Utdrag ur Sällskapet Vakttornets årsbok för 1960

Årsberättelse för Sverige

Folkmängd Proportion 7.395.000

Högsta antal förkunnare 8.453 1 på 874

När man tänker tillbaka på det förflutna tjänsteåret påminns man om den andliga mat som dukats fram för Guds folk världen runt. Jehovas vittnen fann året fyllt av teokratisk verksamhet och riklig andlig näring att underhålla denna verksamhet. Med den vise mannens ord i tankarna: ”Den som är vis kommer att lyssna och tillägna sig mera undervisning, och en förståndig man är den som förvärvar skicklig vägledning”, erbjöd Jehovas vittnen i Sverige budskapet i tryckt form åt folket och tog vara på det påträffade intresset genom en mångfald bibelstudier. (Ords. 1:5, NW) Detta år visade sig vara ett synnerligen glädjefyllt sådant, och landstjänaren i Sverige har meddelat en del intressanta erfarenheter.

I december hade vi den välsignade förmånen att få sprida en annan publikation från det stora konventet, den kraftfulla resolutionstraktaten. Många nya tog del i att sprida denna. Bland dessa var en man som till för kort tid sedan varit kommunist och arbetat strängt för partiet. Han blev snart fylld av nitälskan för den sanna religionen, tog del i arbetet med resolutionen och fortsatte sedan med att sprida tidskrifterna. Han gick ut ur statskyrkan, tog regelbundet del i församlingens möten och höll sitt första övningstal i teokratiska skolan — allt inom sex veckors tid. När det gjordes återbesök hos dem som hade tagit emot traktaten, sade många: ”Vi undrade hur någon hade kunnat ha mod att skriva så starka saker.” Andra yttrade: ”Vi trodde knappt att ni skulle våga komma tillbaka, sedan ni hade delat ut så starka påståenden.” En person hade blivit så intresserad av att blott och bart läsa traktaten, att han köpte sig en bibel och var mogen för att studera den redan vid första återbesöket. En annan person förklarade: ”Nu förstår jag vart jag skall vända mig för att få sann upplysning”, och prenumererade på båda tidskrifterna samt började omedelbart vara med vid mötena i församlingen på platsen. Arbetet med att dela ut resolutionen var utan tvivel orsaken till att vi nådde 10 procents ökning i antalet förkunnare, som kunde rapporteras i december månad.

”Behovet är stort” inte bara på icke-utlämnade distrikt utan ofta också i församlingarna. På sådana orter är det ofta svårt att få arbete och bostad för dem som är i stånd till och villiga att flytta från sina egna hemorter. I ett sådant fall inträffade följande, som visar vad stark tro jämte flitig strävan kan åstadkomma: Två pionjärsystrar med särskilt uppdrag, som arbetade i en verkligen handikappad liten församling, fick reda på att en broder kunde flytta dit med sin familj, förutsatt att han kunde få arbete och någonstans att bo. Det fanns rätt många arbetslösa där, så många menade att det var omöjligt att få arbete i den staden. Systrarna satte emellertid i gång med att besöka affärsmän och liknande, som de träffat, men — som väntat — utan resultat. ”När stadens eget folk var arbetslösa, hur kunde de då tänka sig att skaffa arbete åt en utsocknes?” Till sist återstod bara ett kontor, det största bolaget i staden, men också där var många av den egna arbetsstyrkan nu arbetslösa. När de hade framlagt sitt ärende, frågade emellertid direktören: ”Hör den här mannen till er religiösa organisation?” När de svarade ja, sade han att han ansåg det vara en god rekommendation och att brodern kunde börja där så snart som han kunde komma. Så frågade han om de hade någon bostad åt brodern och erbjöd att han kunde få hyra ett litet hus på bolagets egen mark.

En av pionjärerna med särskilt uppdrag är synnerligen framgångsrik när det gäller att sätta i gång bibelstudier i hemmen. Han har använt detta enkla sätt att få i gång studier med hjälp av ett nummer av tidskrifterna. Han säger: ”Den här artikeln är skriven på ett sådant sätt, att det är fördelaktigast att läsa den tillsammans med någon annan”, och så föreslår han att de ”skall läsa ett stycke tillsammans”. En annan pionjär med särskilt uppdrag omtalar att i vissa landsändar är det omöjligt att komma någonstans om man använder ordet ”studium”, men när man föreslår att man skall ”läsa tillsammans”, då är många villiga. Vi har fått höra om många goda erfarenheter som visar vikten och välsignelserna av arbetet med bibelstudier i hemmen.

Barnen får ofta goda tillfällen att vittna i skolan. I en skola vikarierade en statskyrkopräst för en lärare och försökte förklara treenigheten med hjälp av triangeln. En fjorton års flicka bad honom då vara så god och förklara det tydligare, ty hon hade inte förstått saken. ”Jag har min bibel här”, sade hon, ”och i den står det annorlunda.” Så läste hon några skriftställen och lovade att ta fram flera följande dag. Då utbrast prästen: ”Stackars flicka, som har fått en sådan förvänd tro”, och begärde samma dag hos rektorn att bli flyttad till att undervisa en annan klass. Flickans klasskamrater sade emellertid: ”Det här kunde vi förstå, det var förnuftigt.” Och ett regelrätt studium började med en av de andra flickorna.