TITUS
Studienoter – kapitel 1
Titusbrevet: Titlar som denna fanns tydligtvis inte med i den ursprungliga texten. Gamla handskrifter visar att de lades till senare, utan tvivel för att det skulle bli lättare att skilja breven från varandra. Den välkända handskriften Codex Sinaiticus från 300-talet v.t. innehåller till exempel titeln ”Till Titus” i slutet av brevet. I andra tidiga handskrifter finns varianter av den här titeln.
Från Paulus: Eller ”Paulus”. Paulus inledande ord, som fortsätter till och med vers 4, följer ett mönster som var vanligt i brev på den tiden. Man brukade först nämna namnet på avsändaren, sedan vem (eller vilka) brevet var riktat till och till sist en hälsning. (Tit 1:4) Paulus inledning i det här brevet är ovanligt lång (på grekiska är vers 1 till 4 en enda lång mening). Han uppger inte bara sitt eget namn, utan han berättar också om sin verksamhet som apostel och förkunnare. Även om Paulus riktar det här brevet till en enskild person, Titus, kan han ha använt den här längre och mer formella inledningen för att han ville att brevet också skulle läsas upp för andra. (Se studienot till Tit 3:15; jämför studienot till Rom 1:1.)
en Guds slav: Även om en slav eller tjänare var lägst på samhällsstegen, var det inte nedvärderande att beskriva någon som slav. (Se studienot till 1Th 1:9.) Paulus, som var en lojal kristen, såg det faktiskt som en ära att vara en enkel slav till den högste Guden och hans son. (Se studienot till Rom 1:1.) Jesus halvbror Jakob kallade sig själv något liknande, nämligen ”Guds och Herren Jesus Kristus tjänare”. (Jak 1:1; jämför 1Pe 2:16; Upp 7:3.) Och när Jehovas ängel gav Maria ett uppdrag sa hon: ”Jag är Jehovas tjänare!” (Se studienot till Lu 1:38.)
en apostel: Se studienot till Rom 1:1.
den ingående kunskapen om sanningen: Paulus kopplar ihop ingående kunskap med gudhängivenhet och hopp. (Tit 1:2; 2:11, 12; läs mer om det grekiska ord som här har återgetts med ”ingående kunskap” i studienoten till Ef 4:13.)
gudhängivenhet: Se studienot till 1Ti 4:7.
hoppet om det eviga liv som Gud … utlovade för länge sedan: Paulus talar här om ett löfte som Jehova gav ”för länge sedan”. (Jämför studienot till 2Ti 1:9.) Han kan ha tänkt på när Jehova först bestämde att människor skulle få leva för evigt på jorden. Eller så kan han ha tänkt på när Jehova berättade om sin avsikt för människorna. (1Mo 1:27, 28; 2:17) När Jehova uttalade domen över de upproriska människorna i Eden så ändrade han inte sin ursprungliga avsikt. (Ps 37:29) Men han förutsade att en särskild ”avkomma” skulle krossa Satan, och Bibeln visar senare att människor som skulle leva för evigt i himlen skulle ingå i den avkomman. (1Mo 3:15; jämför Dan 7:13, 14, 27; Lu 22:28–30.) Paulus och andra smorda kristna hade hoppet om att få leva för evigt i himlen. (Se studienot till Ef 3:11.)
Gud, som inte kan ljuga: Jehova är ”sanningens Gud”, så det skulle gå emot hans natur att ljuga. (Ps 31:5) Allt Jehova gör, gör han med hjälp av sin heliga ande, som Jesus beskrev som ”sanningens ande”. (Joh 15:26; 16:13) Jehova är inte alls som ofullkomliga människor, för ”Gud är inte en människa, som ljuger”. (4Mo 23:19) Jehova står också i skarp kontrast till Satan, som ”är en lögnare och far till all lögn”. (Joh 8:44) Paulus poäng är: Det är omöjligt för Gud att ljuga, så därför kan man lita helt och hållet på hans löften. (Heb 6:18)
Gud, vår räddare: Se studienot till 1Ti 1:1.
