Sanningen uppfyller byn med många vatten
SÅ EGENDOMLIGT! Ett land som är berömt för sina många vatten befinns törsta! Ett område som är rikt på vatten befinns vara torrt och utmattat! Det är en törst som endast kan släckas av sanningens vatten från Guds ord, Bibeln. Det är berättelsen om Rahbeh, en liten by med 2.200 invånare, inbäddad bland bergen i norra Libanon, omkring 130 kilometer från Beirut.
Namnet Rahbeh är arabiska och betyder ”rymlig plats”, och det kommer från ett semitiskt rotord som betyder ”vidsträckt, utbredd”. Passande nog breder byn ut sig över två stora höjder, omkring 600 meter över havet. Vinter och vår kan man se snö på bergens östra sidor, vilket bidrar till omgivningens praktfulla prägel. Men Rahbeh är framför allt en by med många vatten. I trakten finns 360 stora och små källor som förser de bördiga fälten i de omgivande dalgångarna, där man odlar vete, aprikoser, päron, persikor och vindruvor, med värdefullt vatten.
I Rahbeh möts forntid och nutid
I Rahbeh har mångt och mycket förblivit som det var på Bibelns tid. Husen i byn står nära varandra. Gatorna är smala och krokiga och vimlar av trafik — åsnor och kor. Även om det förekommer en del motorfordon, är det djuren som har företräde. Deras ägare har många gånger lastat dem med varor från fälten och skickat hem dem på egen hand. De följer de smala gatorna och banar sig väg genom trånga platser och tar sig hem. Kan det vara något liknande Jesaja tänkte på när han sade: ”En tjur känner sin köpare väl och åsnan sin ägares krubba”? — Jesaja 1:3.
Rahbeh är även en kontrasternas plats. Här finner du akademiker med universitetsexamen såväl som enkel lantbefolkning som aldrig har varit till en stad. Det finns villor omgivna av trädgårdar, och det finns små hyddor där husdjur springer omkring. I nästan varje hem finns elektriska apparater, men man har inte alltid ström i ledningarna. Därför har man generatorer i många hem. Även om byns huvudgator är täckta med sten, saknar flertalet stigar som leder ut till fälten beläggning och är ojämna. Enda sättet att transportera produkterna från fälten är därför med husdjur. Man kan rentav få se en åsna bära en generator ut till fältet för att man skall få elektricitet till jordbruksmaskinerna, som man använder sida vid sida med dragdjuren på fälten.
På liknande sätt har inte heller livet i byn förändrats särskilt mycket. Om man tillbringar natten i byn, kan man väckas av galande tuppar klockan två eller tre på morgonen. De dagliga rutinerna börjar tidigt, så bli inte förvånad om du hör ljudet av människor som ropar till varandra i mörkret medan de gör djuren i ordning. I gryningen kan man se många bybor på väg till fälten eller till marknaden med sina lastade djur för att sälja sina varor.
Längre fram på dagen kommer små pojkar och flickor ut på gatorna och de öppna platserna för att leka. Luften fylls av deras rop och skratt på liknande sätt som i det forntida Jerusalem, enligt profeten Sakarjas skildring: ”Och stadens torg, de kommer att vara fulla av pojkar och flickor som leker på hennes torg.” (Sakarja 8:5) Du kommer att upptäcka att byborna är ytterst vänskapliga och vetgiriga. Man förväntas hälsa varje bybo man möter, för de vill veta vem man är och varifrån man kommer, varför man är där och vart man skall bege sig. Människorna lär känna varandra mycket väl.
Sanningens vatten når Rahbeh
I ett samhälle med sådan sammanhållning sprids nyheter snabbt. Det var vad som hände när Asaad Younis återvände till Rahbeh från Förenta staterna år 1923. Asaads vän Abdallah Blal undrade om han hade blivit rik i Amerika och besökte honom. I stället för att samtala om pengar gav Asaad honom ett exemplar av boken Guds Harpa och sade till honom: ”Det här är verkliga rikedomar.” Abdallah, som varit protestant, läste denna på Bibeln grundade publikation, och den gjorde ett djupt intryck på honom. Även om Asaad inte gjorde något av det han fick veta, blev Abdallah begeistrad över det han fått lära sig och bekände öppet att han funnit sanningen.
Något senare flyttade Abdallah till Tripoli, den främsta staden i norra Libanon. Där kunde han få kontakt med flera bibelforskare, som Jehovas vittnen kallades på den tiden, och gjorde ytterligare framsteg i sitt bibelstudium. Senare flyttade han tillbaka till Rahbeh för att sprida de goda nyheter han lärt känna. Han brukade med byborna dryfta sådana ämnen som treenigheten, om människan har en odödlig själ, helveteselden, det prästerliga ämbetet, mässan och bruket av beläten, och han delade med sig av vad Bibeln egentligen lär.
En del bybor visade intresse. Tre eller fyra av dem började ta del i predikoarbetet med Abdallah. Sedan började de hålla möten på söndagarna. De bestod i att man lyssnade till en predikan från en grammofonskiva eller bibelläsning, varefter man dryftade det man just hört. Senare använde man en del bibelstudiehjälpredor, däribland böckerna Guds Harpa, Rikedom och ”Låt Gud vara sannfärdig”. Det var aldrig fler än tio personer närvarande, av vilka de flesta var mera nyfikna än intresserade. En del verkade komma huvudsakligen för måltiden som serverades vid slutet av varje möte.
