Vendafolkets fruktbara land

UNDER de senaste tio åren har min hustru och jag arbetat som heltidsförkunnare bland vendafolket. Detta folk bor söder om Limpopofloden i norra Sydafrika och utgörs av ett antal stammar som gick över Limpopofloden under tidigare århundraden. Några av vendafolket hävdar att deras förfäder bosatte sig här för över 1.000 år sedan.

Ja, denna region var en gång en del av en gammal civilisation, kungadömet Mapungubwe. Där fanns Sydafrikas första stora stadsliknande bebyggelse, en stad som kontrollerade Limpopos väldiga floddal från Botswana i väst till Moçambique i öst. Från omkring år 900 v.t. till 1100 v.t försåg Mapungubwe arabiska köpmän med elfenben, noshörningshorn, djurhudar, koppar och även guld. Skickligt skulpterade föremål överdragna med guld har grävts fram i en kunglig gravkulle kallad Mapungubwe. Ett uppslagsverk gör gällande att detta är ”bland de tidigaste tecknen på utvinning av guld i södra Afrika”.

Guld utvinns inte längre här. Vendafolkets land är numera känt för sin fruktbarhet. Söder om Soutpansbergen ligger en frodig dal, där frukter som avokador, bananer, mangor och guavor växer i överflöd. Förutom nötter som pekan- och makadominötter finns där också riklig tillgång på grönsaker, till exempel den vilda murohon som smakar som spenat och är mycket uppskattad av befolkningen.

Vendafolket är fridsamt och gästfritt. Det är inte ovanligt att familjens överhuvud ber någon laga till en kyckling åt en oväntad gäst. Kycklingen äts tillsammans med vhuswa, basfödan gjord på majs. När det är dags för gästen att gå, följer värden sin gäst en bit på vägen. Det är det traditionella sättet att visa en besökare respekt. Barn får lära sig att hälsa besökare på ett behagfullt sätt genom att buga sig och låta ena handen glida mot den andra. På den här sidan ser du två vendakvinnor som hälsar på varandra på det här sedvanliga sättet.

Ett svårt språk

Vendaspråket är inte lätt att lära sig för någon med europeisk bakgrund. En svårighet är att många ord stavas lika men uttalas på olika sätt. En dag när jag höll ett bibliskt tal till en vendatalande församling av Jehovas vittnen, försökte jag uppmana åhörarna att tala med varje person. En av åhörarna kunde inte låta bli att skratta, då jag sade ”finger till finger” i stället för ”person till person”.

När jag först försökte tala venda i predikotjänsten, svarade en vendakvinna: ”Jag talar inte engelska.” Jag trodde att jag just hade talat god venda, men hon trodde att det var engelska! När jag vid ett annat tillfälle kom till ett hus, bad jag en pojke kalla på familjens överhuvud. Ordet för familjeöverhuvud på venda är tho’ho. Av misstag hade jag sagt thoho’ och bett att få tala med husets apa! Sådana misstag gjorde mig modfälld, men tack vare att min fru och jag hållit ut kan vi nu samtala ganska bra på venda.

Andliga frukter

Vendafolkets land har visat sig vara fruktbart i andligt avseende. På 1950-talet bildades en församling av Jehovas vittnen bland gästarbetare som hade kommit från grannländerna för att arbeta i en koppargruva i staden Messina. Deras nitiska verksamhet gjorde att många av vendafolket lärde känna sanningen från Bibeln. Ett årtionde senare höll en grupp Jehovas vittnen som tillhörde vendafolket möten i ett privat hem i staden Sibasa.

För att påskynda ökningen sände Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Sydafrika heltidsförkunnare till detta fruktbara fält. Snart hade gruppen i Sibasa vuxit till en stor församling. Kristna möten hölls vid den tiden i en skolsal. Men med hjälp av Jehovas vittnen från Pietersburgområdet cirka 16 mil söderut byggdes en Rikets sal i Thohoyandou, en grannstad.

Den vendatalande befolkningen i norra Sydafrika uppgår till över 500.000. När predikandet om Guds kungarike började här på 1950-talet, fanns här inga Jehovas vittnen som tillhörde vendafolket. Nu är de över 150. Men fortfarande finns det många områden där man inte predikat, och mycket arbete återstår. År 1989 började vi besöka en vendaby som heter Hamutsha. Då bodde bara ett Jehovas vittne där. Nu bor över 40 förkunnare av Riket i den byn. Tack vare att vi återigen fått hjälp från församlingarna i Pietersburg och att vi fått ekonomiska bidrag från bröder i rikare länder håller vi just nu på med att färdigställa vår Rikets sal.

Vi bor i en husvagn på en lantgård. Genom att leva ett enkelt liv har vi mera tid för att nå befolkningen här omkring med de goda nyheterna. (Markus 13:10) Det har gjort att vi blivit rikt välsignade med privilegiet att få hjälpa många att överlämna sitt liv åt Jehova Gud. Ett exempel är en man som heter Michael, som såg boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden hemma hos en vän.a Han började läsa den och förstod genast att han funnit sanningen. Han skrev därför till Sällskapet Vakttornet efter mera biblisk litteratur. I sitt brev förklarade Michael att han nyligen blivit döpt som medlem i en apostolisk kyrka. ”Jag har upptäckt”, fortsatte han, ”att jag är på fel väg till Guds rike. Jag har beslutat att bli en av era medlemmar, men jag vet inte hur det skall gå till.” Han uppgav så sin adress och bad att ett Jehovas vittne skulle skickas dit för att hjälpa honom. Jag lyckades hitta Michael och började studera Bibeln med honom i hans hem. Nu är han ett döpt vittne som lojalt tjänar Jehova.

I december 1997 var vi med vid Jehovas vittnens områdessammankomst ”Tron på Guds ord”, som hölls på ett idrottsstadion i Thohoyandou. Det var 634 personer närvarande, och 12 nya blev döpta. Jag hade privilegiet att hålla två tal på venda. Det var sannerligen en milstolpe under de lyckliga tio år vi tillbringat i detta fruktbara land! — Från en av våra läsare.

[Fotnoter]