Titus: En grekisk kristen som samarbetade nära med Paulus. Omkring år 49 v.t. tog Paulus med sig Titus till Jerusalem, där frågan om omskärelsen blev avgjord. (Apg 15:1, 2; Gal 2:3 och studienot) Några år senare (ca 55 v.t.) skickade Paulus honom till Korinth för att hjälpa till med insamlingen av pengar som skulle gå till behövande kristna i Judeen. Han kan också ha velat att Titus skulle ta reda på hur de kristna i Korinth hade reagerat på Paulus första brev. Titus kom med en god rapport, och Paulus blev så uppmuntrad av den att han skrev ett andra brev till Korinth, och det var tydligtvis Titus som överlämnade det brevet. (2Kor 2:13 och studienot; 2Kor 7:6, 7, 13–16; 8:1–6, 16, 17, 23; 12:17, 18) Antagligen någon gång mellan 61 och 64 v.t. lämnade Paulus kvar Titus på Kreta för att ”rätta till det som var bristfälligt och förordna äldste”. (Tit 1:5) Paulus ville senare att Titus skulle komma till honom i Nikopolis. (Tit 3:12) Under Paulus andra fångenskap i Rom (ca 65 v.t.) reste Titus till Dalmatien. (Se studienot till 2Ti 4:10.) Tydligen godkände Paulus att han reste dit; det kan till och med ha varit Paulus som bad honom att resa dit. Det är tydligt att Titus var en trogen kristen, en tillgång för församlingarna han tjänade i och ett stöd för Paulus.
ett äkta barn: Paulus använder bara det här uttrycket om Titus och Timoteus i sina brev. (1Ti 1:2 och studienot) Det kan ha varit Paulus som berättade för Titus om de goda nyheterna. I vilket fall som helst så såg Paulus Titus som sitt andliga barn. De fick den här nära relationen när de samarbetade för att hjälpa och uppmuntra församlingarna. (2Kor 8:23) När Paulus skrev det här brevet hade han och Titus känt varandra i minst tolv år.
Må … visa dig generös omtanke och ge dig frid: Se studienot till Rom 1:7.
Kristus Jesus, vår räddare: I den föregående versen kallas Gud ”vår räddare”. En del menar därför att Jesus och Gud är samma person. Men det är värt att lägga märke till att ”Gud, Fadern”, och ”Kristus Jesus, vår räddare”, nämns separat i den här versen. Gud räddar mänskligheten från synd och död med hjälp av Jesus, och därför kan Jesus också med rätta kallas ”vår räddare”. I Heb 2:10 säger Paulus att Jesus är ”den främste förmedlaren av … räddning”. Och bibelskribenten Judas kallar Jehova ”den ende Guden, vår räddare genom Jesus Kristus, vår Herre”, och det visar att Jehova och Jesus samarbetar för att rädda människor. (Jud 25) Så Paulus ord ger inget stöd för att ”Kristus Jesus” och ”Gud, Fadern”, är samma person. (Se studienot till 1Ti 1:1.)
Kreta: Det här är en av de större öarna i Medelhavet, och den ligger i södra delen av Egeiska havet, omkring 100 km sydöst om Greklands fastland. Kreta är omkring 250 km långt och 56 km brett på det bredaste stället. Paulus passerade den här ön när han var på väg mot Rom för sin första rättegång där. (Apg 27:7–9, 12, 13, 21) Det verkar som att Paulus återvände till Kreta efter sin första fångenskap i Rom, den här gången för att gå i tjänsten. När han reste vidare lämnade han kvar Titus för att fortsätta arbetet. (Se Tillägg B13; ”Apostlagärningarna – Paulus resa till Rom och hans första fångenskap där”; ”Paulus resor efter ca 61 v.t.” i Mediagalleriet.)
