4C ”Gehenna” – Symbol för fullständig tillintetgörelse

Hebr.: גי הנם (gē hinnọm, ”Hinnoms dal”);

grek.: γέεννα (gẹenna); lat.: gehẹnna

”Gehenna” är den grekisk-latinska formen av det hebreiska uttrycket gē hinnọm och betyder ”Hinnoms dal”. I Jos 18:16, där benämningen ”Hinnoms dal” förekommer, heter det ”Gehenna” (grek.: Gaienna) i den grekiska Septuaginta. Uttrycket Gehenna förekommer 12 gånger i de kristna grekiska skrifterna, första gången i Mt 5:22. Nya världens översättning återger det ”Gehenna” på alla ställena, nämligen i Mt 5:22, 29, 30; 10:28; 18:9; 23:15, 33; Mk 9:43, 45, 47; Lu 12:5; Jak 3:6.

Hinnoms dal låg väster och söder om det forntida Jerusalem. (Jos 15:8; 18:16; Jer 19:2, 6) Under några av Judas senare kungar användes dalen vid tillbedjan av den hedniske avguden Molek, åt vilken man offrade människor genom att bränna upp dem i eld. (2Kr 28:3; 33:6; Jer 7:31, 32; 32:35) För att hindra att dalen på nytt togs i bruk för sådana religiösa ändamål lät den trogne kung Josia skända den, i synnerhet den del som kallades Tofet. (2Ku 23:10)

Den judiske kommentatorn David Kimchi (1160?–1235?) ger följande historiska upplysningar om ”Gehinnom” i sin kommentar till Ps 27:13: ”I Jerusalems närhet finns en vedervärdig plats, och dit kastade man orena ting och kadaver. Det fanns också en ständig eld där som skulle bränna upp de orena tingen och kadavrens ben. Därför kallas domen över de onda sinnebildligt för Gehinnom.” (Enligt en tysk översättning av den hebreiska texten i verket ספר תהילים Sẹfer Tehillịm [Psalmernas bok], 5302 a.m. (anno mundi) [1542 v.t.].)

Hinnoms dal blev Jerusalems avstjälpningsplats och den plats där man brände avfall. Döda djurkroppar kastades ner där för att förtäras av eld, som man hade tillsatt svavel för att öka förbränningen. Dessutom kastade man dit avrättade brottslingars kroppar, eftersom dessa brottslingar inte ansågs förtjänta av en hederlig begravning i en minnesgrav. Om sådana döda kroppar hamnade i elden, blev de förtärda av den, men om de döda kropparna hamnade på en avsats i den djupa ravinen, blev det ruttnande köttet angripet av maskar (fluglarver) som inte dog förrän de hade förtärt köttet, så att bara skeletten återstod.

Levande djur eller människor kastades inte i Gehenna för att brännas upp levande eller torteras där. Följaktligen kunde platsen aldrig stå som symbol för något osynligt område där människosjälar i evighet torteras eller plågas i en bokstavlig eld eller för evigt angrips av maskar som inte dör. Eftersom döda brottslingar som kastades dit nekades en hederlig begravning i en minnesgrav, som är symbol för hoppet om en uppståndelse, använde Jesus och hans lärjungar Gehenna som en symbol för evig tillintetgörelse, utplåning från Guds universum eller den ”andra döden”, ett evigt straff.

Att få sin döda kropp kastad i Gehenna ansågs därför vara det värsta straff man kunde få. Det symboliska uttrycket ”sjön som brinner med eld och svavel” är hämtat från det bokstavliga Gehenna och det som det betydde. (Upp 19:20; 20:10, 14, 15; 21:8)