4D ”Tartaros”

2Pe 2:4 – ”kastade dem i Tartaros”

Grek.: tartarọ̄sas; lat.: detrạctos in tạrtarum;

syr.: ‛agen ’enun beThachtajatha’

Ordet ”Tartaros” förekommer bara i 2Pe 2:4. I den här versen används det grekiska verbet tartarọō, som på det här stället kan återges ”kastade dem i Tartaros”.

I Iliaden, som är skriven av den forntida skalden Homeros, betecknar ordet tạrtaros ett underjordiskt fängelse som låg lika djupt under Hades som jorden under himlen. Det var inte människosjälar som var inspärrade där, utan ringare gudar, andar, nämligen Kronos och de andra titanerna som hade gjort uppror mot Zeus (Jupiter). Det här fängelset hade de uppdiktade gudarna upprättat för andarna som de hade fördrivit från de himmelska regionerna, och det låg under Hades, där man tänkte sig att människosjälarna blev inspärrade vid döden. I mytologin var tạrtaros den understa av de undre regionerna och en plats av mörker. Det omfattade hela underjorden, liksom himlen omfattade allt som fanns ovanför jorden. I den hedniska grekiska mytologin ansågs tạrtaros alltså vara en plats där titanerna, andarna, inte människosjälar, hölls inspärrade, en plats av mörker och förnedring.

I Job 40:20 läser vi i LXX om Behemot: ”Och när han har stigit upp på ett brant berg, bereder han glädje åt fyrfotadjuren i djupet [ἐν τῷ ταρτάρῳ (”i tartaros”)].” I Job 41:23, 24 i LXX (41:31, 32, NV) heter det om Leviatan: ”Han får djupet [ἄβυσσον (”avgrunden”)] att sjuda som en mässingskittel; och han betraktar havet som en salvkruka och den nedersta (lägsta) delen av djupet [τὸν δὲ τάρταρον τῆς ἀβύσσου (”avgrundens tartaros”)] som en fånge; han räknar djupet [ἄβυσσον (”avgrunden”)] som sitt område (ett promenadstråk).” Av det sätt på vilket tạrtaros brukas i dessa verser i LXX framgår det tydligt att ordet användes för att beteckna en mycket djupt belägen plats, ja avgrundens djupaste del.

Enligt de inspirerade Skrifterna förpassas inga människosjälar till tạrtaros, utan endast andeskapelser, nämligen ”de änglar som syndade”. Att de kastas i tạrtaros betecknar att de erfar den djupaste förnedring, medan de ännu är vid liv. Det tjänar som straff för deras upprorssynd mot Gud den Högste. Aposteln Petrus förbinder deras förnedrade tillstånd med mörker, då han säger att Gud ”överlämnade dem ... åt det täta mörkrets hålor för att de skulle hållas i förvar till domen”. (2Pe 2:4)

Hedningarna gav i sina mytologiska traderade berättelser om Kronos och de andra upproriska titangudarna en förvrängd bild av de upproriska andarnas förnedring. När Petrus använder verbet tartarọō, ”kasta i Tartaros”, betyder det inte att ”de änglar som syndade” blev kastade i det mytologiska Tartaros som det uppfattades av hedningarna, utan att Gud den Allsmäktige förnedrade dem genom att frånta dem deras himmelska plats och deras privilegier och förpassa dem till ett tillstånd av det djupaste mentala mörker vad beträffar insikt i Guds storslagna avsikter. Det betyder också att det enda de har att vänta för egen del är en mörk framtid, som enligt Bibeln kommer att innebära evig tillintetgörelse tillsammans med deras härskare, Satan, Djävulen. Tartaros betecknar således ett tillstånd av djupaste förnedring för dessa upproriska änglar.

Enligt de inspirerade Skrifterna har Tartaros inget att göra med Hades, som är de döda människornas gemensamma grav. De syndiga änglarna och de döda människosjälarna befinner sig inte tillsammans i något tạrtaros där skapelser är vid medvetande och plågas för evigt. Bibelns Tartaros kommer att försvinna när den högste Domaren tillintetgör de upproriska änglar som nu befinner sig i detta förnedrade tillstånd.