Under 1940-talet fick Abdallah Blal ansvaret att öva tillsyn över gruppen i Rahbeh. Han visade sig vara en nitisk och lojal Jehovas tjänare som utgjorde ett gott föredöme för de andra. En av dem, broder Mattar, erinrar sig hur de färdades omkring i predikoarbetet: ”Eftersom det inte fanns bilar på den tiden, gick broder Blal och jag till fots för att vittna i närbelägna byar. Jag bar grammofonen, medan broder Blal förde ordet. Det var vanligt att vi gick två eller tre dagar innan vi kom hem igen.” Broder Blal tjänade Jehova troget fram till sin död 1979, då han var 98 år gammal.
Framåtskridande leder till motstånd
Allteftersom verket gick framåt började vännerna möta motstånd. På anstiftan av prästen i byn inleddes år 1950 en förföljelsekampanj mot vännerna i Rahbeh. Prästen beskyllde dem för att vanhelga kyrkan och för helgerån. En del bybor blev så förbittrade att de kastade sten på vännerna, och några av dem blev gripna och satta i fängelse. Men efterföljande undersökning visade att beskyllningarna var falska. Trots det hölls vännerna fängslade flera dagar.
En annan motståndare försökte få byborna, av vilka några knappt kunde läsa, att underteckna ett papper där man beskyllde vännerna för många saker, däribland att störa människorna genom sina enträgna hembesök. För att få fler att underteckna sade han till dem att det var en begäran om att få en viss arbetare förflyttad tillbaka till byn. När människorna fick reda på att det var en anklagelse mot vittnena, strök de sina namnteckningar. Sådana händelser bidrog till att många myndighetsrepresentanter i trakten fick ett gott vittnesbörd avgivet för sig.
Förutom sådant direkt motstånd ställdes vännerna inför ett annat hinder. I en liten by där alla känner alla kan det vara som Bibeln påpekar i Ordspråken 29:25: ”Det är bävan för människor som lägger en snara.” Det krävs mod av vännerna att predika för grannar, vänner och släktingar som ständigt kritiserar och förlöjligar dem. Jesu ord i Matteus 10:36 får således verklig innebörd: ”En människas fiender kommer att vara sådana som tillhör hennes eget hushåll.” Det är ändå som ordspråket vidare lyder: ”Men den som förtröstar på Jehova kommer att bli beskyddad.” Vännernas tro och uthärdande har lett till goda resultat.
Sanningen uppfyller Rahbeh
Byborna har med tiden kommit att uppskatta Jehovas vittnens goda uppförande, och många har tagit emot sanningen. Vännerna blev överlyckliga när det år 1969 bildades en andra församling i Rahbeh. De fortsatte att arbeta ihärdigt. Många började i heltidstjänsten, och några flyttade även för att tjäna på andra distrikt, däribland staden Beirut. Jehova välsignade deras ihärdiga arbete, och en tredje församling bildades i Rahbeh år 1983. Under tiden var det fler vänner som emigrerade eller flyttade till städerna. Tillväxten fortsatte ändå, och år 1989 bildades en fjärde församling i Rahbeh, åtföljd av en femte år 1990.
Nästan varje familj i byn hade nu någon släkting eller vän som var ett vittne. Den fientliga inställning som tidigare rådde hade dött ut. Människor blev bättre bekanta med vittnena. Uttrycken ”äldste”, ”pionjär”, ”kretstillsyningsman”, ”sammankomst” och ”Harmageddon” blev en del av bybornas vokabulär. Vid sådana särskilda tillfällen som kretstillsyningsmannens besök eller Åminnelsen brukar gatorna vara tomma och Rikets salarna fyllda. En del församlingar placerar rentav högtalare på balkongen för grannarnas bekvämlighet.
Det finns nu mer än 250 förkunnare av Riket i Rahbeh. Det innebär ett vittne på var åttonde människa i byn! En församling på 51 förkunnare har 76 hushåll på sitt distrikt, vilket de täcker varje vecka. Föreställ dig vad som hände under månaderna mars och april förra året, då 98 av de 250 förkunnarna var hjälppionjärer vid sidan av de 13 reguljära pionjärerna i Rahbeh. De täckte distriktet flera gånger i veckan. Det var inte ovanligt att ett hushåll fick besök av två eller tre par förkunnare samma dag eller rentav samtidigt. Flertalet bybor har vant sig vid besöken. Men när en man beklagade sig, svarade en förkunnare: ”När du går med på vårt erbjudande om ett bibelstudium, får du besök bara en gång i veckan.” Dessutom samtalar de med alla de träffar ute på fälten — människor som plöjer, sår, vattnar eller rider på en åsna.
Bibelns sanning har sannerligen uppfyllt Rahbeh, byn med många vatten. Men det är inte allt. Alldeles som Rahbeh har varit källan till friskt vatten för flera kringliggande byar, har det även försett dem med Bibelns sannings livgivande vatten. Förkunnare i Rahbeh besöker människor i närbelägna byar till fots och anordnar bilgrupper som åker ut över dagen för att predika i mer avlägsna byar. En del förkunnare flyttar för att tjäna i andra städer. Med Jehovas välsignelse kommer den fortsatta tillväxten att medföra än mer lovprisning av den himmelske Fadern, Jehova Gud.
[Bild på sidan 26]
En gatubild i Rahbeh