Minnen av Eden
DU KÄNNER säkert till skildringen i den Heliga skrift om människans skapelse och syndafallet. Adam och Eva i en paradisisk trädgård i Eden, livets träd, ormen och kunskapens träd på gott och ont — allt detta är välbekant för oss. (1 Mos. kap. 2 och 3) Dessa detaljer i skildringen är förbundna med händelser, vars följder varit förödande för den mänskliga familjen, och den har inte kunnat utplåna intrycken av dem. Mänskligheten kan inte helt glömma bort att en tragedi utspelades i Eden.
Det är framför allt skildringen i den Heliga skrift som har bevarat minnena från Edens dagar vid liv. Men visste du att religiösa föreställningar hos många icke-kristna folk anspelar på det som enligt bibeln ägde rum i Eden?
De religiösa föreställningarna hos dessa folk överensstämmer naturligtvis inte helt med bibelns berättelse. De innehåller emellertid detaljer som påminner om dem i den bibliska skildringen, och därför är det högst intressant för att inte säga häpnadsväckande att betrakta dem.
Först och främst avslöjar de vilka oförnuftiga slutsatser människan kan dra, när hon inte känner till Guds sanning eller när hon vänder ryggen åt den. Dessutom står de många polyteistiska föreställningarna i skarp kontrast till Första Mosebokens enkla, rena och sanningsenliga skildring och får skönheten och kraften i den att framstå tydligt. Detta ökar vår uppskattning av bibeln som Guds inspirerade ord. Vidare är det så att blotta förekomsten av så många religiösa åskådningar, med variationer av den sanna berättelsen, i sig själv är ett bevis för att det verkligen funnits en paradisisk trädgård som gått förlorad för mänskligheten. — Rom. 1:21—23.
Varför de skiljer sig från Första Mosebokens skildring
Innan vi börjar undersöka några av de religiösa föreställningarna hos olika folk, bör vi få veta varför de skiljer sig från den bibliska skildringen. Ja, hur uppstod olikheterna? Bibelns sanningsenliga historieskildring visar att hela mänskligheten en gång i tiden talade ett och samma språk och kände till vad som inträffat i Eden. Det troliga är att Adam berättade om det för sina avkomlingar, och därför måste dessa händelser ha blivit allmänt kända.
De åtta som överlevde syndafloden i Noas dagar vidarebefordrade till sina barn vad de kände till om Eden. Efter en tid började emellertid de flesta människor göra uppror mot Gud, ledda av en tyrann som hette Nimrod. Det är rimligt att tro att deras trots mot Gud tog sig uttryck i att de började förvränga sanningen om människans ursprung, eggade därtill av Nimrod. Till slut upplöste Jehova Gud deras språkgemenskap genom att han ingav dem att utan vidare tala olika språk. Han tvingade dem därigenom att ge sig i väg till olika delar av jorden. — 1 Mos. 10:8—12; 11:1—9.
Fastän dessa upproriska folkgrupper nu talade olika språk, föll inte den religion de haft förut i glömska. Vart de än flyttade övergav de inte sina trosuppfattningar utan använde sitt nya tungomål för att ge uttryck åt dem. Naturligtvis bidrog deras nya hemvist och den kultur de utvecklade på olika platser till att deras religion undergick vissa förändringar. Med tiden blev det så att varje folkgrupp hade sin speciella version av människans begynnelse i paradiset och av hur hon förlorade det genom att visa olydnad och synda.
Dessutom får man inte förbise det försåtliga inflytandet från Jehova Guds fiende, Satan, djävulen. Eftersom han inte kunde utplåna spåren av det som hänt i Eden, vinnlade han sig om att sanningen om det skulle bli grundligt förvanskad. — Joh. 8:44.
Hela denna utveckling kan liknas vid den musikaliska form som kallas tema med variationer. Det enkla och tydliga temat anges, och sedan följer en serie variationer, där temat utsiras och till och med omvandlas genom förändringar i tempo, harmonisk gestaltning eller ackompanjemang. Trots alla dessa variationer kan man urskilja det ursprungliga temat eller delar av det. Så förhåller det sig också med den okonstlade historieskildringen om vad som tilldrog sig i Eden. Tiden, folkgruppernas kultur, bosättningsområdet och demoninflytandet, allt detta bidrog till att den ursprungliga skildringen av det som hänt undergick förändringar och förvanskades.
