Jehovas vittnens barn och förskolan
1 Somliga har skrivit till Sällskapet och frågat om hur kristna föräldrar bör ställa sig till förskolan och den möjlighet som ges till barntillsyn genom daghem och ”kommunala dagmammor”.
2 Redan i Tjänsten för oktober 1975 tog Sällskapet upp en del synpunkter i artikeln ”Våra barn och förskoleverksamheten”. Dessa synpunkter är visserligen fortfarande aktuella, men sedan dess har olika aktiviteter inom förskolan gjort att somliga kristna föräldrar ibland blivit betänksamma. Så har t. ex. rapporterats om ”sexlekar på dagis” och andra icke önskvärda företeelser i samband med vissa nationella och internationella högtidsdagar samt s. k. helgdagar och födelsedagar.
3 Det är en självklar önskan hos alla sant kristna föräldrar att hjälpa sina barn att tänka på sin Skapare i sin ungdomstid. (Pred. 12:1) Redan när barnen är mycket små är det viktigt att de blir vana vid en hälsosam rutin vad gäller bön, studium, mötesbesök osv. Och när barnen undan för undan blir i stånd till att ta emot ytterligare undervisning, får de också den hjälp de behöver för att lära känna Jehova och förstå vad hans vilja är. I förskoleåldern är barnen som mest mottagliga för intryck, varför denna tid utgör den viktigaste tiden när det gäller att hjälpa ett barn att formas enligt Jehovas vilja.
4 Det ligger följaktligen i sakens natur att föräldrarna bör göra allt de kan för att själva fostra och forma sina barn enligt Jehovas lagar och principer och således inte överlåta fostran åt andra, icke troende, människor. Förskolan syftar ju inte till att lära barnen att tänka på sin Skapare i sin ungdomstid och hämtar inte sina anvisningar från Guds ord.
5 De föräldrar som, trots allt, menar sig inte ha något annat val än att låta barnen vistas på daghem eller hos utomstående — ”kommunala dagmammor” — bör naturligtvis ha kontinuerlig kontakt med dagbarnvårdarna för att hålla sig informerade om vad som försiggår under barnens bortovaro från hemmet och för att kunna förhindra att barnen blir indragna i icke önskvärda aktiviteter av ovan nämnt slag. Broschyren Skolan och Jehovas vittnen kan med fördel vara vägledande också i detta sammanhang. Detta kan kräva upprepade personliga kontakter mellan föräldrar och daghem och ”dagmammor”, särskilt som det ofta är en viss omsättning av personalen vid daghemmen under året.
6 Dessutom bör kristna föräldrar i ljuset av Guds ord grundligt dryfta om båda föräldrarna verkligen behöver arbeta, eller om man rentav skulle vara villig att sänka standarden till förmån för att modern är hemma och själv tar hand om barnen under en av de viktigaste perioderna i barnens liv. I några fall har det berättats att barnen sänts till daghem trots att modern i familjen inte förvärvsarbetat eller haft direkta hinder att själv ta hand om sitt barn. Men om modern är hemma och själv skulle kunna ta hand om barnet, bör man inom familjen fråga sig vad som är motivet till att barnet lämnas till daghem eller motsvarande. Är det möjligen för att modern skall få känna sig ”fri”, eller är det på grund av verklig omtanke om barnet? Och på vilket sätt menar man i så fall att daghemsvistelsen kan vara till större gagn än moderns egen omsorg, tillsyn, fostran och omvårdnad?
7 Med hänvisning till vad som ovan sagts och till den nämnda artikeln i Tjänsten för oktober 1975, ”Våra barn och förskoleverksamheten”, vill vi avsluta med att framhålla att bibeln lägger ansvaret för fostran av barnen på föräldrarna och då särskilt på fadern och att det inte nog kan betonas att barnen så mycket som möjligt blir föremål för fostran, vägledning och omvårdnad från sådana som själva tjänar Jehova.