för att du skulle rätta till: När Paulus lämnade Kreta gav han Titus ett svårt uppdrag. Titus skulle rätta till det som var bristfälligt i församlingarna på Kreta. Det fanns fortfarande viktigt arbete att utföra där, som innehållet i det här brevet visar. Paulus gav anvisningar om vad man skulle göra med dem som vägrade samarbeta, som undergrävde Titus kärleksfulla vägledning eller som till och med förespråkade sekter. (Tit 1:9; 2:15; 3:10, 11)
förordna äldste: Detta visar att Paulus hade bett Titus att ge några män i varje församling myndighet att ta ledningen. (Heb 13:7, 17) För att Titus skulle kunna förordna männen behövde de uppfylla kvalifikationerna som Jehova inspirerade Paulus att skriva ner i de följande verserna. (Tit 1:6–9; se också 1Ti 3:1–7.) Titus och andra resande tillsyningsmän, till exempel Paulus, Barnabas och tydligtvis Timoteus, hade fått myndighet att förordna äldste i olika församlingar. (Se studienot till Apg 14:23.)
i stad efter stad: Förr i tiden var Kreta känt för sina många städer. Flera hundra år före Paulus tid hade den grekiske skribenten Homeros poetiskt skrivit om ”de hundra städernas Kreta”. (Iliaden, II, 649) Man vet inte exakt hur många städer det fanns på Kreta under det första århundradet v.t. När Paulus använder uttrycket ”i stad efter stad” visar han att Titus skulle resa runt på hela ön och förordna äldste som skulle vara lärare och herdar i församlingarna. (Tit 1:6–9)
fri från anklagelse: Liknande uttryck finns i Paulus första brev till Timoteus. (1Ti 3:10; se studienot till 1Ti 3:2.)
en enda kvinnas man: Se studienot till 1Ti 3:2.
ha barn som är troende: En kristen man måste leda sin familj på ett bra sätt för att kunna vara äldste. Paulus sa något liknande i 1Ti 3:4. (Se studienot.) Men här lägger han till att barnen till en äldste ska vara ”troende”. Paulus menar inte att en kristen pappa ska tvinga sina barn att börja tro, för det skulle gå emot det Bibeln säger om att alla har rätt att göra egna val. (5Mo 30:15, 16, 19) Men för att en kristen pappa ska vara kvalificerad att vara äldste måste han ha visat att han har gjort allt som är rimligt att göra för att hjälpa sina barn att bli troende. Han följer Jehovas vägledning noga om hur man ska fostra barn. (5Mo 6:6, 7; se studienoter till Ef 6:4; Kol 3:21.)
vilt: Det grekiska ord som här har återgetts med ”vilt” kan också översättas med ”hämningslöst”. Det avser ofta en extravagant, slösaktig och omoralisk livsstil. (1Pe 4:4) Ett besläktat grekiskt ord förekommer i Jesus liknelse om den förlorade sonen som lämnade sin familj för att leva ett ansvarslöst liv, som innebar att han festade upp hela sitt arv tillsammans med prostituerade. (Lu 15:13 och studienot, 30)
upproriskt: I en ordbok definieras det grekiska ord som Paulus använder här som ”att vägra underordna sig myndighet, att vara oregerlig och olydig”. (F.W. Danker, 2000: A Greek-English Lexicon of the New Testament and Other Early Christian Literature) En kristen man som tillåter sina barn att vara upproriska och oregerliga skulle inte vara kvalificerad att vara tillsyningsman.
som Guds förvaltare: Här beskriver Paulus ”en tillsyningsman” i församlingen som en ”förvaltare”, eller en husföreståndare. Uttrycket ”förvaltare” syftar på någon som har ansvar för sin herres egendom och tar hand om dem som ingår i hushållet. I sitt första brev till Timoteus kallar Paulus den kristna församlingen för ”Guds hushåll”, och där listar han också kvalifikationer för tillsyningsmän. (1Ti 3:15) När Paulus beskriver tillsyningsmän som ”Guds förvaltare” framhåller han att de äldstes uppgift är att betjäna dem som tillhör Guds hushåll. De ska ta ledningen när det gäller att undervisa både i och utanför församlingen. Sådana förvaltare är ansvariga inför sin herre, Gud, för hur de sköter sin uppgift. (Se studienoter till Lu 12:42; 1Kor 4:1.)
vara fri från anklagelse: Se studienot till 1Ti 3:2.
