Dagens ”kritiska tider” — hur påverkas din familj?

”Ej finns en plats på jorden så skön som du, mitt hem.”

SÅ SKREV textförfattaren och dramatikern John Howard Payne. Men det var för 160 år sedan. I våra dagars värld har en annan bild utvecklat sig. ”Hem, ljuva hem” lyder talesättet, men hemmet är ofta ett slagfält. Den naturliga kärlek och tillgivenhet som vi bör förvänta att finna inom familjen saknas i alltför många hem. Men varför? Är det någonting unikt med att det råder sådana familjeproblem i vår tid?

1900-talets familj

Under tidigare århundraden var familjen ofta en ekonomisk produktionsenhet. Det betyder att alla — föräldrar och barn — samarbetade i att bygga huset, göra möblerna, bruka jorden och valla fåren. (1 Moseboken 37:2; Ordspråksboken 31:16) Men i och med industrialismens genombrott ändrades förhållandena.

Allteftersom i synnerhet nationerna i västvärlden blev mer industrialiserade, flyttade många familjer till städerna för att söka arbete vid någon fabrik. Nu måste människor lämna hemmet för att gå och arbeta varje dag. Familjer hade mindre och mindre tid att vara tillsammans. Kläder och möbler var sådant som man köpte istället för gjorde. Och som det framhålls i boken The Family, Society, and the Individual:

”Dessa förändringar har, som man kunde förvänta, haft en markant inverkan på ... hemlivet. Familjen producerar inte längre någonting som en ekonomisk enhet. Sedan det stiftats lagar angående skolplikt och lagar angående barn i arbetslivet, har barn blivit en ekonomisk belastning i stället för en tillgång.” Vilken verkan har detta fått på mönstren inom barnuppfostran? ”Den patriarkaliska naturen hos familjegruppen förändrades, och tuktan och respekt för myndighet kom att bli någonting som inte ens utgjorde grundvalen för ett gott liv.”

Sådana förändringar har inneburit unika och i vissa fall större påfrestningar för 1900-talets familj. Och detta är inte ett problem som råder enbart i västvärlden. Kolonisationen och den därpå följande industrialiseringen har vänt upp och ner på de traditionella rollerna i familjen även i länder i den så kallade tredje världen. I vissa fall har hustrur kommit att känna sig förbittrade över att de inte betraktats som en partner. Således klagade en afrikansk hustru och sade: ”Hur kommer det sig att männen låter oss bära bagaget? Jag går ut till fältet med en hacka på axeln och ett barn på ryggen. Han bär ingenting. Sedan återvänder jag med hackan, barnet och en stor behållare med vatten på huvudet. Han för sin del bär fortfarande ingenting av bördan. Pengarna går till alkohol, inte till oss eller barnen. Vi delar på arbetet, eller utför större delen av det, men han tar alla pengarna och säger till oss att de är hans — att han har tjänat dem. Det är ett gyckel.”

1900-talets familj har fått erfara verkningarna av någonting som andra familjer tidigare i historien aldrig varit med om — televisionen. Det har beräknats att i vissa länder har ungdomar som är arton år suttit omkring 15.000 timmar framför TV-apparaten, vilket kan jämföras med de omkring 11.000 timmar som de har suttit i klassrummet. Vid 14 års ålder har ett amerikanskt barn i genomsnitt bevittnat hur omkring 18.000 människor dödats på TV. Med vilken verkan? Svaret ges i boken Childstress! skriven av M. S. Miller: ”Många psykologer och domare håller televisionen ansvarig för det våld som unga människor söker efterlikna. När en nio år gammal pojke rånade en bank i staden New York med hjälp av en leksakspistol och fick ut ett hundra dollar, sade han att han hade gjort detta därför att ’jag såg dem göra så på TV’.” Därtill heter det i tidskriften The Family Coordinator: ”Även om den direkta verkan detta TV-tittande har på de unga inte rent vetenskapligt går att bevisa, är det tydligt att ett antal värderingar utmålas i det mediet, värderingar som alltid har någon inverkan på de ungas liv och senare livsstil.”

Det råder inget tvivel om det — 1900-talets familj har upplevt en rad egendomliga och unika levnadsförhållanden som har utsatt den för påfrestningar och påverkan som aldrig skådats tidigare i människans historia. Men har detta verkligen lett till sådana svårigheter i familjen att de ger stöd åt och bevis för tanken att vi lever i ”de yttersta dagarna”?

Beaktansvärt detaljerat förutsade aposteln Paulus att ”de yttersta dagarna” skulle kännetecknas av ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”.a Vilken verkan skulle sådana ”kritiska tider” få på familjelivet? Paulus svarar: ”Människorna skall vara ... olydiga mot föräldrar, otacksamma, illojala, utan naturlig tillgivenhet.” — 2 Timoteus 3:1—3.

