”En yttre form av gudaktig hängivenhet”
MOT bakgrunden av ett minskande stöd försöker kyrkorna förtvivlat att återsamla eller återuppliva sina medlemmar. Men den taktik de använder gör ofta saker och ting värre. De utnyttjar den nöjesinriktade mentaliteten. Hur då? Låt oss betrakta några exempel på vad kyrkorna håller på med för att locka de okyrksamma till kyrkbänkarna:
”I våra dagar finns det omkring 3.000 clowninriktade gudstjänstgrupper i USA, som sätter på sig stora lösnäsor och dräkter i många färger i syfte att tjäna Gud”, rapporterar tidskriften Time. Sällskap som kallar sig ”Narrar för Kristus” eller ”Heliga narrar” dansar, jonglerar, uppför pantomimer, åker cykel i kyrkan och strör ut popcorn, kastar konfetti och släpper i väg ballonger över församlingen. I Saskatoon i Canada förekom det, som ett medel att nå människor, en kurs i ”kristna clownkonster” vid ett konvent för Kanadensiska sällskapet för pastorsutbildning.
”’Fånga deras uppmärksamhet’ — evangelisten gör det med karate”. Detta var rubriken på en tidningsartikel som beskrev en resande baptistpredikants ”underhållningspredikningar”. ”Människor vill inte komma och höra en predikant predika och tala om för dem vilka fel de har”, förklarade han. ”Men de kommer om de får se en karateexpert.” Predikanten sade att de flesta människor stannar kvar under predikan sedan de sett underhållningen. ”Någon gång ibland är det någon som ger sig i väg”, tillade han. ”Men inte så ofta.”
Under rubriken ”Kyrkorna använder trollkonster för att locka församlingsborna” citerar The Wall Street Journal en pastor i Indiana i USA, som säger att ”när en trollkarl intar predikstolen, visar sig människor som inte varit närvarande vid gudstjänsten på flera månader”. Fellowship of Christian Magicians (Sammanslutningen av kristna trollkarlar), som inte är bunden till något samfund, uppskattar att det i hela nationen finns drygt ett tusen trollkarlar som samtidigt är predikanter, och denna sammanslutning anordnar seminarier varje sommar för att lära ut nya konster.
”Det är en strippa i predikstolen.” Så rapporterade en tidning om vad som försiggick i en unitarisk kyrka i Dallas. Kyrkan hade vid sin söndagsgudstjänst som huvudnummer en ”exotisk dansös”, och ”när hon var färdig, fanns det ingenting kvar utom hennes fikonlöv och församlingens fantasi”, löd rapporten. Barn tillsammans med kyrkans 200 vuxna medlemmar är närvarande vid dessa framträdanden. ”Jag har inte hört något klagomål”, sade prästen. ”Det passade in mycket bra i vår gudstjänst.”
Detta är inte på något sätt isolerade händelser i några underliga sekter eller samfund för kultdyrkan. De så kallade respektabla, etablerade kyrkorna tillgriper samma slags jippon. Förutom clowner och trollkarlar tar man i anspråk tjänster som tillhandahålls av folksångare, rockgrupper, magdansöser, astronauter, filmstjärnor och andra berömdheter i en ansträngning att stärka sin minskande dragningskraft.
Men även om några ”förlorade själar” på så sätt dras till kyrkan, får de då verkligen hjälp att bli ”älskare av Gud”, om det som intresserar dem är ”exotisk” dans eller trollkarlars underhållning? Är det inte i stället så att de på detta sätt i ännu högre utsträckning görs till ”älskare av sinnliga njutningar” och därtill får sitt samvete tystat, därför att de nu kan ge fritt utlopp åt sina njutningar med kyrkans gillande? De har sannerligen blivit sådana människor som ”har en yttre form av gudaktig hängivenhet men visar sig falska när det gäller dess kraft”. — 2 Timoteus 3:5.
Profetior uppfylls
Allt detta fick prästmannen William Rauscher att säga: ”I våra dagar har alltför många kyrkor blivit den Helige andes underhållningscentra, vilka är mera spöklika än heliga. Mycket som nu ger sig sken av att vara religion skulle chockera S:t Paulus.” Men i själva verket skulle aposteln Paulus knappast bli chockerad. Varför inte? Därför att han, som vi har sett, blev inspirerad att skriva att människorna i de yttersta dagarna skulle vara ”älskare av sinnliga njutningar hellre än älskare av Gud”!
Med uttrycket ”älskare av sinnliga njutningar hellre än älskare av Gud” (Nya Världens översättning) riktar aposteln Paulus uppmärksamheten på det motsägelsefulla och inkonsekventa och därmed det skrymtaktiga hos sådana människor. Fastän de fortfarande vill ha en viss form av religion i sitt liv, har de blivit älskare av sinnliga njutningar hellre än älskare av Gud och gjort sådana njutningar till föremål för sin kärlek och hängivenhet. Genom att göra så har de gjort sinnliga njutningar till sin gud.
Ökningen av sekulariseringen och det minskande stödet för kyrkorna är dessutom tydliga bevis på att vi lever i de yttersta dagarna för den nuvarande tingens ordning. Men förutom detta tyder dessa ting på att vi lever i själva slutet, den sista fasen, av de yttersta dagarna.