Flodlegender världen runt
FLODEN på Noas tid var en så förödande katastrof att mänskligheten aldrig kunde glömma den. Över 2.400 år senare talade Jesus Kristus om den som ett historiskt faktum. (Matteus 24:37—39) Denna vördnadsbjudande händelse gjorde ett så outplånligt intryck på mänskligheten att den har blivit föremål för legendbildning i alla delar av världen.
I sin bok Myths of Creation (Skapelsemyter) beräknar Philip Freund att det finns mer än 500 flodlegender som är spridda bland över 250 stammar och folk. Som man kan förvänta har dessa legender under århundradenas lopp utbroderats med påhittade händelser och detaljer, men trots detta har de alla vissa grundläggande likheter.
Slående likheter
När människor drog vidare från Mesopotamien efter floden, förde de med sig berättelser om denna katastrof till alla delar av jorden. I Asien, Nordamerika, Centralamerika och Sydamerika samt på öarna i Stilla havet har man således legender om denna anmärkningsvärda händelse. Alla dessa syndaflodsberättelser var i svang långt innan dessa människor kom i kontakt med Bibeln. Trots detta har de vissa viktiga drag gemensamma med den bibliska skildringen.
En del av legenderna inbegriper berättelser om våldsamma jättar, som levde på jorden före syndafloden. På liknande sätt visar Bibeln att olydiga änglar på den tiden tog sig köttsliga kroppar, hade sexuellt umgänge med kvinnor och frambringade en jätteavkomma som kallas ”nefilim”. — 1 Moseboken 6:1—4, NW; 2 Petrus 2:4, 5.
Flodlegenderna beskriver i regel hur en man blir varnad för en kommande översvämningskatastrof av gudomligt ursprung. Enligt Bibeln varskodde Jehova Gud Noa om att han skulle tillintetgöra onda och våldsamma människor. Gud sade till Noa: ”Slutet för allt kött har kommit inför mig, eftersom jorden är full av våld till följd av dem; och se, jag bringar fördärv över dem tillsammans med jorden.” — 1 Moseboken 6:13, NW.
Syndaflodsberättelserna nämner i allmänhet att ödeläggelsen var av global omfattning. På liknande sätt sägs det i Bibeln: ”Vattenmassorna tog överhanden på jorden så mycket att alla de höga bergen som var under hela himlen kom att övertäckas. Allting, vari livskraftens andedräkt var verksam i dess näsborrar, nämligen alla som var på torra marken, dog.” — 1 Moseboken 7:19, 22, NW.
De flesta flodlegender säger att en man överlevde översvämningen tillsammans med en eller flera andra. Många legender talar om att han räddade sig i en båt som han själv hade byggt och att båten sedan strandade på ett berg. Likaså sägs det i Bibeln att Noa byggde en ark. Det sägs också: ”Endast Noa och de som var med honom i arken förblev alltjämt vid liv.” (1 Moseboken 6:5—8; 7:23; NW) Bibeln förklarar att efter syndafloden ”stannade arken på Ararats berg”, varefter Noa och hans familj gick ut ur arken. (1 Moseboken 8:4, 15—18) Legenderna berättar också att de överlevande återigen började befolka jorden, vilket Bibeln visar att Noas familj gjorde. — 1 Moseboken 9:1; 10:1.
Forntida flodlegender
Med dessa fakta i minnet skall vi nu undersöka några olika folks flodlegender. Låt oss börja med sumererna, ett folk som bodde i det forntida Mesopotamien. Deras version av syndafloden finns nertecknad på en lertavla som grävts fram i ruinerna efter staden Nippur. Det sägs där att de sumeriska gudarna Anu och Enlil beslöt sig för att tillintetgöra mänskligheten genom en ofantlig syndaflod. Tack vare att mannen Xisuthros och hans familj blivit varnade av guden Enki kunde de överleva katastrofen i en jättelik båt.
Det babyloniska Gilgamesh-eposet innehåller många intressanta detaljer. Enligt detta epos besökte Gilgamesh sin förfader Utnapishtim, som hade förlänats evigt liv efter att ha överlevt syndafloden. I det samtal som följde berättade Utnapishtim att han fått anvisningar om att bygga ett skepp och föra ombord boskapsdjur, vilda djur och sina egna familjemedlemmar. Han byggde skeppet som en jättelik kub med 60 meters sida och sex våningar. Han berättade för Gilgamesh att ovädret hade varat i sex dagar och sex nätter och sade sedan: ”När den sjunde dagen var inne, avbröt sydstormen floden och kampen, som den fört lik en krigshär. Havet kom till ro, vädret lugnade, orkanen och stormfloden var slut. Jag öppnade en lucka, ljus föll på mitt ansikte. Jag gav akt på vädret: det rådde stillhet. Hela mänskligheten var vorden till jord!”
