Att handla vist innan olyckan kommer

EFTERSOM Marys barn nu var vuxna och hon hade tid till sitt förfogande, beslutade hon sig för att ta ett deltidsarbete. Men när hon lade fram det för sin man, Enos, sade han bestämt ifrån att hon inte behövde göra det. ”Om jag kunde försörja både dig och barnen, så kan jag säkerligen försörja oss båda nu”, sade han. Så han föreslog att hon i stället för att ta ett förvärvsarbete under bön skulle överväga att bli pionjär, heltidsförkunnare av Guds rike.

Även om Mary tyckte om att dela med sig av Rikets budskap åt sina grannar, var hon blyg och saknade självförtroende. Men hon ville ändå följa sin mans råd. Det var med blandade känslor som hon började som hjälppionjär i april 1981.

Mary utvecklade snabbt en sådan kärlek till arbetet med att predika om Riket som hon aldrig tidigare känt. Snart ledde hon fyra bibelstudier med intresserade människor i deras hem. Inom ett år hade hon blivit reguljär pionjär och ledde tio bibelstudier. Christine, ett Jehovas vittne med två barn som fortfarande gick i skolan, samarbetade entusiastiskt med Mary som hennes pionjärkamrat. Nyintresserade människor började komma till mötena i Rikets sal, där en fin pionjäranda höll på att växa fram. Och Marys största glädje kom när hennes egen son, Christopher, valde att följa hennes exempel och bli pionjär.

Så plötsligt kom tragedin år 1985. Mary fick en kollaps. En bristning i ett blodkärl i huvudet ledde till en svår hjärnblödning, och inom tre dagar var 45-åriga Mary död.

Under dessa fyra år som pionjär hade Mary emellertid skaffat sig ett gott anseende i området där hon bodde. Det kom över 300 personer till hennes begravning, och bland dessa fanns många grannar. En av de närvarande, en gammal skolkamrat som hade blivit imponerad av Marys tro, ville lära sig mer om den och bad om att få ett bibelstudium. Marys tjänst bar fortfarande frukt.

”Jag är nu själv hjälppionjär”, säger Enos, ”men jag önskar att jag hade varit det tillsammans med Mary när hon var pionjär. Hon talade alltid om sina erfarenheter och var så lycklig. Dessa få år var faktiskt de lyckligaste åren av vårt liv tillsammans, men det är först nu som jag förstår varför.”

Ingen kan förutse när man faller offer för ”tid och oförutsedd händelse”, så som det så oväntat skedde i Marys fall. Men de som förblir trogna förkunnare av Riket försäkrar sig om ett gynnsamt erkännande av både Gud och människor, även då de drabbas av olycka. — Predikaren 9:11, NW; 11:1, 2.

[Bilder på sidan 31]

Att ta del i tjänsten är väl använd tid