”Ditt ord är sanning”

Öknen skall glädja sig

DET land som Gud gav åt Israels nation var ingen öken. Mose beskrev det som ”ett gott land, ett land, där vattenbäckar, källor och djupa vatten flöda fram i dalar och på berg, ett land med vete och korn, med vinträd, fikonträd och granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung”. — 5 Mos. 8:7, 8.

Men det var bara om israeliterna fortsatte att troget tjäna sin Gud Jehova som landet skulle förbli ett verkligt paradis. Det var förutsagt att om de visade olydnad, skulle deras gudagivna land bli fullständigt ödelagt. Från att ha varit ett vackert område skulle det förvandlas till en vild ödemark. Visade sig denna profetiska varning vara sann? — 3 Mos. 26:33—35.

År 607 f.v.t. gick dessa profetiska ord i uppfyllelse, omkring nio hundra år efter det att Mose hade nedtecknat dem. Då erövrade babylonierna Juda och Jerusalem. De överlevande judarna, med undantag av de ringaste i landet, fördes i fångenskap till Babylon. Över dem som lämnats kvar satte Nebukadnessar Gedalja som ståthållare. Men Gedalja mördades, och i fruktan för att bli straffade av kaldéerna för detta lönnmord flydde de judar som ännu fanns kvar i landet till Egypten. Den förutsagda ödeläggelsen var då fullständig. — Jer. 39:8—10; 40:5; 41:2; 43:2—7.

Men det var inte Jehovas uppsåt att landet skulle förbli en obebodd öken. Mer än hundra år före Jerusalems förstöring skrev profeten Jesaja: ”Öknen och ödemarken skola glädja sig.” (Jes. 35:1; se också Jesaja 51:3.) För att denna profetia skulle gå i uppfyllelse krävdes det att de landsförvista judarna blev frigivna, så att de kunde återvända till sitt ödelagda hemland. Landet, som förut hade legat sörjande på grund av ödeläggelsen, skulle nu glädja sig över att inte längre behöva vara någon obebodd öken. — Jes. 24:1, 3, 4; 33:8, 9.

Men att öknen skulle förvandlas till ett edenlikt paradis måste ha verkat ofattbart, från mänsklig synpunkt sett. Så länge som Babylon fortsatte att existera som världsvälde var en befrielse från fångenskapen omöjlig. Ja, till och med när nästan sju årtionden av den förutsagda sjuttioåriga ödeläggelsen av landet hade förflutit, tycktes Babylons huvudstad fortfarande vara ointaglig. (Jer. 29:10) Därför var det tydligen många judar som tvivlade på att en återställelse skulle komma. Men alla som hade maktlösa händer, vacklande knän och försagda hjärtan kunde hämta tröst av det som Jesaja vidare sade: ”’Varen frimodiga, frukten icke.’ Se, eder Gud kommer med hämnd; vedergällning kommer från Gud, ja, själv kommer han och frälsar eder.” — Jes. 35:3, 4.

Trogen sitt ord kom Jehova Gud med hämnd mot Babylon genom att använda flera olika nationer, däribland mederna och perserna. Detta hände år 539 f.v.t., och anförare för trupperna var Cyrus. Nästan två hundra år tidigare hade Jehova genom Jesaja kallat denne Cyrus vid namn och angett att han skulle erövra Babylon. I uppfyllelse av bibelns profetior avledde också Cyrus floden Eufrats vatten från att rinna genom Babylon, torkade upp det så att säga, och de besegrande härarna kunde sedan tåga in genom flodfåran och in genom stadens portar, som egendomligt nog hade lämnats öppna. — Jes. 13:17; 21:2; 44:27—45:6.

