick det vara nog, men jag kunde inte bli av med honom. Man fortsatte att skriva brev för att försöka få min ynnest och mina pengar.

Med tanke på min ålder beslöt jag att sluta upp med att leta efter sanningen och i stället stanna hemma på gården. Då besökte ett Jehovas vittne hemmen i vår glesbygd och talade med min svärson, som också bor och arbetar på min gård. Han var inte intresserad. Men jag tyckte att det som vittnet sade om Riket lät förnuftigt. Därför bad jag honom komma tillbaka och tala lite mer med mig.”

Vad blev resultatet? Ett bibelstudium sattes i gång. Chris avslutar: ”Att lära känna sanningen från bibeln har gett mig ett verkligt hopp för framtiden.”

Ett dövblint vittne redogjorde mycket fint för hur bibelns budskap hade gett honom ett hopp och en verklig mening med livet. Han förklarar:

”Jag har i hela mitt liv varit inriktad på att inte låta mitt handikapp hindra mig från att leva ett fullödigt och lyckligt liv. Jag tävlade i löpning för min skola, var förste man i de blindas bowlinglag och fick till slut ett pris för att jag som handikappad hade utfört en enastående prestation. Allt detta gjorde mig stolt och självsäker, men inte lycklig. Jag blev den första handikappade som anställdes av Polaroid, och jag fick en ansvarsfull befattning. För att göra intryck på kvinnor köpte jag ett stort hus och en båt. Men varken materiella ägodelar eller omoraliskhet gav mig någon känsla av förverkligande. Jag hade inga mål i livet, ingen framtid. Som katolik sökte jag uppnå himmelskt liv genom att vara mycket noga med att iaktta ritualer. Men sambandet mellan Guds lagar och mitt sätt att leva förklarades aldrig. Dessa besvikelser gjorde mig till en skeptiker.

Det var i det tillståndet ett Jehovas vittne fann mig. Han kom tillbaka nästa vecka med ett vittne som kunde teckenspråk. Genom att hålla hennes hand, när hon tecknade, kunde jag kommunicera. För nästan varje mening sade jag: ’Vad finns det för bevis?’ Jag fick alltid ett svar från bibeln.

I början var jag faktiskt inte intresserad av bibeln, men jag önskade ta reda på vad Jehovas vittnen gick för. Jag trodde att de var likadana som medlemmarna i andra religioner. Jag väntade bara på den dag då man skulle presentera en räkning för de bibliska lektionerna, men den dagen kom aldrig. Jag kunde be dem att uträtta små ärenden åt mig, inte därför att jag inte kunde göra dem själv, utan för att se om de var villiga att göra någonting mer än bara studera bibeln med mig. När jag var med vid Jehovas vittnens möten, kunde jag gå tätt intill dem som var närvarande bara för att känna om deras andedräkt på något sätt luktade alkohol eller tobak. Jag kunde be det döva vittnet laga mat ute i min trädgård, och efteråt kunde jag kolla om någonting hade försvunnit från mitt hem. Till slut insåg jag att dessa människor var annorlunda och att deras budskap var sanningen.

Hur tacksam är jag inte mot Jehova för att han gav mig tid att utveckla ett rätt hjärta och för att han gav mig ett verkligt hopp för framtiden! Det är en glädje att regelbundet predika de goda nyheterna för andra, inte bara för de döva, som bor i vårt område, utan också från dörr till dörr. Jag ser fram emot den tid, då jag kommer att både kunna se och höra. Jag har fullständig tro på vad den Gud, som omöjligen kan ljuga, lovar.” — Hebr. 6:17, 18.

DE TOG SIG TID ATT DELA MED SIG AV SITT HOPP

På fredagsförmiddagen under sammankomsten passade många vittnen på att tala om sitt hopp med invånarna i konventstäderna. Nyhetsmedia visade stort intresse för det här offentliga vittnandet. Flera tidningsreportrar följde också med vittnena ut på fältet för att se hur det gick till.

I Providence i Rhode Island i USA hörde en tidningsreporter en 72-årig kvinna säga till ett vittne: ”Jag var så arg i morse, så jag tänkte åka till Washington och spränga det i luften.” När vittnet hade visat henne hur bibeln säger att världsproblemen skall lösas, sade hon: ”Jag förmodar att du har rätt. Du kanske har den rätta inställningen — ett positivt tänkande. Vet du vad? Jag känner mig redan mycket gladare. Jag har inte ens någon lust att spränga Washington i luften längre.”

Konventserien ”Ett levande hopp” har verkligen visat sig vara till välsignelse för alla de närvarande, såväl som för många andra människor som nåddes med bibelns budskap i sammankomststäderna. Om du tillhör dem som söker ett ljust framtidshopp, så uppmanar vi dig att tala med Jehovas vittnen nästa gång de besöker det område där du bor. Varför inte själv pröva på hur mycket ett gudagivet hopp kan påverka ditt liv?

”Jag fröjdades när man sade till mig: ’Låt oss gå till Jehovas hus.’” — Ps. 122:1, NW.

[Bild på sidan 5]

Wayne Patrick, som är förlamad sedan födelsen, är nu en kristen äldste. Han lyssnade på programmet ”Ett levande hopp” från sin säng

[Bild på sidan 6]

Fem generationer av den här familjen var glada över att kunna vara med vid konventet i San Antonio i Texas

[Bild på sidan 7]

Tillsammans med tre unga vittnen granskar John C. Booth, från Betel i Brooklyn, en ny bok som kommit ut vid konventet