Nigerias högsta domstol upprätthåller religiös frihet
BYBOR plundrar en lantbrukare på skörden. Andra stormar en murares bostad och beslagtar hans arbetsredskap. Åter andra hindrar en kvinna från att köpa och sälja. Varför råder sådana missförhållanden? Det beror på att offren, som alla är Jehovas vittnen, inte vill vara med i åldersgruppsföreningar. ”I vad?” undrar du kanske.
En åldersgruppsförening består av personer, vanligen män, födda vid ungefär samma tid och i samma by. Det är vanligt med åldersgruppsföreningar i östra Nigeria. De kan verka för något samhällsprojekt, men de ägnar sig även åt avgudadyrkan och utför spiritistiska riter för att visa att medlemmarna uppnått en viss ålder. Eftersom Bibeln fördömer sådana sedvänjor för sanna kristna, vill Jehovas vittnen inte ha med sådana grupper att göra. — 1 Korinthierna 10:20, 21; 1 Johannes 5:21.
Samuel Okogbue arbetade som skräddare i Aba i Nigeria. I början av år 1978 krävde medlemmar i Alayis åldersgruppsförening Umunkalu honom på ”skatt” för att hjälpa till att bygga ett hälsocenter. Som sann kristen ger Samuel ut sig för att hjälpa andra, men han vägrade samvetsgrant att beblanda sig med åldersgruppsföreningen. Den 22 april samma år bröt sig sex av föreningens medlemmar in i hans verkstad och beslagtog hans symaskin och sade att de tänkte behålla den tills han hade betalat beloppet. Samuel protesterade och menade att han inte var förpliktad att betala någonting, eftersom han inte var medlem i deras förening. När Samuel inte fick tillbaka sin symaskin, förde han frågan till domstol.
Från den ena domstolen till den andra
Inför tingsrätten hävdade åldersgruppsföreningen att Samuel automatiskt var medlem på grund av sin ålder och att han därför var skyldig att betala vilken skatt de än ålade sig själva. Dessutom var seden på orten att en medlem som inte betalade sin skatt kunde få sina ägodelar beslagtagna tills han hade betalat.
Det ogillades av rätten. Den 28 februari 1980 meddelade den att Samuel inte kunde tvingas bli medlem i en åldersgruppsförening. Rättens ordförande fastslog: ”En sed som berövar en medborgare friheten att själv välja förening strider mot paragraf 37 i förbundsrepubliken Nigerias författning och kan därför inte stödjas av lagen.”
Åldersgruppsföreningen överklagade utslaget till en högre domstol och vann. Domaren, som ålade Samuel att betala skatten, förklarade att det helt enkelt var ett sätt att bidra till utvecklingen av det samhälle han bodde i.
Samuel överklagade det han uppfattade som orättvist. Appellationsdomstolen upphävde den lägre domstolens dom och dömde till Samuels fördel. Åldersgruppsföreningen, som inte erkände sig besegrad, förde målet till Nigerias högsta domstol.
Under tiden hade gruppmedlemmar varit verksamma i Samuels by. De påstod att vittnena var emot alla samhällsprojekt och övertalade därigenom byhövdingen att förbjuda Jehovas vittnens verksamhet i trakten. Den offentlige utroparen kungjorde att alla som hade med Jehovas vittnen att göra skulle bötfällas. Vittnen från närbelägna städer kom till hjälp och klargjorde det hela för de äldre männen i byn. De förklarade att Guds folk inte på något sätt motstod samhällelig utveckling. Samuel hade faktiskt lagt fram kvitton inför rätten som bevis för att han bidragit till samhällsprojekt som inte understötts av åldersgruppsföreningar. De äldre männen i byn återkallade då sitt beslut att bojkotta vittnena.
Religiös frihet triumferar
Den 21 oktober 1991 meddelade fem domare i Nigerias högsta domstol enhälligt utslag till Samuels fördel. Domare Abubakar Wali uttalade sig närmare om domare Paul Nwokedis utslag: ”Det är inte uppbörden som svaranden [Samuel] motsätter sig att betala, utan att vara medlem i ett sällskap, en klubb eller en åldersgruppsförening, eftersom det strider mot hans religiösa uppfattning. Han tillhör nämligen Jehovas vittnen.”
Domaren fortsatte: ”Paragraf 24(1) i 1963 års författning garanterade alla nigerianska medborgare samvetsfrihet, tankefrihet och religionsfrihet. Svaranden är berättigad att följa sin religions lärosatser, sina åsikter och sitt samvete, vilket förbjuder honom att tillhöra åldersgruppsföreningen. Vilken som helst sed som strider mot författningen är i detta avseende av noll och intet värde.”
Kort sagt fastslog rätten att ingen kan med lagens hjälp tvingas tillhöra en åldersgruppsförening, även om sådant medlemskap är sed i samhället. Den fastslog även att ingen kan, med stöd av lagen, tvingas betala avgifter genom en förening han inte tillhör, inte ens om avgifterna går till utveckling av samhället. På så sätt upprätthölls för alla nigerianer religiös frihet i en till synes liten detalj.