”Vad är sanning?”

DE TVÅ män som stod där mitt emot varandra kunde knappast ha varit mer olika. Den ene var politiker — cynisk, ärelysten och rik, beredd att göra vad som helst för att främja sina egna intressen. Den andre var en lärare som var helt ointresserad av rikedom och prestige och var beredd att offra sitt liv för andras skull. Det behöver knappast påpekas att de inte betraktade saker och ting på samma sätt! Det var särskilt ett ämne som de hade helt olika åsikter om — ämnet sanning.

De båda männen var Pontius Pilatus och Jesus Kristus. Jesus stod inför Pilatus som dödsdömd brottsling. Varför? Jesus förklarade att orsaken till detta — ja, själva grundorsaken till att han hade kommit till jorden och utfört sin tjänst — hade med en enda sak att göra: sanningen. ”Till detta har jag fötts”, sade han, ”och till detta har jag kommit i världen: att jag skulle vittna om sanningen.” — Johannes 18:37.

Pilatus svarade med den välkända frågan: ”Vad är sanning?” (Johannes 18:38) Ville han verkligen ha svar på sin fråga? Förmodligen inte. Jesus var en person som kunde besvara alla frågor som ställdes till honom med rätt motiv, men han svarade inte Pilatus. Bibeln nämner också att Pilatus gick ut ur audienssalen så snart han hade ställt sin fråga. Den romerske ståthållaren ställde förmodligen frågan i cynisk misstro, som om han menade: ”Sanningen? Vad är det? Det finns ingen sanning!”a

Denna skeptiska inställning till frågan om sanning är inte ovanlig i våra dagar. Många tror att sanningen är relativ, dvs. att det som är sant för en person kanske inte är sant för en annan och att båda därför kan ha ”rätt”. Den här uppfattningen är så utbredd att det finns en speciell term för den — ”relativism”. Är det så du ser på begreppet sanning? Om det är det, kan det då vara så att du har godtagit det här synsättet utan att egentligen ifrågasätta det? Och även om du inte har den inställningen, har du tänkt på hur mycket den här filosofin ändå påverkar ditt liv?

Ett angrepp mot sanningen

Pontius Pilatus var ingalunda den förste som tvivlade på att det finns en absolut sanning. Vissa forntida grekiska filosofer gjorde det till sin huvudsakliga livsuppgift att lära ut sådana skeptiska idéer! Redan 500 år före Pilatus hävdade Parmenides (som har kallats den europeiska metafysikens fader) att verklig kunskap var ouppnåelig för människan. Demokritos, som har hyllats som ”den störste av antikens filosofer”, försäkrade: ”I själva verket vet vi ingenting, ty sanningen ligger i djupet.” Den kanske mest aktade av alla filosofer, Sokrates, sade att allt han egentligen visste var att han inte visste någonting.

Detta förnekande av tanken att man kan finna den absoluta sanningen har fortsatt ända fram till vår tid. En del filosofer hävdar till exempel att eftersom all kunskap når oss genom våra sinnen, som kan bedras, kan ingen kunskap bevisas vara sann. Den franske filosofen och matematikern René Descartes beslöt sig för att pröva allt som han trodde sig veta med säkerhet. Han kom fram till att det bara finns en enda ovedersäglig sanning: ”Cogito, ergo sum” — ”Jag tänker, alltså är jag till.”

En kultur som är genomsyrad av relativism

Relativistiska idéer förekommer inte bara bland filosofer. De predikas av religiösa ledare, lärs ut i skolorna och sprids genom massmedierna. En biskop i den amerikanska episkopalkyrkan, John S. Spong, sade för några år sedan: ”Vi måste ... sluta att tänka att vi har sanningen och att andra måste anamma vår syn och i stället inse att den slutgiltiga sanningen ligger utom räckhåll för oss alla.” Med sitt relativistiska synsätt är Spong, som så många andra präster i våra dagar, snar att överge Bibelns moralnormer till förmån för en filosofi som går ut på att ”var och en får göra som han själv vill”. För att försöka få homosexuella att känna sig mer ”hemma” i episkopalkyrkan har Spong således skrivit en bok, i vilken han påstår att aposteln Paulus var homosexuell!

I många länder tycks skolsystemen uppamma ett liknande tänkesätt. Allan Bloom skriver i sin bok The Closing of the American Mind: ”Det finns en sak som en professor kan vara absolut säker på: nästan alla nyinskrivna studenter tror, eller säger sig tro, att sanningen är relativ.” Bloom fann att om han ifrågasatte studenternas uppfattning i den här frågan, blev de mycket förvånade, ”ungefär som om han hade ifrågasatt att 2 + 2 = 4”.

Samma inställning kommer också till uttryck på många andra sätt. TV-reportrar och journalister tycks till exempel ofta vara mer intresserade av att underhålla sina tittare och läsare än av att ge en sann bild av en händelse. I vissa nyhetsprogram har man till och med friserat eller fejkat vissa filmsekvenser för att få dem att förefalla mer dramatiska. I underhållningsbranschen våldför man sig ännu mer på sanningen. De moralnormer som våra föräldrar och far- och morföräldrar levde efter betraktas i regel som gammalmodiga och framställs ofta som rent löjeväckande.

Somliga kan naturligtvis mena att detta relativistiska synsätt tyder på öppenhet och fördomsfrihet och därför har en positiv inverkan på det mänskliga samhället. Men har det verkligen det? Och hur påverkar det dig personligen? Tror du att sanningen är relativ eller att den helt enkelt inte existerar? I så fall tycker du kanske att det är slöseri med tid att söka efter den. En sådan inställning kommer att påverka din framtid.

[Fotnoter]