förmäten: Eller ”självgod”, ”arrogant”. En förmäten person måste få sin vilja igenom. Han håller envist fast vid sina åsikter och vägrar ta in andras synpunkter. Det gör förmodligen att han inte är så samarbetsvillig och inte bryr sig om andras känslor. Om en sådan man blev äldste skulle han kunna orsaka mycket skada i församlingen. (Jämför studienot till 1Ti 3:3.)
hetlevrad: Eller ”en som lätt blir arg”, ”lättirriterad”. En hetlevrad person blir lätt provocerad. Han kan inte kontrollera sitt humör. Och eftersom han ofta blir arg skapar han en fientlig atmosfär som kan göra stor skada. (Ord 15:18; 22:24; 25:28; 29:22) En man som är kvalificerad att vara äldste är däremot ”resonlig, inte diskussionslysten”. (1Ti 3:3) Han efterliknar Jehova, som är ”sen till vrede”. (2Mo 34:6, fotnot; Ps 86:15, fotnot)
inte … vara våldsam: Se studienot till 1Ti 3:3.
girigt söka ekonomiska fördelar: Se studienot till 1Ti 3:8, där Paulus använder samma grekiska ord; se också studienot till 1Ti 3:3.
I stället ska han vara gästfri: Uttrycket ”i stället” visar att det nu kommer en kontrast. Paulus går över från att lista negativa drag som skulle kunna diskvalificera en man från att bli äldste till att nu lista positiva egenskaper som en äldste behöver ha. Han visar alltså att en man inte bara behöver undvika vissa dåliga drag för att kunna bli äldste, utan han måste också sätta ett bra exempel genom att utveckla sådana positiva egenskaper som gästfrihet. (Se studienot till 1Ti 3:2.)
älska det goda: Någon som älskar det goda älskar allt som Jehova betraktar som gott. En sådan person ser, uppskattar och berömmer det goda hos andra. Han tycker också om att göra gott mot andra och gör till och med mer än det som krävs av honom. (Mt 20:4, 13–15; Apg 9:36; 1Ti 6:18; se studienot till Gal 5:22.)
ha gott omdöme: Eller ”vara sund i sinnet”. (Se studienot till 1Ti 3:2.)
lojal: En tillsyningsman som är lojal är helt hängiven Jehova och följer noga principerna i Bibeln. Han stöder beslutsamt sina medtroende när de möter prövningar och förföljelse. Även om det grekiska ord som används här kan förmedla tanken på att vara ”helig” eller ”from” (som en del översättningar återger det) finns det goda skäl att använda återgivningen ”lojal”. Det här grekiska ordet förekommer till exempel ofta i Septuaginta som en återgivning av ett hebreiskt ord som betyder ”lojal” eller ”den lojale”. (2Sa 22:26; Ps 18:25; 97:10) Och i ett referensverk står det att det grekiska ordet beskriver ”den som är lojal mot Gud”. (C.R. Smith, 1956: The Bible Doctrine of Grace and Related Doctrines; se studienot till 1Ti 2:8.)
kunna behärska sig: Se studienot till Gal 5:23.
hålla sig helt till det pålitliga ordet: En äldste måste hålla sig till Guds ord genom det sätt han undervisar på och genom det sätt han lever på. När han undervisar i församlingen för han inte fram sina egna tankar och slutsatser och litar inte på sina förmågor som talare. Han lutar sig i stället mot ”det pålitliga ordet” eller ”det pålitliga budskapet”, som finns i Skrifterna. (1Kor 4:6 och studienot) Det gör att han kan nå åhörarnas hjärtan och motivera dem att älska och tjäna Jehova. (Heb 4:12) När han själv lever efter de bibliska principer han lär andra att följa är han inte heller skenhelig. En sådan äldste hjälper församlingen att vara sammansvetsad, så att den är ”en pelare och ett stöd för sanningen”. (Se studienoter till 1Ti 3:2, 15.)
när han undervisar: Eller ”i sin undervisningskonst”. (Se studienot till 2Ti 4:2.)
uppmuntra: Eller ”förmana”. (Se studienot till Rom 12:8.)
många som är upproriska: Paulus syftar här först och främst på vissa judar på Kreta som hade blivit kristna. De höll envist fast vid judiska traditioner och lagar när det gällde omskärelsen, även om Kristus efterföljare inte behövde följa dem. Sådana upproriska människor hade ingen respekt för myndighet och ville inte ta emot vägledning från apostlarna och de äldste i Jerusalem.
