Gudaktigt uppförande gentemot andra
”Jag skriver detta till dig, ... för att du ... må veta hur du bör uppföra dig bland Guds husfolk, som är den levande Gudens församling.” — 1 Tim. 3:14, 15.
1, 2. Hur kan bibeln hjälpa oss att behandla andra människor rätt?
DEN nytta som de kristna har av att studera bibeln är bland annat att de får lära sig hur de på ett gudaktigt sätt skall behandla andra människor. Även människor som inte har någon anknytning till kristendomen eller till bibeln erkänner att ett sådant råd som följande är både vist och praktiskt: ”Alldeles som ni vill att människorna skall göra mot er, på samma sätt skall ni göra mot dem.” — Luk. 6:31.
2 Bibeln talar inte bara i generella ordalag om hur vi bör uppföra oss mot andra människor. Den talar också om för oss hur vi bör uppföra oss mot enskilda individer som vi står i ett visst speciellt förhållande till eller som befinner sig i vissa situationer. Den ger till exempel en kristen hustru råd om hur hon bör förhålla sig till sin icke troende man, och den ger också råd om hur vi skall uppföra oss mot dem som har en ringare ställning i samhället, dem som är handikappade och dem som tillhör det motsatta könet. (1 Petr. 3:1—6; Ps. 41:2; 3 Mos. 19:14; 1 Tim. 5:1, 2) Bibeln ger också många sunda råd om hur vi bör uppföra oss ”bland Guds husfolk, som är den levande Gudens församling”. — 1 Tim. 3:15.
3. Varför behöver vi Guds vägledning när det gäller vårt uppförande?
3 Det är mycket viktigt att vi tillämpar dessa gudomliga råd, för Guds ord visar att Gud kommer att döma oss bland annat på grundval av hur vi uppför oss mot andra människor. (Matt. 18:35; 25:40, 45; Upp. 2:23) Vi bör därför inte låta oss vägledas av vare sig något som andra människor säger att vi bör göra eller av vårt eget känsloliv, vad vi personligen ”känner” är rätt, utan vi bör i stället ha samma inställning som David hade: ”HERRE [Jehova], kungör mig dina vägar, lär mig dina stigar. Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud.” — Ps. 25:4, 5; 139:17, 21.
HUR MAN BEHANDLAR SYNDARE
4. Varför är det så nödvändigt att vi känner till hur vi skall behandla syndare?
4 Alla människor har som avkomlingar av Adam ”syndat och är i saknad av Guds härlighet”. (Rom. 3:23; 5:12) Men vår situation är ändå inte hopplös, för ”Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare”. Alla som inser detta och som utövar tro på Kristus kan få förlåtelse, även om de levt ett syndfullt liv i det förgångna. — 1 Tim. 1:12—16; 1 Kor. 6:9—11; Apg. 10:43; Rom. 6:12—14.
5. Vad måste man göra, om en kristen begår en allvarlig synd?
5 Men vad händer om en person — sedan han ångrat sig och ändrat sinne, satt tro till Kristus och blivit en döpt kristen — faller offer för svaghet eller snavar så att han begår en allvarlig synd? Han kan ändå få förlåtelse, alldeles som aposteln Petrus fick, när han förnekade Jesus. Om du får reda på att en medkristen har begått en allvarlig synd, vad bör du då göra? På grund av att du har äkta kärlek kommer du helt visst att vilja se till att den personen får andlig hjälp. I allmänhet är det genom de hängivna, andligt sinnade äldste eller tillsyningsmännen i församlingen som man kan få sådan hjälp. I vilket syfte? I syfte att få denne kristne som handlat orätt att bli andligen frisk igen. — Gal. 6:1; 1 Joh. 5:16; 2 Tim. 2:23—26; Jud. v. 23.
6. Vilka åtgärder måste man vidta, om en kristen gjort sig skyldig till en grov synd och inte ångrar sig och ändrar sinne?
