Varför söka sanningen?

MÅNGA religiösa organisationer påstår sig ha sanningen och erbjuder den ivrigt åt andra. Deras budskap är emellertid en djungel av sinsemellan motstridiga ”sanningar”. Är detta ännu ett bevis för att all sanning är relativ, att det inte finns några absoluta sanningar? Nej.

I sin bok The Art of Thinking uttrycker professor V. R. Ruggiero sin förvåning över att till och med intelligenta människor ibland säger att sanningen är relativ. Han säger: ”Om var och en skapar sin egen sanning, då kan ingen människas idéer vara bättre än någon annans. Alla måste vara lika bra. Och om alla idéer är lika bra, vad tjänar det då till att utforska ett ämne? Varför gräva i jorden för att få svar på arkeologiska spörsmål? Varför försöka ta reda på orsakerna till den spända situationen i Mellersta Östern? Varför söka efter ett botemedel mot cancer? Varför utforska Vintergatan? Dessa aktiviteter är meningsfulla endast om vissa svar är bättre än andra, om sanningen är något som är skilt från, och opåverkat av, subjektiva bedömningar.”

I själva verket finns det ingen människa som verkligen tror att det inte finns någon sanning. När det gäller naturvetenskapliga ämnen, till exempel medicin, matematik eller fysikens lagar, tror även den mest inbitne relativist att vissa ting är sanna. Vem av oss skulle våga åka med ett flygplan, om vi inte trodde att aerodynamikens lagar var absoluta sanningar? Det finns sanningar som går att bevisa; vi ser prov på dem överallt i vår omgivning, och vi låter vårt liv vara beroende av dem.

Relativismens pris

Det är emellertid på moralens område som det felaktiga i ett relativistiskt tänkesätt är mest uppenbart, för det är här det har gjort störst skada. The Encyclopedia Americana förklarar: ”Det har på allvar ifrågasatts om kunskap, eller bevisad sanning, är uppnåelig för människan. ... En sak är emellertid säker: När dessa båda ideal — sanning och kunskap — förkastas som orealistiska eller skadliga, då börjar det mänskliga samhället förfalla.”

Du kanske har lagt märke till ett sådant förfall. Ett exempel på detta är att Bibelns moralnormer, som klart och tydligt föreskriver att sexuell omoraliskhet är orätt, mycket sällan betraktas som sanningar i våra dagar. Nu florerar något som kallas situationsetik: ”Gör det som känns rätt för dig.” Kan någon med rätta påstå att detta relativistiska synsätt inte har resulterat i ett socialt förfall? Pandemin av sexuellt överförda sjukdomar, splittrade hem och tonårsgraviditeter talar sitt tydliga språk.

Vad är ”sanningen”?

Låt oss därför lämna relativismens grumliga vatten och helt kort undersöka det som Bibeln beskriver som sanningens rena vatten. (Johannes 4:14; Uppenbarelseboken 22:17) Bibelns ”sanning” har ingen likhet med det abstrakta, luddiga begrepp som filosofer debatterar om.

När Jesus sade att hans hela uppsåt i livet var att tala om sanningen, talade han om något som trogna judar hade aktat och respekterat i hundratals år. Genom sina heliga skrifter hade judarna lärt sig att betrakta ”sanningen” som något konkret, inte något teoretiskt. Ordet ”sanning” i Bibeln är en återgivning av det hebreiska ordet ” ʼemẹth”, som betecknar något som är säkert, orubbligt och, kanske framför allt, tillförlitligt.

Judarna hade goda skäl att betrakta sanningen på det sättet. De kallade sin Gud, Jehova, för ”sanningens Gud”. (Psalm 31:5) Det berodde på att allt som Jehova sade att han skulle göra, det gjorde han också. När han avlade ett löfte, så höll han det. När han inspirerade en profetia, gick den i uppfyllelse. När han uttalade avgörande domar, verkställdes de. Miljontals israeliter hade sett detta med egna ögon. Bibelns inspirerade skribenter återgav dessa händelser som ovedersägliga historiska fakta. I motsats till andra böcker som betraktas som heliga baserar sig Bibelns skildring inte på myter och legender. Den är fast grundad på bevisbara fakta — historiska, arkeologiska, naturvetenskapliga och sociologiska. Det är inte underligt att psalmisten säger om Jehova Gud: ”Din lag är sanning. ... Alla dina bud är sanning. ... Summan av ditt ord är sanning”! — Psalm 119:142, 151, 160.