som pratar nonsens: Enligt ett referensverk visar det här uttrycket att dessa människor ”använde ett imponerande språk som innehöll lite eller ingen sanning”. (J.N.D. Kelly, 1963: A Commentary on the Pastoral Epistles I Timothy II Timothy Titus) Det sägs att de vilseleder andra, för de lyckades lura andligt svaga och godtrogna personer i församlingen.
dem som håller sig till omskärelsen: Dvs. några av de kristna judarna på Kreta. Från åtminstone första århundradet f.v.t. fanns det en judisk befolkning på Kreta. Och bland dem som fick höra om ”Guds storslagna gärningar” vid pingsten år 33 v.t. fanns judar från Kreta. (Apg 2:11) Nu menade några kristna judar på Kreta att det var nödvändigt att hålla fast vid omskärelsen, trots att den heliga anden hade väglett den styrande kretsen i Jerusalem till ett beslut i frågan omkring 12 till 15 år tidigare (ca 49 v.t.). (Se studienot till Gal 2:12.) Titus hade rest med Paulus till Jerusalem för det historiska mötet. (Apg 10:45; 15:1, 2, 7, 22–29; Gal 2:1, 3)
stoppa till munnen på: Paulus använder här ett grekiskt verb som enligt en ordbok betyder ”’lägga något på munnen’ och därmed ta kontrollen som med en munkorg, ett betsel eller liknande”. (F.W. Danker, K. Krug, 2009: The Concise Greek-English Lexicon of the New Testament) Några i församlingen spred falska läror och fortsatte att ”bryta ner tron hos hela familjer”. Förordnade äldste behövde skydda Jehovas hjord från sådana personer och bildligt talat ”stoppa till munnen” på dem genom att hindra att upproriska tankar spred sig i församlingen och gjorde den oren. De äldste kunde få tyst på dem genom att tillrättavisa dem strängt, och om de ignorerade sådana råd och fortsatte att sprida falska läror kunde det bli nödvändigt att avlägsna dem från församlingen. (Tit 1:9, 10, 13; 3:10, 11)
En av deras landsmän, en profet: Paulus citerade antagligen Epimenides, en diktare från Kreta som levde på 500-talet f.v.t. Det grekiska ord som här har återgetts med ”profet” har bred betydelse och användes ibland generellt om en talesman eller en tolk. Några av antikens grekiska skribenter omtalar Epimenides som en profet, och andra använde samma ord om diktaren Homeros och filosofen Diogenes. Paulus menar såklart inte att Epimenides var en inspirerad profet från Gud. (2Pe 1:21) Han citerar bara en man som kreterna hade respekt för och som de troligen skulle godta som en talesman för deras samhälle.
”Kreter ljuger alltid, de är farliga vilddjur och lata matvrak”: Förr i tiden hade kreterna rykte om sig att vara oärliga. Ett grekiskt verb som ordagrant betyder ”uppföra sig [eller ”prata”] som en kretensare” användes ibland i betydelsen ”ljuga” eller ”bedra”. Men Paulus tillämpar inte den här vanliga uppfattningen på lojala kristna på Kreta. (Apg 2:5, 11, 33) Han riktar i stället uppmärksamheten på vissa kreter som utgjorde ett hot mot församlingen där. I det här sammanhanget talar han om sådana ”som är upproriska, som pratar nonsens och vilseleder”. De förespråkade omskärelsen och bröt ner tron hos hela familjer. (Se studienoter till Tit 1:10.) Paulus nämnde det här kända talesättet för att få fram en viktig poäng: Vissa falska kristna uppförde sig faktiskt på det sättet.
lata matvrak: Det grekiska ordet för ”matvrak” betyder ordagrant ”buk”, så det beskriver en person som bara fokuserar på sin aptit. Det var såklart inte bara på Kreta som det fanns sådana personer. (Se studienoter till Rom 16:18; Flp 3:19.) När Paulus citerade den här delen av talesättet syftade han tydligtvis på lata, passiva personer som ville tillfredsställa sin glupska aptit utan att behöva arbeta för det.