Sedan farkosten strandat på berget Nisir, släppte Utnapishtim ut en duva, som återvände till skeppet när den inte kunde finna någon viloplats. Därefter släppte han ut en svala, som också återvände. Till sist släppte han ut en korp, och när den inte återvände, visste han att vattnet hade sjunkit undan. Utnapishtim släppte då ut djuren och frambar ett offer.
Denna mycket gamla legend påminner till vissa delar om den bibliska redogörelsen för syndafloden. Den saknar emellertid den bibliska skildringens enkelhet och livfulla detaljer, och den anger inte rimliga mått på arken och anslår inte heller någon tidsperiod som Bibeln gör. I Gilgamesh-eposet sägs det till exempel att stormfloden varade i sex dagar och sex nätter, medan Bibeln förklarar att ”störtregnet över jorden fortsatte i fyrtio dagar och fyrtio nätter” — ett ihållande, häftigt regn som till sist gjorde att hela jordklotet blev täckt av vatten. — 1 Moseboken 7:12, NW.
Medan Bibeln nämner att åtta personer överlevde syndafloden, sägs det i en grekisk legend att endast Deukalion och hans hustru Pyrrha överlevde. (2 Petrus 2:5) Enligt denna legend var jorden före syndafloden bebodd av våldspräglade individer som kallades ”bronsmännen”. Guden Zeus beslöt sig för att tillintetgöra dem genom en stor översvämning och uppmanade Deukalion att bygga en stor låda och gå in i den. När vattnet sjönk undan, stannade lådan på berget Parnassos. Deukalion och Pyrrha steg ner från berget, och mänskligheten fick en ny start.
Legender från Fjärran Östern
I Indien har man en legend om en flod, i vilken Manu är den enda människa som överlever. Det berättas att han hjälper en liten fisk, som växer i storlek och varnar honom för en förödande syndaflod. Manu bygger en båt, som fisken drar i väg tills den strandar på ett berg i Himalaya. När flodens vatten sjunker undan, går Manu ner från berget och ger upphov till ett nytt människosläkte tillsammans med Ida, personifikationen av hans offer.
Enligt en kinesisk flodlegend ger åskguden en tand till två barn, Nuwa och Fuxi. Han uppmanar dem att sätta tanden i jorden och ta skydd i den kalebasspumpa som skulle växa upp från den. Ett träd växer genast upp från tanden och frambringar en jättelik kalebass. När åskguden sedan framkallar ett häftigt skyfall, klättrar barnen in i kalebassen. I den översvämning som blir följden drunknar alla människor utom Nuwa och Fuxi, som uppfyller jorden med ett nytt människosläkte.
På den amerikanska kontinenten
Indianerna i Nordamerika har flera olika legender om en flod som tillintetgör alla utom några få människor. Arikarafolket, en caddostam, säger således att jorden en gång var bebodd av människor som var så starka att de hånade gudarna. Guden Nesaru förintade dessa jättar genom en flod men bevarade sitt folk, ett antal djur samt majs i en grotta. Havasupaifolket säger att guden Hokomata förorsakade en översvämning som tillintetgjorde mänskligheten. Mannen Tochopa räddade emellertid sin dotter Pukeheh genom att gömma henne i en ihålig trädstam.
Indianerna i Central- och Sydamerika har flodlegender med liknande innehåll. Mayafolket i Centralamerika, till exempel, trodde att en stor regnorm hade tillintetgjort världen genom en vattenflod. I Chimalpopocaversionen från Mexico heter det att floden övertäckte bergen. Mannen Nata, som blivit varnad av guden Tezcatlipoca, urholkade en trädstam där han och hans hustru Nena fann tillflykt tills vattnet hade sjunkit undan.
Chinchafolket i Peru har en legend om en flod som varade i fem dagar och tillintetgjorde alla människor utom en enda man som av ett talande lamadjur fördes i säkerhet uppe på ett berg. Aymaraindianerna i Peru och Bolivia säger att guden Viracocha kom upp ur Titicacasjön och skapade världen och abnormt stora och starka människor. Eftersom detta första människosläkte förtörnade Viracocha, tillintetgjorde han det genom en översvämning.
Tupinambaindianerna i Brasilien talar om en stor flod, som en gång i tiden dränkte alla deras förfäder utom de få som lyckades rädda sig i kanoter eller i topparna på höga träd. Cashinauafolket i Brasilien, macushifolket i Guyana, kariberna i Centralamerika samt ona- och yahganstammarna på Eldslandet i Sydamerika hör också till de många folk som har legender om en flod.
