Vem kan tro på onda andar?
TROR du att osynliga andar kan påverka ditt liv? Många skulle besvara den frågan med ett eftertryckligt nej. Även om de erkänner att det finns en Gud, hånskrattar de åt tanken att det finns övermänskliga varelser som främjar ondskan.
Att så många människor i västvärlden inte tror på andeväsen beror delvis på det inflytande som utövats av kristenheten, som i hundratals år lärt att jorden var universums medelpunkt, belägen mitt emellan himlen och ett underjordiskt helvete. Enligt denna lära levde änglar i lycksalighet i himlen, medan demoner hade hand om helvetet.
När vetenskapliga upptäckter fick människor att överge orätta uppfattningar om universums uppbyggnad, kom tron på andevarelser ur modet. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Efter 1500-talets kopernikanska revolution (baserad på teorier framlagda av den polske astronomen Copernicus), enligt vilken ... jorden inte längre betraktades som världsalltets medelpunkt, utan som blott och bart en planet i ett solsystem som utgör en mycket liten del av en galax i ett till synes ändlöst universum — föreföll föreställningen om änglar och demoner inte längre adekvat.”
Även om många människor inte tror på onda andar, finns det dock miljontals som gör det. Fallna änglar spelar en viktig roll i många religioner, både forntida och nutida. Förutom att dessa onda änglar betraktas som en källa till andligt och moraliskt fördärv, anses de också vara tillskyndare av olyckor, till exempel krig, hungersnöd och jordbävningar, samt förorsaka sjukdomar, psykiska problem och död.
Satan, Djävulen, den främste av de onda andarna inom kristendomen och judaismen, kallas av muslimerna Iblis. I zoroastrismen, en forntida persisk religion, uppträder han som Angra Mainyu. Inom gnosticismen, som hade sin blomstringstid på 100- och 200-talen v.t., kallades han Demiurgen, en term som avser en svartsjuk och underlägsen gud som de flesta människor i sin okunnighet tillbad.
Lägre stående onda andevarelser förekommer flitigt i österländska religioner. Hinduerna tror att asuror (demoner) och devor (gudar) kämpar mot varandra. Särskilt fruktade bland asurorna är rakshasorna, skräckinjagande varelser som håller till på kyrkogårdar.
Buddhisterna föreställer sig demoner som personifierade krafter som hindrar människan från att uppnå nirvana, utplånandet av allt begär. Den störste frestaren bland dessa är Mara, tillsammans med sina tre döttrar Rati (Begär), Raga (Vällust) och Tanha (Rastlöshet).
I Kina använder man sig av eldar, facklor och smällare för att skydda sig mot kuei — onda, demoniska naturväsen. Japanska religioner lär också att det finns många olika slag av demoner, bland andra de fruktade tengu, andar som behärskar människor tills de blir utdrivna av en präst.
Inom primitiva religioner i Asien, Afrika, Amerika och Oceanien anses andevarelser vara antingen nyttiga eller skadliga, alltefter humör och omständigheter. Människor dyrkar dessa andar för att avvärja olycka eller för att få fördelar.
Om man till allt detta lägger det utbredda intresset för magi och spiritism, står det helt klart att tron på onda andar har en lång och inflytelserik historia. Men är det verkligen förnuftigt att tro att sådana varelser existerar? Bibeln säger att de gör det. Men om det nu finns onda andar, varför tillåter då Gud att de utövar ett skadligt inflytande på människor?