Vilka vill vara evangelieförkunnare?

VID ett möte som Kyrkornas världsråd höll för omkring 40 år sedan uppmanades medlemskyrkorna att ”brista ut i en ande av ... predikande av evangeliet” och att lära sina hjordar ”hur de skall bära sig åt för att bli evangelister”. Fem år senare skrev John A. O’Brien, en katolsk präst, om att nya lärjungar behövde föras in ”genom att vi går till dem” och ”inte genom att vi [bara] sitter hemma”. Och i januari 1994 sade påven Johannes Paulus II: ”Det är inte en tid att skämmas för evangeliet, det är dags att predika det från taken.”

Det är uppenbart att dessa då och då återkommande rop som gäller evangelieförkunnare har ljudit för döva öron. En artikel i den australiska tidningen Illawarra Mercury konstaterade: ”Framstående katoliker på sydkusten är inte entusiastiska för att anamma Jehovas vittnens sätt att utöva sin tro.” En man sade att evangelisering helt enkelt ”inte är någon del av den katolska mentaliteten”. En annan resonerade så här: ”Det är bra för kyrkan att den marknadsför sig, men inte genom dörrknackning. Kanske skulle det vara bättre att göra det i skolorna eller genom reklam i brevlådorna.” En präst var inte riktigt säker på hur påvens uttalande skulle tolkas: ”Vi vill uppmuntra folk att tillämpa det evangelium de känner till genom sitt eget liv”, sade han. ”Om detta sedan innebär dörrknackning är en annan sak.” Rubriken till den här nyhetsartikeln utgör en bra sammanfattning: ”Katoliker vill inte lyssna till påvens uppmaning att predika.”

Även om kristenheten har underlåtit att evangelisera, följer mer än fem miljoner Jehovas vittnen Jesu befallning att ”gå ... och göra lärjungar av människor av alla nationerna”. (Matteus 28:19, 20; jämför Apostlagärningarna 5:42.) De predikar nu från dörr till dörr i mer än 230 länder. Det budskap de för fram är positivt, eftersom det riktar uppmärksamheten på Bibelns underbara löften för framtiden. Varför inte tala med dem nästa gång de kommer på besök?