6 Men ibland händer det att en individ som under några år vandrat på den sanna kristendomens väg avviker ifrån den, börjar hänge sig åt ett ogudaktigt uppförande och sedan inte ångrar sig, trots att de äldste gjort uppriktiga ansträngningar för att hjälpa honom. Bibeln visar att detta hände under det första århundradet, och det händer även i våra dagar. (2 Petr. 2:10—20) Vad måste man då göra? Gud ger i sin fullkomliga vishet och rättvisa anvisningar om vilka fasta, bestämda åtgärder man måste vidta för att skydda församlingens moraliska och andliga renhet, åtgärder som kanske även kan få den felande att bli så skakad att han tar sitt förnuft till fånga. Guds ord ger följande uppmaning: ”Avlägsna den onde mannen ur er krets.” Detta innebär att man skall utesluta honom ur den kristna församlingen. — 1 Kor. 5:13; 1 Tim. 1:20; jämför 5 Moseboken 17:7.
7. Vilka frågor kan uppstå när det gäller en person som blivit utesluten ur församlingen?
7 Det är sorgligt att en persons uppförande och inställning är av den arten att man måste vidta så drastiska åtgärder, men hur skall de lojala medlemmarna i församlingen se på och behandla honom när han väl blivit utesluten? Skall de uppföra sig mot honom som de skulle göra mot vem som helst av sina grannar eller arbetskamrater eller de människor de råkar möta på gatan? Kan de säga ”Hej!” eller rentav växla några ord med den uteslutne, om de skulle råka stöta på honom vid något tillfälle? Kan man utföra ett arbete åt honom, eller kan man leja honom att utföra ett arbete? I vilken utsträckning kan kristna föräldrar, eller andra släktingar, kommunicera eller umgås med individen i fråga? Många sådana frågor uppstår. Hur tacksamma kan vi inte vara över att Jehova Gud ger oss vägledning när det gäller hur vi skall behandla en utesluten person!
JESU RÅD ANGÅENDE SÅDANA SOM HANDLAT ORÄTT
8, 9. a) Vilket råd gav Jesus angående någon som hade syndat? b) Vilket slags synd åsyftade Jesus här?
8 På den tiden då Gud fortfarande handlade med judarna som sitt folk gav Jesus råd om hur man skulle behandla någon som hade syndat. Kristi lärjungar, som själva var judar, kunde förstå detta råd i ljuset av den situation som då var rådande i det judiska samhället. Vi kan också ha nytta av detta råd som Jesus gav, för det skulle komma att tillämpas senare, då den kristna församlingen upprättades av Gud. (Matt. 21:43) Kristus började: ”Om din broder begår en synd, gå då och blotta hans fel i enrum med honom. Om han lyssnar till dig, då har du vunnit din broder.” — Matt. 18:15.
9 Jesus talade tydligtvis inte om en ”synd” som gällde en mindre förseelse av mera personlig art, till exempel den vi läser om i Filipperna 4:2, 3. (Jämför Ordspråksboken 12:18.) Det tycks i stället vara så att han avsåg sådana synder som bedrägeri eller förtal, synder som var så pass allvarliga att de kunde leda till att personen i fråga blev utesluten ur församlingen.a Om den som blivit utsatt för synden sökte upp den som handlat fel och på så sätt kunde lösa problemet, hade han vunnit sin broder; när syndaren sedan visade tecken på att han av hjärtat ångrat sig och ändrat sinne och försökt rätta till det orätta han begått, behövde man inte vidta ytterligare åtgärder.
10, 11. Om man inte lyckas med det första steget, vad bör man då göra härnäst?
10 Vad skall man göra, om den åtgärden inte hjälper? Jesus fortsatte: ”Men om han [syndaren] inte lyssnar, så ta med dig en eller två till, för att varje sak må fastställas enligt två eller tre vittnens mun.” — Matt. 18:16.
