”Tårar av uppskattning”

”JAG har just läst artikeln ’Hur man hjälper deprimerade att återfå glädjen’ och gråter tårar av uppskattning.” (Vakttornet för 15 mars 1990, sidorna 26—30) Så började ett av många brev som kommit till Sällskapet och som uttrycker uppskattning av artiklarna om depression som publicerades i numren för 1 och 15 mars 1990. Men just detta uttalande kom från en syster i Japan vars unge son helt nyligen drabbats av schizofreni. Hon förklarar:

”Att varje dag behöva trösta och uppmuntra en nedstämd själ får mig ibland att känna mig för utmattad för att orka fortsätta. När det mörknar grips min son av fruktan och ångest. Så jag ger honom sömntabletter och sitter på sängkanten, stryker hans händer och håller handen på hans panna tills han somnar. Det är som att natta ett litet barn, och efter kanske en timme somnar han till slut. Då känns det som en lättnad, även om jag samtidigt vet med mig att det i morgon blir en ny dag att klara av.

Min son säger: ’Jag duger inte till någonting. Det finns inget hopp för mig.’ Varje dag frågar han vemodigt: ’Kommer jag att bli frisk? När kan jag sluta med medicinen? Hur länge skall det här livet fortsätta?’ Då brukar jag göra som det föreslogs i tidskriften och ställa frågor för att få honom att ändra tänkesätt, och det gör att han blir lite bättre. Men vi måste göra om samma sak dag efter dag.

Det händer ibland när min son känner sig mycket ängslig att han ringer de äldste [i församlingen] mitt i natten och vill att de skall be för honom. Det tycks trösta honom mycket och skänka honom sinnesfrid. ... Min sons tillstånd försämras ofta när min man (som inte är troende) är ute på affärsresor. När jag ringer till bröderna och ber om hjälp, skyndar flera av dem hem till oss.

Jag vill ur djupet av mitt hjärta tacka er bröder för att ni då och då publicerar sådana artiklar och visar att ni bryr er om de svaga.”

[Undertecknat] H. H.