Staden Rom under första århundradet

Rom blev centrum för allt slags falsk religion. Historikern John Lord ger denna beskrivning: ”Vidskepelsen kulminerade i Rom, för där fanns präster och troende från alla de länder som Rom behärskade — ’gudinnan Isis’ mörkhyade döttrar med pukor, tamburiner och ett lättfärdigt uppträdande; anhängare av Persiens Mithras; kastrerade från Asien; präster för Kybele med deras vilda danser och skärande skrik; tillbedjare av den stora gudinnan Diana; fångar från barbariska folkslag med deras teutoniska prästers ritualer; syrier; judar; stjärntydare från Kaldeen och trollkarlar från Thessalien’.” — Beacon Lights of History, 1912, band 3, sid. 366, 367.

Bland dem som hängav sig åt dessa religioner och åt deras lättsinniga sexorgier fanns romare av både låg och hög rang, och de öppnade därmed vägen för ett fullständigt övergivande av all moralisk dygd och rättfärdighet. Enligt Tacitus var, för att ta ett exempel, kejsar Klaudius’ omoraliska, mordlystna hustru, Messalina, en av dem. — Annalerna XI, 1—34.

Kejsardyrkan var ett framträdande drag bland religionerna i Rom. De romerska härskarna betraktades som gudar. Kejsardyrkan förekom särskilt i provinserna, där man byggde tempel och frambar offer åt honom som gud. I boken A History of Rome säger George Botsford: ”Dyrkan av kejsaren skulle bli den starkaste religiösa kraften i den romerska världen fram till dess kristendomen blev antagen.” På en inskription som man har funnit i Mindre Asien sägs det så här om kejsaren: ”Han är den faderlige Zeus och hela människosläktets frälsare, som uppfyller alla böner, ja, till och med mer än vad vi ber om. Till lands och till sjöss råder det fred; städerna blomstrar; överallt råder harmoni och välstånd och lycka.” Denna kult visade sig vara ett av de främsta redskap som användes i förföljelsen av de kristna, om vilka denne skribent säger: ”Deras vägran att tillbe kejsarens genius, hans skyddsande, tolkades naturligtvis som gudlöshet och landsförräderi.” — 1905, sid. 214, 215, 263.