11 De som man bör ta med sig som ”vittnen” bör inte vara neutrala i saken och bara fungera som medlare som skall försöka åstadkomma en förlikning. Det tycks vara så att de bör ha bevittnat den orätta handlingen. De kan till exempel ha känt till att en viss ekonomisk överenskommelse gjorts och kan därför vittna om huruvida bedrägeri verkligen förekommit eller inte. Eller om situationen är sådan att beviset för den orätta handlingen består av ett kontrakt eller någonting liknande, kan man ta med sig andligt kvalificerade bröder med erfarenhet av sådana situationer. De kommer då att bli vittnen till de faktiska förhållandena och till vad som sagts av den anklagade under detta möte, ifall den sista åtgärden måste vidtas.
12. Vilken åtgärd skulle man i sista hand vidta, enligt vad Jesus framhöll?
12 Jesus talade om vad den slutliga åtgärden i förbindelse med en syndare skulle vara: ”Om han inte lyssnar till dem, så säg det till församlingen. Om han inte ens lyssnar till församlingen, så må han vara för dig alldeles som en man av nationerna och som en uppbördsman.” (Matt. 18:17) Ja, som en sista åtgärd för att försöka få syndaren att vända om från sin väg skall man ta upp saken med församlingens äldste, som är andliga män. Dessa kan höra vilka fakta som finns i målet och vad vittnena har att säga. Och de kommer med hjälp av bibeln att kunna tillrättavisa den som handlat orätt. Men om han vägrar att ångra sig och ändra sinne, kommer de å församlingens vägnar att tukta honom genom att utesluta honom, så att församlingen skyddas från hans farliga inflytande.
INTE OMÄNSKLIGA MOT ANDRA
13, 14. Hur kan vi vara säkra på att Jesus inte gav stöd åt den tanken att man skall behandla andra människor på ett omänskligt sätt?
13 För att vi skall kunna avgöra hur vi skall uppföra oss mot en sådan person, behöver vi lära känna innebörden i följande ord av Jesus: ”Må han vara för dig alldeles som en man av nationerna och som en uppbördsman.” På Jesu tid gav vissa judiska rabbier uttryck åt extrema åsikter, sådana som att judarna inte borde hjälpa en hedning ens då denne var i dödsfara. En sådan hjärtlöshet visade man inte enbart mot hedningar. I till exempel Jesu liknelse om vem som verkligen är ens nästa vägrade både en levit och en präst att hjälpa en skadad jude, medan däremot en samarit gjorde det lite senare. — Luk. 10:29—37.
14 Men i Matteus 18:17 kunde Jesus inte ha avsett att hans lärjungar skulle vägra att visa mänsklig omtanke mot någon som råkat ut för en olycka eller hamnat i en nödsituation. Jesus visade en sådan omtanke mot några hedningar. Han visade till exempel en syrisk-fenicisk kvinna sådan omtanke. Fastän Jesus, hans lärjungar och kvinnan själv visste att hennes situation var ovanlig på grund av att hon var hedning och Jesus var sänd till judarna, botade Kristus hennes dotter. (Matt. 15:21—28; Mark. 7:24—30) Jesus visade samma mänskliga omtanke mot en romersk officer, som bönföll honom om att bota hans lame, lidande slav. Officeren tillstod att han inte förväntade att Jesus, en judisk lärare, skulle komma in i hans hem. Men ändå tiggde och bad ”judarnas äldste” att Jesus skulle visa barmhärtighet mot denne hedning som var värd en sådan barmhärtighet, och han gjorde det. (Luk. 7:1—10; Matt. 8:5—13) Vi förstår därför att Jesus, när han talade om någon ”som en man av nationerna och som en uppbördsman”, inte förbjöd att man visade en sådan person barmhärtighet och omtänksamhet. Vad menade han då?