”Olydiga mot föräldrar”

Barn är kött och blod av sina föräldrar och står i skuld till dem för ett oräkneligt antal välsignelser. Det är skrämmande när ungdomar inte visar sina föräldrar den ära, respekt och omvårdnad som de förtjänar. Som en bibelforskare uttryckte det: ”Det som är tecknet på en ytterst förfallen civilisation är att ungdomar förlorar all respekt för äldre och att de inte erkänner den obetalbara skuld de har till dem som gav dem livet, liksom de grundläggande skyldigheter de har mot dem.” Förhåller det sig verkligen så i 1900-talets familjer?

”Jag är rädd för mitt eget barn”, klagade en mor, då hon talade om ett av de mest tydliga bevisen för att barn gör uppror mot sina föräldrar — misshandel av föräldrar. Denna kvinnas 17-årige son hade brutalt sparkat hennes axel ur led, då han fick ett våldsamt vredesutbrott. Hur vanligt är det egentligen med sådant våld mot föräldrar? I boken Behind Closed Doors rapporteras resultaten av en undersökning angående våldet inom familjen i Förenta staterna. Det sades där: ”Vart tredje barn i åldern tre till sjutton år slår sina föräldrar varje år.” När ett barn lyfter sin hand mot sina föräldrar, är då inte detta normalt ett tecken på verkligt stor brist på respekt? — Jämför Efesierna 6:1—3.

Barn gör uppror mot sina föräldrar på ett mindre våldsamt sätt också. På 1960-talet skulle man vara klädd som en ”hippie” och ha långt hår. Men när de vuxna följde detta mode, blev ungdomarna tvingade att komma med nya sätt att göra uppror på. I boken Childstress! förklaras det: ”På grund av all denna uppfinningsförmåga ökade alla de medel, prövade och verkliga, varmed de intensivt visade sitt trots — narkotika, dryckenskap, skolkning och rymning hemifrån. Som den generation som deras mor- och farföräldrar tillhör utropar: ’Jag skulle verkligen inte vilja fostra barn i denna tid!’”

Yngre barn är inte de enda som låter bli att visa sina föräldrar den kärlek och respekt som de förtjänar. Det finns en annan grupp — vuxna som misshandlar de äldre. På vilket sätt? I Psychology Today förklaras det: ”Misshandeln av de äldre kan vara av fysisk art, ett utnyttjande (ett beslagtagande av en förälders sparkapital, till exempel), försummelse (att inte ge dem mat och läkarvård) eller av psykologisk art (utskällning). De som utför misshandeln hotar också ofta sina föräldrar med att sätta ut dem på gatan eller sätta in dem på ett mentalsjukhus eller ett vårdhem, om de klagar och säger något om misshandeln.”

Särskilt sorgligt är det att många vuxna barn inte känner något ansvar för sina ålderstigna föräldrar. I en undersökning som publicerades i Journal of Marriage and the Family sade F. Ivan Nye: ”Flertalet av dem som svarat [i denna undersökning] ser det som en plikt att hålla kontakt med släktingar och att hjälpa dem i ekonomiskt avseende i nödsituationer, men mer än 30 procent håller inte med om att en sådan plikt (av ekonomisk art) existerar, och mindre än 40 procent av vardera könet ger uttryck åt starkt ogillande av andra som inte fullgör sådana förpliktelser.” Detta fick Nye att dra den slutsatsen att ”blodsband” är någonting ”som håller på att försvinna från den gängse normen och mycket väl kan komma att bli” en helt frivillig funktion inom familjen. Är inte detta ”tecknet på en ytterst förfallen civilisation”? — Jämför 1 Timoteus 5:3—8.

Det är inte alla barn som föraktar föräldramyndigheten. Men rapporter om ungdomars uppror mot sina föräldrar kommer från tillräckligt många och vitt skilda platser för att det inte skall råda något som helst tvivel om att det som aposteln Paulus förutsade går i uppfyllelse i vår tid: ”Människorna skall vara ... olydiga mot föräldrar, otacksamma, illojala.”

”Utan naturlig tillgivenhet”

Det är inte bara barnen som påverkas av dessa tider ”som är svåra att komma till rätta med”. Paulus förutsade också: ”Människorna skall vara ... utan naturlig tillgivenhet.” — 2 Timoteus 3:2, 3.

Det är helt naturligt att man förväntar att familjen skall vara den grupp människor som stöder varandra mest av alla grupper. ”Hem, ljuva hem” bör utstråla en atmosfär av kärlek — kärlek till din äkta hälft och dina barn. Men aposteln Paulus sade att brist på ”naturlig tillgivenhet”b skulle känneteckna ”de yttersta dagarna”. Och hans ord är sanna, för i alltför många fall är detta ”hem, ljuva hem” långt ifrån ”ljuvt”. Hur kan man säga det?