Vad man mindes av Eden i forntiden
Forntida folk kände till och mindes Eden. Arkeologer, som grävt fram resterna av deras civilisationer, har funnit mycket som tyder på det. Lertavlor, rullsigill, papyrusark, monument och så vidare har påträffats, som återger babyloniernas, assyriernas, egyptiernas och andra folks religiösa inställning.
Fastän dessa folk bodde på skilda platser och deras religiösa tro gick isär, levde Eden kvar i deras minne. Deras skrivna redogörelser pekar på det. Författaren till Halley’s Bible Handbook skriver: ”Dessa gamla berättelser, inristade på stenar eller i lera i historiens gryning, i människans ursprungliga hem ... är bevis för att huvuddragen i den bibliska berättelsen om Adam blev ordentligt inpräntade hos den primitiva människan.”
Detta stämmer med vad arkeologen sir Charles Maraton påpekar i sin bok The Bible Comes Alive:
”När man går igenom de gamla kilskriftsdokumenten, en del från tiden före Abraham, och sigillen och stenarna med inristningar från Babylonien, Assyrien och andra tidiga civilisationer, blir det uppenbart att vittnesbörden leder i en bestämd riktning. Även den jämförelsevis ringa del av dessa lämningar från ett långt avlägset förflutet, som vi får kännedom om, ger oss det intrycket att berättelserna om skapelsen, frestelsen och människans syndafall ... som de framställs i Första Moseboken var allmänt kända på den tiden. Samt att de i polyteistisk utformning kanske lärdes ut i skolorna i kaldéernas Ur.”
Återspeglingar i Babylonien och Assyrien
Vad var det exakt som man tror lärdes ut i polyteistisk utformning? Lägg exempelvis märke till den tro som kommer till uttryck i vissa babyloniska inskriptioner. Halley omtalar att dessa forntida religiösa dokument påstår att ”nära Eridu var en trädgård med ett hemlighetsfullt heligt träd, ett livets träd, planterat av gudarna och med djupa rötter medan grenarna nådde upp till himmelen, den bevakades av skyddsandar, och ingen människa beträdde den.” Av detta förstår man att minnet av vissa händelser i Eden levde kvar hos babylonierna.
Enligt denna trosföreställning verkar det som om det var livets träd i Eden som människorna på den tiden inte kunde glömma. John Elder påpekar i sin bok Prophets, Idols and Diggers: ”I den gamla babyloniska litteraturen förekom det ofta hänvisningar till ett livets träd, likt det som nämns i Första Moseboken 2:9. Detta träd återkommer ofta på alabasterreliefer och på sigill. Dess frukt antogs överbringa evigt liv till dem som åt av den. Graveringen på ett av de rullsigill man funnit tycks beskriva frestelsen och livets träd.”
Det rullsigill John Elder talar om är tydligen det som förvaras i Brittiska museet i London. Man kallar det ibland för ”Frestelsesigillet”. Det avtryck det lämnar när det rullas över mjuk lera anspelar på händelser i Eden. I mitten ses ett träd med en man sittande till höger om det och en kvinna sittande till vänster. Bakom kvinnan står en orm upprätt, precis som om den talade till henne. Fastän man inte känner till helt och fullt vad som ligger bakom symboliken på detta babyloniska sigill, är likheterna så påfallande att det är berättigat att nämna dem.
Assyriernas minnen av Eden var inte olika babyloniernas. Assyriernas religiösa föreställningar överensstämde nämligen i stort sett med babyloniernas. De assyriska gudarna och gudinnorna var strängt taget desamma som de babyloniska gudomligheterna med undantag av en, den som kallades Assur.
Framträdande bland assyriernas minnen av Eden är deras heliga träd eller ”livets träd”. Motivet med ett heligt träd som bevakas av två bevingade varelser återkommer ofta i palatsens skulpturarbeten. I en del fall är de bevingade varelserna till hälften djur och till hälften människor. Dessa mytiska framställningar är kanske förvanskningar av det man kom ihåg om keruberna, som utposterades för att ”bevaka vägen till livets träd”. — 1 Mos. 3:24.