”SOM EN UPPBÖRDSMAN”
15. Hur såg judarna på uppbördsmän, och hur behandlade de sådana?
15 Vi kan till att börja med fråga oss hur judarna såg på och behandlade uppbördsmän.
”Publikanerna [uppbördsmännen] i Nya testamentet betraktades som förrädare och avfällingar, orenade genom sina ständiga kontakter med hedningarna, villiga redskap i förtryckarens händer. De jämställdes med syndare ... med skökor ... med hedningar. ... De lämnades åt sig själva, människor som levde ett anständigt liv ville inte ha med dem att göra, och deras enda vänner eller kompanjoner kunde man finna bland dem som i likhet med dem själva var utstötta.” — M’Clintock och Strongs Cyclopædia, band 8, sid. 769.
Ja, Jesu åhörare visste mycket väl att judarna i allmänhet inte ville ha med uppbördsmän att göra. Judarna ville ha så lite kontakt med dem som möjligt — endast i samband med att de skulle betala den skatt lagen krävde att de skulle betala.
16, 17. Hur uppförde sig Jesus mot några uppbördsmän?
16 ”Men”, kanske någon frågar, ”umgicks inte Jesus med uppbördsmän?” Jo, men låt oss undersöka saken lite närmare.
17 Som ”Guds lamm som tar bort världens synd” var Jesus ett ljus för alla människor, även om han koncentrerade sig på judarna under sin tjänst här på jorden. (Joh. 1:29; 8:12; Jes. 42:1, 6, 7; Matt. 10:5, 6; 15:24) Han fungerade som en läkare och hjälpte alla de judar som behövde honom allra bäst, däribland sådana syndare som skökor, drinkare och uppbördsmän, vilka ofta använde oärliga metoder. Matteus Levi, som var en föraktad uppbördsman, var en av dem som gav ett gynnsamt gensvar på det nya budskap om frälsning som Jesus frambar. Matteus inbjöd Jesus till en fest i sitt hem, och på så sätt fick han och andra intresserade uppbördsmän möjlighet att höra mera om de underbara nya sanningarna. (Luk. 5:27—32; 19:1—10) Dessa människor var sådana som hade syndat i okunnighet, men som var redo att vidta åtgärder för att få sina synder ”utplånade”. — Apg. 3:19; Hebr. 9:7.
18. Varför utgör Jesu sätt att behandla vissa uppbördsmän inte ett mönster för hur man skall tillämpa det han sade i Matteus 18:17?
18 Men Jesu ansträngning att avge ett vittnesbörd för uppbördsmän som ”närmade sig honom ... för att höra honom” och ”började följa honom” utgjorde inte något mönster för hur syndare som inte vill ångra sig och ändra sinne skulle behandlas. (Mark. 2:15; Luk. 15:1) Hur kan vi vara säkra på det? Även om Kristus åt tillsammans med sådana uppbördsmän, gav aposteln Paulus de kristna uppmaningen att inte ens äta tillsammans med den syndare som blivit utesluten ur församlingen. (1 Kor. 5:11) Jesus förklarade också för sina lärjungar hur de skulle behandla människor som handlat orätt och inte ångrade sig — det skulle göras enligt deras sätt att se på uppbördsmän på den tiden, vilket är helt logiskt. Enligt R. F. Weymouths översättning läser vi: ”Betrakta honom alldeles som ni betraktar en hedning eller en skatteindrivare.” — Jämför New International Version; The New English Bible.
HUR BETRAKTADES OCH BEHANDLADES HEDNINGAR?