Asien och öarna iStilla havet
I hela Stillahavsområdet är legender om en flod med få överlevande vanligt förekommande. På Samoaöarna, till exempel, finns det en legend om en flod som i forna tider tillintetgjorde alla människor utom Pili och hans hustru. De räddade sig genom att ta sin tillflykt till en klippa, och efter floden befolkades jorden med deras avkomlingar. På Hawaii berättas det att guden Kane blev förtörnad på människorna och sände en flod för att tillintetgöra dem. Endast Nuʹu räddade sig i en stor båt, som så småningom strandade på ett berg.
Atafolket på den filippinska ön Mindanao säger att jorden en gång översvämmades av vatten, som tillintetgjorde alla människor utom två män och en kvinna. Ibanstammen, som lever i Sarawak på ön Borneo, säger att några få människor en gång överlevde en översvämning genom att fly till de högsta bergen. Enligt en legend som förekommer bland igoroterna i Filippinerna överlevde endast en bror och en syster genom att ta sin tillflykt till berget Pokis.
Sojoterna i Sibirien säger att en jättelik groda, som bar upp jorden, flyttade på sig och förorsakade en global översvämning. En gammal man och hans familj överlevde på en flotte som han hade gjort. När vattnet sjönk undan, strandade flotten på ett högt berg. Ugriska folk i västra Sibirien och Ungern har också en flodlegend, som säger att människor överlevde på flottar, men enligt denna legend drev flottarna i väg till olika delar av jorden.
Ett gemensamt ursprung
Vad finner vi då när vi granskar alla dessa flodlegender? Även om de skiljer sig åt en hel del i fråga om detaljer, har de alla vissa gemensamma drag. Detta tyder på att de har sitt ursprung i en jättelik och oförglömlig katastrof. Trots alla de utbroderingar som gjorts under århundradenas lopp, finns det ett grundläggande tema i dessa berättelser som förknippar dem med en bestämd händelse — den världsomfattande flod som beskrivs i Bibelns enkla och osminkade skildring.
Eftersom flodlegenderna i regel påträffats bland folk som inte kommit i kontakt med Bibeln förrän under de senaste århundradena, skulle det vara ett misstag att tro att de påverkats av den bibliska skildringen. Det sägs också i The International Standard Bible Encyclopedia: ”Att syndaflodsberättelser är en så universell företeelse tas i regel som ett bevis för en universell tillintetgörelse av mänskligheten genom en syndaflod. ... En del av de forntida berättelserna skrevs dessutom av människor som var mycket fientligt inställda till den hebreisk-kristna traditionen.” (Band 2, sidan 319) Vi kan därför lugnt dra den slutsatsen att flodlegenderna bekräftar den bibliska skildringens äkthet.
Vi som lever i en värld som är uppfylld av våld och omoraliskhet gör väl i att läsa den bibliska redogörelsen för syndafloden, som finns nertecknad i Första Moseboken, kapitel 6—8. Om vi begrundar orsaken till denna globala översvämning — att människor gjorde det som var ont i Guds ögon — kan vi ta varning av denna händelse.
Inom kort kommer den nuvarande onda tingens ordning att drabbas av Guds ogynnsamma dom. Men till all lycka kommer det att finnas människor som överlever denna katastrof. Du kan bli en av dem, om du lyssnar till aposteln Petrus’ ord: ”Genom dessa ting drabbades världen på den tiden av förintelse då den översvämmades av vatten. Men genom samma ord är de himlar och den jord som nu finns sparade åt eld och förvaras till de ogudaktiga människornas doms och förintelses dag. ... Då nu allt detta således skall upplösas, vad slags människor bör då inte ni vara i ett heligt uppförandes gärningar och handlingar präglade av gudaktig hängivenhet, medan ni väntar på Jehovas dags närvaro och ständigt har den i tankarna.” — 2 Petrus 3:6—12.
Hör du till dem som ständigt har Jehovas dag i tankarna? Om du gör det och handlar i överensstämmelse med Guds vilja, kommer du att få del av storslagna välsignelser. De som på detta sätt behagar Jehova Gud kan med förtröstan se fram emot den nya värld som aposteln Petrus syftar på när han tillägger: ”Det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo.” — 2 Petrus 3:13.
[Bild på sidan 7]
De babyloniska flodlegenderna vidarebefordrades från generation till generation
[Bild på sidan 8]
Lyssnar du till aposteln Petrus’ varning genom att ständigt ha Jehovas dag i tankarna?