Kort därefter, år 537 f.v.t., trädde Cyrus’ påbud i kraft. De landsförvista judarna fick tillåtelse att återvända till sitt hemland och bygga upp Jerusalems tempel igen. En trogen kvarleva gav omedelbart gensvar. Nu var de inte längre andligt blinda, döva, lama och stumma. (Jes. 35:5, 6) Med sina ögon var de snara att urskilja sin Gud Jehova och den befrielse han hade berett för dem. (Jes. 52:6) Med sina öron lyssnade de till och aktade på den profetiska befallningen att dra ut ur Babylon. (Jes. 52:11; Jer. 50:8; 51:6) Genom att de vandrade i överensstämmelse med Jehovas vilja led de inte nu längre av den förlamning som kom sig av att de hade vikit av från rättfärdighetens vägar. (Jes. 42:24; Hebr. 12:13) De hade en gång varit stumma, men nu började de förkunna om vad Jehova hade gjort för dem. — Jes. 43:20, 21; 48:20.

I synnerhet sedan de trogna judarna blivit återförda till sitt gudagivna land kunde de berätta om Jehovas underbara befrielse och om hur han fört dem tillbaka från Babylon. Fastän Jehova av allt att döma förde den judiska kvarlevan tillbaka längs en direkt ökenväg, led den ingen törst. Mirakulöst lät Jehova vatten strömma fram ur själva klippan. Han skyddade dem också från de vilda djuren medan de var på vandring. Den väg som Gud ledde dem fram på visade sig vara ”den heliga vägen”, eftersom bara hans rena och ångerfulla tjänare fick färdas fram på den. — Jes. 35:6—9; 43:19; 48:21.

Guds frigivna folk hade sannerligen orsak att glädjas och fröjdas! De var inte längre Babylons fångar. De var fria, och sorg och suckan var borta. Jehova hade hållit sitt löfte. Han hade verkligen fått öknen att glädja sig, fått den att leva genom att låta de lyckliga israeliterna återvända tillsammans med sina husdjur. — Jes. 35:10.

Juda land var inte längre någon ödemark, och denna storslagna förvandling innebar dessutom att en ”ny jord” hade blivit till. I bibeln används nämligen ofta ordet ”jord” för att beteckna den del av jordklotet som beboddes av israeliterna. (Jes. 24:1, 3—6) När Jehova således förde dem tillbaka till sitt land igen, lade han i själva verket ”jordens grund”. Över denna ”jord” av återförda israeliter härskade ”nya himlar”, ty genom ståthållaren Serubbabel och översteprästen Josua ledde och styrde Jehova undersåtarna i landet. — Jes. 51:16, NW; 65:17; 66:22; Hagg. 1:1, 14.

Vad Jehova Gud gjorde för israeliterna långt tillbaka i tiden, på 500-talet f.v.t., är inte blott och bart död historia. Dessa profetior om återställelse skulle få en uppfyllelse också längre fram i tiden. Aposteln Petrus skrev: ”Men ’nya himlar och en ny jord’, där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte.” (2 Petr. 3:13) I våra dagar är jorden sannerligen en vildmark, i minst lika hög grad som Juda förödda land var det. Jorden är full av människor som är vilda, oregerliga, och farliga för sin omgivning, och den frambringar mycken dålig frukt. Det behövs verkligen en rättfärdig regering, som kan ta hand om jordens angelägenheter och fullständigt utplåna allt det onda.

Det är därför trösterikt att veta att det är Guds uppsåt att införa ”nya himlar och en ny jord”. Detta betyder att Guds rättfärdiga regering, hans rike, skall såsom ”nya himlar” härska över den ”nya jorden”, det samhälle som består av lojala undersåtar under hans styrelse. Sedan skall denna planet, bildligt talat, inte längre sörja över att ha blivit förvandlad till en ödemark av onda människor. I stället för att bli fördärvad skall den förvandlas till ett paradis. Tårar och sorg skall ge vika för glädje och fröjd. Den forna öknen skall glädja sig och vara uppfylld av Guds rikes lyckliga och lojala undersåtar. — Upp. 11:18; 21:1, 4, 5.