Olyckshändelser — Beror de på ödet eller på omständigheterna?
NÄR Cristina, en ung, vacker fotomodell, skulle gå över den livligt trafikerade gatan Nove de Julho i São Paulo i Brasilien, observerade hon inte en annalkande buss. Föraren försökte desperat få stopp på sitt fordon, men det var för sent. Cristina blev överkörd och dödad.
Denna tragiska olycka blev förstasidesstoff i den brasilianska tidningen O Estado de S. Paulo (29 juli 1990). Men den var bara en av de 50.000 dödsolyckor som årligen inträffar på Brasiliens gator och vägar. Och medan tusentals människor dödas och lemlästas i sådana olyckor, finns det andra som klarar sig utan en skråma. Varför överlevde inte denna unga kvinna? Var det förutbestämt att hon skulle dö den dagen?
Många människor menar att det förhåller sig på det sättet. De tror på ödet — att alla viktigare händelser, till exempel en människas dödsdag, är förutbestämda. Denna uppfattning har gett upphov till sådana uttryck som: ”Ingen kan kämpa mot ödet.” ”Hans tid var ute.” ”Det som måste ske, det sker.” Finns det någon sanning i sådana talesätt? Är vi bara brickor i ödets spel?
Fatalism — tron att alla händelser är förutbestämda — var en förhärskande uppfattning bland de forntida grekerna och romarna. Också i våra dagar är denna tanke fast rotad i många religioner. Inom islam tror man till exempel på följande uttalande i Koranen: ”Det händer ej, att en själ dör annat än genom en tidsbestämd skickelse på Guds tillskyndelse.” Tron på ödet är också vanlig i kristenheten, där den har underblåsts av Johan Calvins lära om predestinationen. Det är därför inte ovanligt att präster säger till sörjande släktingar att en viss olycka var ”Guds vilja”.
Uppfattningen att olyckor är ödets verk är emellertid ologisk och strider mot erfarenheten och sunt förnuft. Bilolyckor, till exempel, kan ju knappast vara resultatet av ett gudomligt ingripande, eftersom noggranna undersökningar vanligtvis avslöjar en fullkomligt logisk orsak. Dessutom visar statistiken tydligt att rimliga försiktighetsåtgärder — till exempel att man använder bilbälten — i hög grad minskar sannolikheten för dödsolyckor. Skulle försiktighetsåtgärder verkligen kunna hindra Guds förutbestämda vilja?
Tron på ödet har emellertid en negativ inverkan på människor. Den uppmuntrar till dumdristiga handlingar, som till exempel att ignorera hastighetsbegränsningar och trafikmärken eller köra bil under påverkan av alkohol eller droger. Och vad som är ännu allvarligare är att en sådan ödestro har fått somliga att lägga skulden på Gud när de drabbats av olyckor. Förbittrade, hjälplösa och övertygade om att Gud inte bryr sig om dem har många till och med förlorat tron helt och hållet. Som den amerikanske författaren Ralph Waldo Emerson så träffande sade: ”Livets bittraste och mest tragiska element är tron på ett oblitt öde.”
Vad har då bibeln att säga om missöden och olyckshändelser? Lär den verkligen att sådant är ödets verk? Och vad säger den om människans möjligheter till frälsning? Har vi någon möjlighet att styra vår framtid?
[Infälld text på sidan 4]
”Livets bittraste och mest tragiska element är tron på ett oblitt öde.” Ralph Waldo Emerson