Det han säger är sant: I den föregående versen citerar Paulus antagligen den kretensiske diktaren Epimenides, som uttryckte en vanlig uppfattning. Paulus menar inte att det här talesättet gäller alla kreter, men han gör Titus uppmärksam på vissa orosstiftare i församlingarna som tydligen passade in på Epimenides beskrivning. (Se studienot till Tit 1:12.)
fortsätta att tillrättavisa dem strängt: Några i församlingarna på Kreta gick emot sunda kristna läror. De lärde ut sina egna uppfattningar och lyckades till och med ”bryta ner tron hos hela familjer”. (Tit 1:9–11) Paulus uppmanar därför Titus att ”fortsätta att tillrättavisa” dem som hade börjat tro på sådana falska läror och fått sådana dåliga karaktärsdrag. När Paulus säger att Titus ska ”tillrättavisa dem strängt” menar han inte att han ska vara hänsynslös eller taktlös. (Jämför 2Ti 2:24.) Titus skulle i stället vara tydlig, orädd och beslutsam när han tog itu med problemet. (Tit 2:15) Samtidigt behövde han komma ihåg att målet var att de skulle bli ”sunda i tron”. Han skulle skydda församlingen och hindra att avfälliga tankar spreds. (Se studienoter till 1Ti 5:20; 2Ti 3:16.)
fabler: Det grekiska ordet mỵthos, som kan definieras som ”saga”, ”fabel”, ”fiktion” eller ”myt”, används här om judiska historier. Judarna hade en uppsjö av sanna berättelser i de inspirerade hebreiska skrifterna. Ändå ville de inte ”ha med sanningen att göra”, utan hittade på och spred sina egna osanna historier. (Se studienoter till 1Ti 1:4; 4:7.)
bud från människor: Detta uttryck påminner om orden i Jes 29:13. Jesus tillämpade Jesajas ord på de judiska religiösa ledarna på sin tid när han sa: ”Deras läror kommer från människor.” (Mt 15:9; Mk 7:7) Paulus kan ha tänkt på några av alla de regler i judendomen som människor hade hittat på. Falska lärare förespråkade sådana regler och menade att de hjälpte människor att leva ett fromt liv. Men i själva verket gick de emot den sunda läran, som kunde hjälpa kristna att fortsätta vara ”sunda i tron”. (Tit 1:9, 13; jämför Kol 2:20–22; 1Ti 4:3–5.)
sanningen: Paulus syftar här på hela samlingen av kristna läror som hade uppenbarats vid den tiden. (Se studienot till Gal 2:5.)
Allt är rent för de rena: Kristna som tänker och uppför sig enligt Guds normer är rena. De vet vad Gud anser vara moraliskt och andligt rent och vad han fördömer i Bibeln. (Mk 7:21–23; Gal 5:19–21) De lyckas ha ”ett rent hjärta” och ”ett rent samvete” inför Gud. (1Ti 1:5; 3:9; 2Ti 1:3; Mk 7:15) När Paulus säger ”allt” syftar han på sådant som Gud inte fördömer. Paulus gör skillnad på dem som är rena och dem som är utan tro. De sistnämnda har ett orent samvete, så för dem ”är inget rent”.
De säger att de känner Gud: De falska lärarna i församlingarna på Kreta menade att de kände Gud och tillbad honom. Men att känna Gud innebär att man följer hans bud och lever enligt hans normer. (Ps 25:4, 5; 1Jo 2:3, 4) Paulus säger att de förnekar Gud med sina handlingar. De visade tydligt att de var olydiga mot Gud och egentligen inte kände honom. För Gud är sådan dubbelmoral avskyvärd. (Jämför Ord 17:15.)
de duger inte till att göra något gott: Det grekiska ordet för ”duger inte” betyder ”inte kvalificerad”, ”inte lämplig”. (Rom 1:28; 2Ti 3:8) Ordagrant förmedlar det tanken på att ”inte klara ett prov”. I verserna som följer (Tit 2:1–3:8) förklarar Paulus vad slags handlingar som Gud vill se hos dem som önskar bli godkända av honom.