År 1932 återfanns ett stensigill knappt två mil norr om Nineve. Detta sigill, som nu förvaras i universitetsmuseet i Philadelphia i Pennsylvanien, tycks beskriva ett annat gammalt minne av Eden. Det visar en naken man och en naken kvinna som går framåtböjda, som om de var modfällda och förkrossade. En orm finns också med som följer efter dem. Doktor E. A. Speiser, som fann sigillet, sade att det ”påminde starkt om berättelsen om Adam och Eva”.
Sumerernas och egyptiernas Edenminnen
Ett annat folk som hade minnen av Eden var sumererna. Deras skrift på lertavlor visar att de trodde på ett paradis i landet Dilmun, troligtvis i sydvästra Persien. Utu, solguden, sades ha blivit befalld att vattna Dilmun med friskt vatten som hämtades upp ur jorden, och detta vatten förvandlade platsen till en ymnig trädgård. Detta påminner om det förhållandet som påpekas i 1 Moseboken 2:6, att marken vattnades av en dimma som steg upp från jorden. När Enki, vattenguden, åt av de utsökta växterna i denna trädgård, kom dödens förbannelse över honom — så berättar den sumeriska litteraturen. Detta tycks vara en återklang av hur Adam och Eva åt av den förbjudna frukten. — 1 Mos. 3:6.
Också i egyptiernas religiösa tänkande återkommer sådant som tydligt påminner om Eden. Bland annat trodde de att det fanns ett livets träd som deras farao måste äta av sedan han dött för att få förbli hos sin himmelske fader, Re. Det var högst märkligt att egyptierna kunde föreställa sig något sådant. Varför det? Därför att deras land är relativt trädfattigt och kalt, det har ingen utpräglad trädvegetation. Trots detta har minnet av livets träd i Eden, som människan aldrig åt av, levat kvar. — 1 Mos. 2:9.
I andra egyptiska trosföreställningar återkommer ett annat drag ur skildringen om Eden, och där finns ormen med. Alldeles säkert hade deras syn på den blivit förvrängd genom demoninflytande. Egyptierna betraktade ormen som en symbol för visheten, och de dyrkade den. Avbildningar av den fanns på faraonernas huvudbonader, på ornamenterade monument, på tempel, gravar och gudabilder. Hur en sådan tillbedjan kan förbindas med det som hände i Eden står klart för oss, om vi kommer ihåg att Satan, djävulen, lade fram sina lögner för Eva genom en orm. Sålunda framställde han sig själv som källan till stor vishet och som den som kunde ge henne verklig upplysning. — 1 Mos. 3:1—5.
Andra folk som har minnen av Eden
Det finns många andra folkstammar, vars mytologi är uppblandad med de oförglömliga händelserna i Eden. Boken The Migration of Symbols av G. d’Alviella ägnar ett kapitel på mer än femtio sidor åt de mytologiska föreställningarna kring heliga träd och symboliken som förbinds med dem. Texten i boken och de rikhaltiga illustrationerna antyder att livets träd och kunskapens träd på gott och ont återkommer i religiösa föreställningar även hos fenicierna, syrierna, perserna, grekerna, sicilianerna, mayafolket, mexikanerna (aztekerna), javaneserna, japaneserna, kineserna och urinvånarna i Indien.
I detta kapitel kan vi till exempel läsa ”att perserna ägde traditionen om ett livets träd, haoma, vars saft skänkte odödlighet” och ”att tron på ett livets träd existerade bland kineserna. Traditionerna nämner sju underbara träd ... Ett av dem, som var av jade, förlänade genom sin frukt odödlighet.”
Samma kapitel berättar vidare för oss att minnet av detta träd i Eden levde kvar i den nordiska mytologin. Den talar om ett heligt träd, som kallades Yggdrasil. Under en av dess rötter sades det springa fram en brunn som var all vishets och kunskaps källa. En annan legend berättar om en gudinna som i ett skrin förvarade odödlighetens äpplen, av vilka gudarna skulle äta för sin föryngring.
