Sanningen om helvetet

ENLIGT en rapport från Engelska kyrkans lärokommission är helvetet när allt kommer omkring inte en brinnande ugn; det är snarare en abstrakt plats av intighet. ”Det finns många orsaker till denna förändring”, förklarar rapporten. ”Bland annat har det varit den moraliska protesten både inom och utanför den kristna tron mot en religion som grundar sig på rädsla och en växande känsla av att bilden av en Gud som förpassade miljoner till evig pina var fjärran från Kristi uppenbarande av Guds kärlek.”

Engelska kyrkan är inte ensam om detta problem med den traditionella synen på helvetet. Människor från olika trossamfund finner det svårt att tillbe en hämndlysten Gud som låter syndare brinna. ”Människor vill ha en Gud som är varm och mjuk”, säger Jackson Carroll, professor i religions- och samhällsvetenskap vid Duke University’s Divinity School i USA. ”Att tala om synd och skuld är raka motsatsen till modernt tänkande.”

Jehovas vittnen har länge framhållit att helvetet, enligt Bibelns lära, helt enkelt är den döda mänsklighetens gemensamma grav — inte en plats av eldsglödande pina. De har den uppfattningen, inte därför att den är populär, utan på grund av det som Bibeln säger: ”Men vad de döda beträffar, är de inte medvetna om någonting alls, ... ty det finns ingen verksamhet eller planläggning eller kunskap eller vishet i Sheol [”helvetet”, katolska Douayöversättningen].” — Predikaren 9:5, 10.

Med denna klara förståelse angående de dödas tillstånd skrev Sällskapet Vakttornets förste president, Charles Taze Russell, redan år 1896: ”Vi finna [i Bibeln] ingen sådan plats för evig pina, som trosbekännelser och sångböcker samt många lärostolar falskeligen lära. Likväl hava vi [i Bibeln] funnit ett ’helvete’ (’dödsrike’), nämligen sheol eller hades, till vilket hela vårt släkte var dömt på grund av Adams synd, och från vilket alla äro återlösta genom vår Frälsares offerdöd. Detta ’helvete’ är graven — dödstillståndet.”

Således har Jehovas vittnen i mer än ett århundrade lärt ut den bibliska sanningen om helvetet.

[Bild på sidan 32]

Charles T. Russell