I föregående artikel lade vi märke till den allmänna förekomsten av en häpnadsväckande brist på naturlig tillgivenhet — hustrumisshandel. Det finns sannerligen inte någon hustru som förtjänar att bli sparkad, slagen eller på annat sätt misshandlad. Tänk så långt detta är från den uppmaning som äkta män får i bibeln om att älska sina hustrur ”som sina egna kroppar”! Detta är naturligt. Att slå sin hustru är inte naturligt! — Efesierna 5:28—33.

Något som kanske är ännu mer förvånande är antalet rapporterade fall av misshandel av äkta män. I ett fall bar en äkta man ”ständigt ärr och blåmärken” som hans hustru tillfogat honom. Hon hade ”tyranniserat honom genom hysteriska anfall, skrik och raseriutbrott och fruktansvärt fysiskt våld”. Somliga sociologer beräknar att i enbart USA blir omkring 282.000 män slagna av sina hustrur varje år. Är inte detta också ett chockerande exempel på den brist på naturlig tillgivenhet som råder i många familjer nu på 1900-talet? — Jämför Efesierna 5:22—24, 33.

Hur allvarsamma sådana rapporter än är, är det ännu mera hjärtslitande att höra rapporterna om ökande barnmisshandel. Det är inte alls ovanligt att läsa rubriker sådana som följande:

”Misshandlat barn, nu vuxet, talar om ärr.”

”Kvinna medger att hon dränkte sina fyra barn då de sov.”

”Misshandel av barn, dödssiffran stiger våldsamt i Denver och delstaten.”

”Vanskötta barn ’dödar den älskvärda bilden av England’.”

Vi skall bespara dig de hemskare detaljerna.

Hur allmänt förekommande är sådan barnmisshandel? I boken Behind Closed Doors rapporteras resultaten av en undersökning gjord angående våldet inom familjen, och där framhålls det att uppskattningsvis ”mellan 3,1 och 4 millioner barn [i USA] har blivit sparkade, bitna eller slagna av en förälder någon gång i sitt liv; ... mellan 900.000 och 1,8 millioner barn i åldern tre till sjutton år har råkat ut för en förälder som riktat ett skjutvapen eller en kniv mot dem någon gång”.

Även om det är sant att barn, och i synnerhet småbarn, är känsliga och ibland kan vara krävande, finns det sannerligen inte något barn som förtjänar att bli misshandlat — fysiskt, emotionellt eller på något annat sätt. När allt kommer omkring heter det i bibeln: ”Söner är en arvedel från Jehova; livsfrukt är en belöning.” — Psalm 127:3, NW.

Det råder inget tvivel om att 1900-talets familj har ansatts av påtryckningar och påfrestningar som aldrig någon familj tidigare utsatts för i människans historia. Lägg märke till vad som sägs i U.S.News & World Report: ”Varför har det blivit en sådan våg av familjeproblem? Doktor Bertrand New, psykiatriker vid Westchester Medical Center — New York Medical College, anför personliga och ekonomiska bakslag, alkoholism och de allt större påfrestningar som det moderna samhället utsätter många familjer för.” — Kursiverat av oss.

Denna våg av familjestridigheter utgör bara en del av det sammansatta tecken som utmärker ”de yttersta dagarna”. Längre fram, i kommande nummer, kommer Vakttornet att i detalj ta upp andra aspekter på Paulus’ ord i 2 Timoteus 3:1—5. Men en sak är säker: Rapporter om barn som gör uppror mot föräldramyndigheten och om att den naturliga tillgivenheten har minskat, som Paulus förutsade, kommer från tillräckligt många och vitt skilda platser för att detta skall utgöra en del av det tydliga tecknet på att vi lever i ”de yttersta dagarna” för denna tingens ordning.

Ja, vi lever verkligen i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. Men dessa ”kritiska tider” behöver inte fördärva din familjs lycka. Jehova Gud har sörjt för en praktisk vägledning i bibeln, som, om den följs, kommer att göra familjelivet lyckligt och framgångsrikt redan nu. Och mer än så — din familj kan, om ni noggrant följer dessa anvisningar, komma att räknas bland de lyckliga familjer som skall få åtnjuta evigt liv i en rättfärdig ny ordning som Gud skall upprätta nu inom en nära framtid. — 2 Petrus 3:13; Ordspråksboken 3:13—18.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 6]

Han iakttar hur människor blir skjutna, slagna, mördade. Hur påverkar det honom?

Om man följer den vägledning som bibeln ger, kan man få uppleva ett lyckligt familjeliv redan nu