Jesus Kristus uttryckte sig i ungefär samma ordalag, när han sade i bön till Jehova: ”Ditt ord är sanning.” (Johannes 17:17) Jesus visste att allt som hans Fader sade var absolut säkert och tillförlitligt. Jesus själv var likaså ”full av ... sanning”. (Johannes 1:14) Hans efterföljare fick som ögonvittnen erfara, och bevara i skrift för alla kommande generationer, att allt han sade var absolut tillförlitligt, sanning.a

När Jesus sade till Pilatus att han hade kommit till jorden för att vittna om sanningen, hade han emellertid en speciell sanning i tankarna. Jesus yttrade dessa ord som svar på Pilatus’ fråga: ”Är du en kung?” (Johannes 18:37) Guds rike, och Jesu egen roll som kung i detta rike, var själva temat för Jesu förkunnelse när han var här på jorden. (Lukas 4:43) Att detta kungarike skall helga Jehovas namn, hävda hans suveränitet och återföra trogna människor till ett evigt liv i lycka är den ”sanning” som alla sanna kristna sätter sitt hopp till. Eftersom Jesu roll i samband med uppfyllelsen av Bibelns profetior är så central, och eftersom alla Guds löften blir ”amen” eller sanna på grund av honom, kunde Jesus med rätta säga: ”Jag är vägen och sanningen och livet.” — Johannes 14:6; 2 Korinthierna 1:20; Uppenbarelseboken 3:14.

Att komma till insikt om att sanningen om Guds kungarike är fullständigt tillförlitlig betyder mycket för kristna i våra dagar. Det betyder att deras tro på Gud och på hans löften är grundad på fakta, på verkligheter.

En sanning som tar sig uttryck i handling

Med tanke på det som sagts här ovan är det knappast förvånande att Bibeln förknippar tron på sanningen med handling. (1 Samuelsboken 12:24; 1 Johannes 3:18) För gudfruktiga judar var sanningen inte något som man filosoferade om. Den var ett levnadssätt. Det hebreiska ordet för ”sanning” kunde också betyda ”trofasthet” och användes för att beskriva en person som man kunde lita på och som alltid stod vid sitt ord. Jesus lärde sina efterföljare att betrakta sanningen på samma sätt. Han kritiserade i skarpa ordalag fariséernas skrymteri, den enorma diskrepansen mellan deras egenrättfärdiga ord och deras orättfärdiga gärningar. Han föregick också själv med gott exempel genom att leva som han lärde.

Så bör det vara för alla Kristi efterföljare. För dem är sanningen i Guds ord, de upplivande goda nyheterna om Guds rike med Jesus Kristus som kung, något långt mer än intressanta upplysningar. Sanningen driver dem till handling, får dem att leva efter den och dela med sig av den till andra. (Jämför Jeremia 20:9.) Bland de första kristna kallades ibland det levnadssätt som de i egenskap av Kristi lärjungar förde helt enkelt för ”sanningen” eller ”sanningens väg”. — 2 Johannes, vers 4; 3 Johannes, vers 4, 8; 2 Petrus 2:2.

En ovärderlig skatt

Det måste medges att det kan kosta en hel del att ta emot sanningen i Guds ord. Bara att lära känna sanningen kan vara en omtumlande upplevelse. Som The Encyclopedia Americana uttrycker det: ”Sanningen är ofta impopulär, eftersom den inte underblåser fördomar och myter.” Att få sina trosuppfattningar avslöjade som osanna kan vara desillusionerande, i synnerhet om man har fått lära sig dem av betrodda religiösa ledare. Det kan kännas ungefär som att få reda på att ens föräldrar, som man litar på, i själva verket är brottslingar. Men är det inte bättre att få reda på sanningen i religiöst avseende än att leva under en lögn? Är det inte bättre att känna till fakta än att bli bedragen?b — Jämför Johannes 8:32; Romarna 3:4.