Om vi går till A. S. Murrays Manual of Mythology, kan vi i den på sidan 173 läsa att ”hesperidernas lustgård med de gyllene äpplena enligt tron fanns på en ö i oceanen ... Den var vida känd i antiken; det var där som floder av nektar flöt förbi Zevs viloläger, och det var där som jorden kunde visa upp de sällsyntaste gåvorna från gudarna: det var ett andra Eden.” Trädet med de gyllene äpplena var anförtrott i hesperidernas, Atlas’ döttrars, vård. Men de kunde inte stå emot frestelsen att plocka åt sig och äta av frukten. Därför sattes ormen Ladon att bevaka dem. Och vilka trodde på detta? De gamla grekerna.
Många av infödingarna i Papua i Stilla havet sätter sin förhoppning till ett osynligt träd. De tror att alla som levt ett sunt liv innan de dog får leva i trädet eller i dess närhet evigheten igenom, lyckliga och sorglösa. I sin bok The Lost Language of Symbolism berättar Harold Bailey vad en som besökt Papua fäst sig vid när det gäller tron på detta. ”Det är inte svårt att förstå”, menade han, ”att [papuanen] fortfarande har i svagt minne trosuppfattningar som han lärt från nu utdöda folk med högre utveckling, när världen var yngre och kanske stod närmare sin Skapare än den gör i dag.”
Så här skriver Harold Bailey om Amerika och det som tycks vara dess minnen av Eden:
”I Brittiska museet finns ett manuskript från Mexico som framställer två figurer i färd med att plocka frukterna av det som kallas ’vårt livsträd’. Mayafolket och andra folk i CENTRALAMERIKA avbildar sina heliga träd med två grenar som skjuter ut horisontalt från toppen på stammen, så att de ser ut som kors ... och de första spanska missionärerna i Mexico fann till sin stora förvåning att korset redan var i bruk där ’som symbol för ett livets träd’.”
Vad ormen beträffar var det många nordamerikanska indianstammar som höll den helig, precis som de gamla egyptierna hade gjort. Faktum är att ormdyrkan har påverkat människor överallt på jorden. Man dyrkar den orm som är vanligen förekommande i det egna landet.
Även folkens föreställningar om en paradisisk trädgård har blivit förvridna; deras förhoppningar är att få komma till detta paradis någon gång efter döden.
Människans minnen eller Guds uppsåt — vilketdera?
Denna korta överblick av människornas minnen av Eden visar att största delen av mänskligheten har kastats ”omkring liksom av vågor och ... [förts] hit och dit av varje lärdomsvind genom människors bedrägliga spel, genom illfundighet i att tänka ut villfarelse”. (Ef. 4:14, NW) De har också ägnat ”uppmärksamhet åt vilseledande inspirerade uttalanden och demoners läror”. (1 Tim. 4:1, NW) Alla dessa varianter och förvanskningar har dolt sanningen om det som verkligen hände i Eden. Om vi vore hänvisade till dessa alster av mänsklig fantasi för att få veta sanningen om våra första föräldrar, så skulle vi aldrig få veta den.
Hur tacksamma bör vi inte vara över att ha tillgång till Jehova Guds dyrbara sanningsord, bibeln! Det är där vi kan finna fakta om Edens historia. Och vilken glädje känner vi inte när vi får veta att Jehova Gud inte har glömt Eden och löftet han gav där. (1 Mos. 3:15) Han lovade att tillintetgöra Satan, djävulen, och återupprätta paradiset åt människan, inte bara på ett litet område av jorden utan överallt. Det är till detta återupprättade paradis som Jesus lovade att uppväcka ogärningsmannen, som avrättades tillsammans med honom. — Luk. 23:43; 2 Petr. 3:13; Ps. 72:16.
Möjligheten står nu öppen för dig att få komma in i detta paradis som Gud skall återupprätta. Genom att studera bibeln kan du lära dig hur detta skall gå till. Jehovas vittnen vill gärna hjälpa dig. Varför inte ta emot deras erbjudande? — Upp. 22:17.
[Bild på sidan 9]
Forntida assyrisk stenplatta med en relief av kerubliknande figurer framför ett heligt träd. Kände assyrierna till livets träd i Eden?
[Bild på sidan 10]
Ett fornbabyloniskt rullsigill som tycks återge det som hände i Eden för nästan 6.000 år sedan. Ser du likheterna?
[Bild på sidan 11]
Ormhuvuden som smyckar guden Quetzalcoatis tempel vittnar om ormdyrkan bland aztekerna i Mexico