Hur man bär fram de goda nyheterna — Utan fördomar

¹ Alla människor har rätt att få höra de ”goda nyheterna”. Jesus Kristus dog inte bara för några få, utan ”för alla”. (2 Kor. 5:14) Vi bör därför ta oss i akt för att på förhand döma människor och tänka att det skulle vara bortkastad tid att besöka dem på nytt.

² Det finns visserligen människor som tar emot litteratur helt enkelt som en vänlig gest. Men oavsett vilken attityd de visar vid det första besöket, känner vi inte till deras hjärtas benägenhet, och vi kan heller inte vara säkra på vilken verkan litteraturen kan ha på dem. Vi kanske bara har träffat och talat med individen en enda gång. Skulle det då inte vara sorgligt om våra förutfattade meningar gjorde att någon förlorade värdefull tid när det gällde att komma in på livets väg?

³ Djup omsorg om våra medmänniskor kommer också att få oss att lägga märke till sådana som visar ett visst intresse för bibeln men inte tar emot någon litteratur. När ett visst intresse visas, kan man lägga grunden till ett återbesök. Innan du går kan du nämna att du skulle vilja tala med den besökte en annan gång och dela med dig åt honom av ytterligare punkter från bibeln. Försök komma underfund med vad som kan vara ett lämpligt ämne att tala om nästa gång. Du kan också ta reda på när det skulle passa bäst att du gör återbesök. När du lämnat huset, skriv då upp dessa upplysningar i dina anteckningar från dörr till dörr. För att förbereda dig för återbesöket kan du välja ut skriftställen från Dispositioner till predikningar, en artikel i någon av tidskrifterna eller ett kapitel i en av böckerna. Du kan behöva göra ett antal besök för att stimulera individens intresse tillräckligt för att han skall vilja studera bibeln med dig.

⁴ Även om inte alla våra ansträngningar bär frukt, kan vi vara förvissade om att det behagar Jehova att vi efterliknar hans omtanke om människor. Och ibland händer det sådant som man absolut inte har väntat sig. En kvinna på Martinique vägrade till exempel under omkring fyra och ett halvt år att lyssna till vittnena. När en syster, som ofta hade blivit avvisad, besökte henne med Nyheter om Guds rike, sade kvinnan: ”Jag har ju redan sagt så många gånger att jag inte alls är intresserad.” Systern svarade: ”Det är bara för att ge dig den här traktaten, som nu sprids över hela världen. Det är mycket viktigt. Var snäll och ta emot den.” Kvinnan tog emot traktaten. Systern brydde sig verkligen om den här kvinnan, som tycktes vara ”motståndare”, och hon var ivrig att ta reda på vilken inverkan traktaten kunde ha haft på henne, och därför gick hon tillbaka efter två veckor. Vi kan säkert föreställa oss hennes förtjusning när hon blev inbjuden och kvinnan samtyckte till att ha ett bibelstudium. Nu är denna kvinna en nitisk förkunnare. Hon säger ofta till systern: ”Om jag bara hade vetat det här, skulle jag ha tagit emot sanningen för länge sedan. Jag förlorade så mycket tid.”

⁵ Vi vet aldrig vad som kan utveckla sig. Vi kanske inte får något särskilt entusiastiskt gensvar vid första besöket. Men gensvaret kan ändras. Något vi sagt kan få den besökte att tänka, eller något i den litteratur vi placerat kan stimulera hans intresse. Vårt vänliga, omtänksamma uppträdande kan göra intryck på honom. Men om vi försummar honom på grund av förutfattade meningar, kan det få intresset att minska. Därför har vi goda skäl att vara flitiga i vårt uppföljningsarbete och visa att vi är i full samklang med Jehovas önskan att ”alla människor skola bliva frälsta och komma till kunskap om sanningen”. — 1 Tim. 2:4.