Att vi lever efter Bibelns sanning kan också kosta oss en del tidigare vänners godkännande. I en värld där så många människor har bytt ut ”Guds sanning mot lögnen” verkar de som håller fast vid Guds ords sanning lite konstiga och blir ibland utstötta och missförstådda. — Romarna 1:25; 1 Petrus 4:4.

Men sanningen är värd detta tvåfaldiga pris. Genom att lära känna sanningen blir vi befriade från lögner, villfarelser och vidskepelser. Och när vi lever efter sanningen, rustar den oss att klara av problem och svårigheter. Guds sanning är så tillförlitlig och välgrundad och ger oss ett sådant framtidshopp att den gör det möjligt för oss att klara av vilken provsättning som helst. Det är inte att undra på att aposteln Paulus liknade sanningen vid en gördel, det breda, kraftiga läderbälte som soldater bar i strid! — Efesierna 6:13, 14.

Ett ordspråk i Bibeln säger: ”Köp sanning och sälj den inte — vishet och tuktan och förstånd.” (Ordspråken 23:23) Genom att påstå att sanningen är relativ eller att det inte finns någon absolut sanning går man miste om det mest spännande och meningsfulla sökande som livet kan erbjuda en människa. Att finna sanningen är att få ett hopp; att lära känna den och älska den är att lära känna och älska Skaparen av universum och hans enfödde Son; att leva efter den är att få ett uppsåt i livet och sinnesfrid — nu och i all evighet. — Ordspråken 2:1—5; Sakarja 8:19; Johannes 17:3.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 6]

Kan sanningen någonsin förändras?

DEN intressanta frågan ställer V. R. Ruggiero i sin bok The Art of Thinking. Han svarar ”nej” och fortsätter: ”Det kan ibland verka så, men vid närmare undersökning visar det sig att den inte har gjort det.”

”Tänk till exempel på frågan om upphovet till Bibelns första bok, Genesis eller Första Moseboken. I hundratals år trodde både kristna och judar att boken hade en enda författare. Med tiden började man ifrågasätta denna uppfattning, och så småningom kom man att tro att så många som fem olika personer hade bidragit till att skriva Första Moseboken. År 1981 publicerades emellertid resultaten av fem års språkliga undersökningar av Första Moseboken, och dessa visade att den med 82 procents sannolikhet har en enda författare, precis som man ursprungligen trodde.

Har sanningen om upphovet till Första Moseboken förändrats? Nej. Det är bara vår uppfattning som har förändrats. ... Sanningen kommer inte att förändras på grund av vår kunskap eller brist på kunskap.”

[Ruta på sidan 7]

Respekt för sanningen

”RESPEKT för sanningen är inte detsamma som vår tids pseudocynism, som försöker ’avslöja’ allting, i tron att ingen enda varelse med rätta kan göra anspråk på sanningen. Det är i stället en inställning som präglas av en glädjerik förtröstan på att sanningen verkligen står att finna, jämte ett ödmjukt accepterande av sanningen närhelst och varhelst den kommer i dagen. En sådan öppenhet för sanningen krävs av dem som tillber sanningens Gud, emedan tillbörlig respekt för sanningen gör att en människa blir ärlig mot sina medmänniskor, både i ord och i gärning. Detta är, som vi har sett, den inställning som både GT [Gamla testamentet] och NT [Nya testamentet] bär vittnesbörd om.” — The New International Dictionary of New Testament Theology, band 3, sidan 901.

[Bild på sidan 7]

Vetenskapliga framsteg grundar sig på ett uppdagande av vetenskapliga sanningar

[Bild på sidan 8]

Sanningen omfattar Guds kungarike och dess välsignelser