Födelsedagsfirandet har haft döden i släptåg
DE FLESTA i dag betraktar födelsedagsfirandet som en helt oskyldig sedvänja. Men Bibeln målar inte upp en gynnsam bild av denna tradition. Den ger ingen antydan om att någon av Guds trogna tjänare firade födelsedagar.
Bibeln omnämner bara två födelsedagar, och de firades till ära för härskare som var Guds fiender. Båda födelsedagsfesterna inbegrep en avrättning, så att alla gästerna kunde frossa i att någon som misshagat kungen hade dödats. I det första fallet avrättade Farao, Egyptens kung, chefen för bagarna. (1 Moseboken 40:2, 3, 20, 22) Orsaken var att den egyptiske härskaren under festen hade blivit uppbragt på sin tjänare. I det andra fallet lät Herodes, den omoraliske härskaren i Galileen, halshugga Johannes döparen som en ynnestbetygelse mot en flicka vars dans hade behagat Herodes under festen. Vilka motbjudande scener som utspelades! — Matteus 14:6—11.
Men har inte Bibeln koncentrerat sig på två mycket ovanliga födelsedagar? Faktiskt inte. Den forntida judiske historikern Josephus visar att de här händelserna inte var unika. Han skildrar andra tillfällen då man under födelsedagsfirandet roade sig med att avrätta människor.
En del fall inträffade efter Jerusalems förstöring år 70 v.t., då 1.000.000 judar dödades och 97.000 överlevande togs som fångar. På vägen till Rom förde den romerske härföraren Titus sina judiska fångar till den närbelägna hamnstaden Caesarea.
Josephus skriver: ”Under det han [Titus] uppehöll sig här [i Caesarea], firade han på det mest glänsande sätt sin broders [Domitianus’] födelsedag, och festen till ära måste flere Judar sätta lifvet till. Antalet af dem, som funno sin död i djurfäktningarne, af dem, som brändes, och af dem, som dödades i striderna med hvarandra, öfversteg 2,500 personer. ... Härpå begaf sig Titus till Berytus [Beirut], en romersk koloni i Fenicien, hvarest han uppehöll sig en längre tid och utgaf stora penningesummor i och för firandet af sin faders födelsedag på kostsamma skådespel och alla upptänkliga lustbarheter. Åter fingo en del krigsfångar likasom tillförene sätta lifvet till.” — Judarnas krig mot romarna, Sjunde boken, kapitel 3.
Det är inte förvånande att The Imperial Bible-Dictionary ger följande kommentar: ”De senare hebréerna betraktade födelsedagsfiranden som en del av avgudadyrkan, en uppfattning som de i mycket hög grad fick bekräftad genom det som de såg av de allmänt vedertagna sedvänjor som var förbundna med dessa dagar.”
Trogna kristna under det första århundradet hade ingen önskan att ta del i en sedvänja som framställdes så ogynnsamt i Bibeln och som firades av romarna på ett så grymt sätt. Uppriktiga kristna i dag inser att de bibliska berättelserna om födelsedagar hör till de ting som är skrivna till deras undervisning. (Romarna 15:4) De firar inte födelsedagar, därför att ett sådant firande tillmäter personen i fråga otillbörlig vikt och betydelse. Men framför allt tar Jehovas tjänare förståndigt nog hänsyn till att Bibeln ger födelsedagsfirandet ett så ogynnsamt omnämnande.
[Bild på sidan 25]
Arenan i Caesarea