Kan människor förhandla sig till botemedlet?
HUR långt tillbaka i tiden man än går visar historien att fördrag och avtal regelbundet har brutits till förmån för själviska nationella intressen. Dessutom har de inte förhindrat krig.
”Ända sedan människor grupperade sig i stammar”, skriver Laurence W. Beilenson i sin bok The Treaty Trap, ”har fredsfördrag vandrat hand i hand med krig. Men det magiska med beteckningar är att fördrag om fred i det undermedvetna är förbundna med fred och frånvaron av dem med krig. Detta har lett till att somliga kommentatorer hävdar att logiken föreskriver att man måste förlita sig på fördrag för att förhindra krig, eftersom dessa nu har blivit rena självmordet. Men slutsatsen följer inte av antagandet. Ett kärnvapenkrig skulle vara en katastrof, men det är bara den erfarenhet som historien erbjuder som utgör en vägledning i fråga om huruvida fredsfördrag kan förhindra krig.”
Är fredsfördrag varaktiga?
Historien visar att fredsfördrag inte förhindrar krig. ”Alla nationer har varit pålitliga fördragsbrytare”, säger Beilenson. Och medan privatpersoner kan finna att en domstols fällande utslag mot kontraktsbrytare inom landet verkställs, så förhåller det sig inte så när fördrag mellan nationer bryts. Man kan till och med tillgripa krig som ett effektivt medel att få upprättelse.
Internationella domstolar har inte heller kunnat avgöra tvister och bevara världsfreden. Internationella domstolen (Förenta nationernas rättskipande organ) kan till exempel inte genomdriva sina beslut. Den är i stället beroende av världsopinionen och kan bara vädja till den moraliska känslan. Många nationer har vägrat att acceptera att de skulle vara pliktiga att underordna sig domstolens beslut när den avgör tvister. Och enligt Internationella domstolens egna stadgar kan en nation vägra att låta sig dömas av den genom att säga till om det innan ett särskilt fall tas upp i domstolen.
I problemet ingår det faktum att nationerna är synnerligen känsliga när det gäller frågor som skulle kunna påverka deras suveränitet. Följaktligen är de ytterst försiktiga när de formulerar fördrag och använder då ofta ett språk som tillåter dem att slingra sig undan på varje område där deras suveränitet skulle kunna begränsas. ”Fördrag formuleras ofta dubbeltydigt”, sägs det i The Encyclopedia Americana. ”Uttolkningsreglerna är otaliga ... , men ändå finns det inte någon allmänt accepterad praxis för hur någon av dem med rätta skall tillämpas. ... Därför uppstår meningsskiljaktigheter om den rätta innebörden, och beskyllningar för brott mot fördragen är mycket vanliga.” Som Charles de Gaulle, tidigare president i Frankrike, en gång uttryckte det: ”Fredsfördrag är lika unga kvinnor och rosor. De varar så länge de varar.” Därpå citerade han Victor Hugos Les Orientales och tillade: ”Ack hur många unga flickor har jag inte sett dö.”
Ett särdrag hos dagens kritiska tider
Att vår tid skulle domineras av stolta, själviska människor som var ovilliga att stå vid sitt ord blev för länge sedan förutsagt i bibeln. I 2 Timoteus 3:1—5 läser vi: ”Det skall du veta, att i de yttersta dagarna skall kritiska tider som är svåra att komma till rätta med vara här. Ty människorna skall vara egenkära, penningkära, inbilska, övermodiga, hädare, olydiga mot föräldrar, otacksamma, illojala, utan naturlig tillgivenhet, ovilliga till någon som helst överenskommelse, baktalare, utan självbehärskning, vildsinta, utan kärlek till det goda, förrädare, egensinniga, uppblåsta av högmod, älskare av sinnliga njutningar hellre än älskare av Gud, i det de har en yttre form av gudaktig hängivenhet men visar sig falska när det gäller dess kraft; och från dessa skall du vända dig bort.”
Dessa ”yttersta dagar” började under detta århundrade — år 1914, med första världskriget — och har pågått ända fram till nu. Sannfärdigheten i bibelns profetior har fullt och fast bekräftats av den historiska redogörelsen. Nationerna blev chockade av den svåra påfrestning som första världskriget innebar och försökte därför förhandla sig till sådana fördrag som skulle förhindra att det uppstod ännu ett krig som antog sådana proportioner. Före kriget fanns det inte något fördrag som rent allmänt förbjöd krig och inte heller någon organisation som hade till syfte att införa fred. Därför försökte världens ledare formulera överenskommelser mellan nationerna för att åstadkomma just detta och för att garantera världsfred.
Nationernas förbunds stadgar utgjorde ett löfte om att medlemsnationerna skulle stödja och skydda varandra och inte gå ut i krig, utom i självförsvar, och då endast efter att ha framlagt tvistefrågan inför Nationernas förbunds rådsförsamling för avgörande och för att få en tre månader lång avkylningsperiod. Förbundspakten trädde i kraft år 1920. Locarnoavtalet, som trädde i kraft år 1926, hyllades som en ”seger för fred och säkerhet” bland nationerna i Europa. Parispakten, som också är känd som Kellogg-Briandpakten, fördömde ”anlitandet av krig”. Den skulle vara en multilateral pakt som skulle stå öppen för ratificering av alla nationer. Formellt proklamerades den år 1929 och undertecknades till sist av 63 nationer som samtyckte till att avgöra sina konflikter med enbart ”fredliga medel”. Ett antal andra traktater slöts under denna tidsperiod, vilket ledde till att många trodde att krig nu skulle tillhöra det förgångna. Men det dröjde inte länge förrän de flesta av dessa nationer var indragna i ett nytt världskrig.
Kan man därför säga att människor kan förhandla sig till fred? Den historiska redogörelsen och händelserna i världen i vår tid svarar NEJ! Som författaren Beilenson sammanfattar det: ”Efter den ödeläggelse som första världskriget åstadkom uppreste statsmän den starkaste papperskonstruktion för fred som någonsin tänkts ut. Den hindrade inte mera en cynisk ringaktning för fredsfördrag än som någonsin förekommit i historien och inte heller den omfattande förstörelse som andra världskriget eller olika mindre krig åstadkommit sedan dess. Trots fördraget om Förenta nationerna förblev nationerna oeniga.”
Eftersom människor i vår tid är ”ovilliga till någon som helst överenskommelse”, alldeles som bibeln förutsade, existerar det inget allmänt fredsfördrag, och världen lever i ett klimat av fruktan. Innebär detta att det inte finns något hopp för oss i dagens kritiska tider? Om det finns ett botemedel, vad består det då av?
[Bild på sidan 5]
”Fredsfördrag ... varar så länge de varar”