19. Vad visar bibeln när det gäller förhållandet mellan judar och icke-judar?
19 Apostlarna som hörde Jesu ord som finns nedtecknade i Matteus 18:17 var judar och visste att deras landsmän inte umgicks med hedningar. Lagen gjorde en tydlig åtskillnad mellan judar och hedningar i syfte att hålla israeliterna avskilda från de kringliggande nationerna. (5 Mos. 7:1—4; 4 Mos. 15:37—41; Ef. 2:11—14) Vid påsken år 33 v.t. ville judarna inte gå in i den romerske landshövdingens residens, ”för att de inte skulle bli orenade”. (Joh. 18:28) Och åtskillnaden mellan judarna och samariterna hade, trots att också de senare godtog Pentateuken, gått så långt att en kvinna vid en brunn i Samarien förvånat utbrast: ”Hur kommer det sig att du [Jesus], fast du är jude, ber mig om något att dricka?” — Joh. 4:9.
20. Vad kan vi lära av Petrus’ sammanträffande med Kornelius med avseende på hur judarna behandlade människor av nationerna?
20 Längre fram, år 36 v.t., hade Gud för avsikt att visa att oomskurna hedningar från och med då skulle godtas som arvingar till Riket och gav därför aposteln Petrus anvisning om att bege sig till den romerske officeren Kornelius. Men Petrus sade till Kornelius: ”Ni vet mycket väl hur olagligt det är för en jude att sluta sig till eller närma sig en man av en annan ras.” (Apg. 10:28) Petrus’ kommentar visar hur djup judarnas känsla var för att det bland dem inte fick förekomma någon förbrödring med en man av nationerna. När det sedan blev känt att Petrus hade gått till Kornelius, var det också några judiska kristna som kraftigt opponerade sig mot att Petrus ”hade gått hem till män som inte var omskurna och hade ätit med dem”. Ja, judarna betraktade det som någonting mycket chockerande att någon var tillsammans med och åt tillsammans med en ”man av nationerna”. — Apg. 11:1—3; jämför Galaterna 2:12.
21. Hur uppfattar du det som Jesus sade om en syndare som inte ångrar sig och ändrar sinne, att en sådan skulle vara ”som en man av nationerna och som en uppbördsman”?
21 Bibeln hjälper oss således att förstå Jesu råd angående hur man skall behandla någon som handlat orätt och inte ångrar sig och ändrar sinne och som vägrar att lyssna till församlingen, att man skall behandla honom ”som en man av nationerna och som en uppbördsman”. Det innebär helt visst inte att man, när man tillämpar Kristi råd i våra dagar, skall betrakta den som handlat orätt som en person vem som helst i samhället, för det var inte så Jesu lärjungar uppfattade vad han sade. Vi kan bättre förstå detta, om vi undersöker ytterligare några råd och anvisningar som finns i de kristna grekiska skrifterna, något som kommer att hjälpa oss att ta itu med vår tids verkliga situationer som inbegriper personer som blivit uteslutna ur den kristna församlingen.
[Fotnoter]
a Under Mose lag kunde man inte enbart på tu man hand reda ut vissa allvarligare synder, sådana som äktenskapsbrott, homosexualitet, mord och avfällighet. Det räckte inte med att den som blivit orätt behandlad godtog den bedrövelse den felande kände och de ansträngningar han gjort för att rätta till verkningarna av sitt orätta handlande, utan dessa grövre synder måste dessutom tas upp till behandling av de äldste, domarna och prästerna. — 3 Mos. 20:10, 13; 4 Mos. 5:11—31; 35:12, 19—25; 5 Mos. 13:6—15; 17:2—9; 19:16—19; 22:22.
VAD INNEBAR ORDEN: ”SOM EN MAN AV NATIONERNA OCH SOM EN UPPBÖRDSMAN”?
Judarna ville inte ha med uppbördsmän att göra, eftersom dessa betraktades som utstötta
Judar ville inte gå in i en hednisk landshövdings residens
Petrus sade att det var ”olagligt” för en jude att närma sig en hedning
Judiska kristna blev chockerade över att Petrus åt tillsammans med Kornelius
[Bild på sidan 11]
Judarna ville inte ha med uppbördsmän att göra, eftersom dessa betraktades som syndare. Den enda kontakt de hade med dem var i samband med att de betalade den skatt lagen krävde att de skulle betala