Arkitektur som fångar blicken — i forntiden och nutiden
Från ”Vakna!”:s korrespondent Brasilien
NÄR började alltsammans egentligen? Det fanns inte den minsta antydan till något behov av något slags arkitektonisk förmåga i den fullkomliga människans ursprungliga paradis. Extrema väderleksförhållanden och till och med regn var någonting okänt. I stället var det så att ”en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken”. (1 Mos. 2:6) Det fanns inga farliga vilddjur som man måste ha skydd mot. Tänk dig att kunna bo utomhus och sova i skogen utan fruktan!
På grund av att det ännu i dag finns primitiva stammar som bor i grottor och enkla skydd har några dragit den slutsatsen att det har tagit människan många tusen år att utveckla en känsla för arkitektur. Enligt denna teori måste den nutida människans förfäder treva sig fram genom många århundraden av utveckling utan ett klart medvetande innan mänsklig intelligens började framträda. Men vad visar fakta?
En tidig början
Låt ingen lura dig till att tro på teorierna om en utveckling från apa till människa. Vår mest trovärdiga redogörelse för människans tidigaste historia talar om för oss att den första människans förstfödde son tog sig för att bygga en stad, när han hade vuxit upp. Det var Kain. Den stad han byggde var kanske inte mer än en befäst by, men den hade utan tvivel hus, murar och portar och andra arkitektoniska grunddrag. Ja, några av Kains avkomlingar tillverkade musikinstrument och spelade på dem, och andra smidde verktyg av metall. — 1 Mos. 4:17—24.
Mer än 1.500 år förflöt. Man hade redan satt i gång med storslagna byggnadsprojekt. Detta var i upprorsmakaren Nimrods dagar. Han var en man som trotsade Skaparen, insatte sig själv i en framträdande ställning som ledare för människor och tog sig för att bygga stad efter stad med början i Babel. Människorna hade lärt sig konsten att bygga med bränt tegel och murbruk. Det höga tempeltornet var framträdande i Babel, och det var noggrant beräknat för att fånga blicken och dominera landskapet. Det var förmodligen byggt som en ziggurat, dvs. de övre våningarna var trappstegsformigt indragna i förhållande till de lägre. — 1 Mos. 10:10—12; 11:3, 4.
Himmelens Gud fann för gott att avbryta den storstilade planen — en plan som man gripit sig an med i det öppet erkända syftet att ära och hugfästa minnet av människor som var stora i sina egna ögon. Gud förbistrade deras språk, så att de inte kunde förstå varandra. (1 Mos. 11:7—9) Människorna spred sig i alla riktningar från detta myllrande befolkningscentrum i det mesopotamiska landet Sinear, och de förde med sig minnet av detta höga och imponerande byggnadsverk.
Ännu i dag kan vi lägga märke till dessa forntida arkitekters varaktiga inflytande, nämligen i Egyptens pyramider, i de mayanska imperiernas ruiner i Centralamerika, i lämningarna av kolossala helgedomar i Kambodja och Indien och till sist i de terrassformigt avsmalnande byggnaderna i New York och andra stora städer.
Avsedda att imponera
I alla tider har stolta härskare varit förtjusta i att bygga bestående monument till ära för sig själva. Cheopspyramiden till exempel nådde ursprungligen en höjd av 146 meter. Den innehåller mer än två och en halv millioner kubikmeter sten; dess basyta täcker mer än fem hektar; dess kalkstensblock väger i genomsnitt två och ett halvt ton. ”Det har beräknats”, säger historikern James Baikie, ”att man av pyramidens material skulle kunna bygga alla hus i en stad med 120.000 invånare. ... Stora pyramidens basyta är två och en halv gånger större än Peterskyrkans ... mer än nio gånger större än basytan till Westminster Abbey.”
Vidare har vi det största kända tempel som byggts av människor, det forntida Amontemplet i Karnak i Egypten. Dess stora hall har innermåtten 100 gånger 51 meter och innehåller 134 pelare. Pelarna i mittraderna är 24 meter höga. Genom att låta väggarna i denna hall nå över de omgivande taken och genom ett fantasirikt system i form av ett gallerverk av sten har arkitekterna åstadkommit någonting som kallas ett klerestorium. På detta sätt fick man tillräckligt mycket ljus i byggnadens inre. Detta byggnadssätt har bildat skola för senare romerska basilikor och medeltida katedraler.
Ärelystna och rika potentater har kunnat försäkra sig om bistånd från människor med smak och fantasi. Tänk på alla de olika slagen av behagfulla kolonner och dekorativa frontoner som har förskönat deras arkitektoniska mästerverk! Man kan till exempel tänka på Sad-Sutun eller De hundra pelarnas sal i Persepolis. Dessa pelare är till och med behagfullare än de grekiska kolonnerna, i det de har ett förhållande mellan höjd och diameter av 12 till 1, i jämförelse med 8 till 1 för den doriska kolonnen, 9 till 1 för den joniska och 10 till 1 för den korintiska.
Men vilka avsikter hade alla dessa monumentbyggare? ”Man kan säkert förutsätta”, säger en auktoritet, ”att den anda som drev de egyptiska [och de övriga forntida] arkitekterna var att på folket i så hög grad inskärpa deras härskares och gudars överväldigande, nästan övernaturliga, härskarställning att de aldrig skulle tänka på egen hand eller överväga möjligheten att ändra sin sociala ställning.” — The Encyclopædia Britannica, 1946, band 2, sid. 280.
Att alla dessa mäktiga byggnadsverk, forntida och moderna, har den verkan att de smickrar de rikas och mäktigas fåfänga, medan de skrämmer de lägre klasserna till tystnad och lydnad, är någonting som framstår tydligt för den som är uppmärksam. Kan du tänka dig vilken inställning till medmänniskor en person kan ha som liknar Nebukadnessar av Babylon, han som kunde skryta: ”Se, detta är det stora Babel, som jag har byggt upp till ett konungasäte genom min väldiga makt, min härlighet till ära!” — Dan. 4:27.
Ge ära åt den som har gett den konstnärliga förmågan
När vi ser på nutida och forntida arkitekters imponerande verk, gör vi väl i att slå bort människors småaktiga fåfänga ur sinnet. Tänk i stället på vilken stor mängd olika förmågor som universums store arkitekt har utrustat människan med! Det är inte fråga om att helt enkelt stapla sten på sten. Nej, det finns mycket att ta hänsyn till — skönhet, symmetri, den fullkomliga balans som måste vara framträdande i det fullbordade verket.
Beträffande Parthenon i Grekland förklarar en auktoritet: ”Dess utstuderade elegans i linjerna — till exempel den mycket obetydliga kurvaturen i de linjer som är avsedda att synas räta, hörnkolonnernas lätta inåtlutning för att korrigera det intryck av att luta utåt som sådana lodräta kolonner ger, placeringen av kolonnerna för att i mitten få en något större spännvidd än vid kortsidorna — tillsammans med planens fulländade symmetri, betraktad från varje sida, och utnyttjandet av en enda konstruktionsprincip, stöd och överliggare, allt detta samverkar för att ge denna byggnad en enkel och imponerande värdighet.” — The Encyclopædia Britannica, band 2, sid. 281.
Människan har begåvats med en enastående förmåga, hon kan samla kunskap, och därigenom har hon kunnat göra stora framsteg när det gäller byggnadskonst. Genom den industriella revolutionen blev nya material tillgängliga. Utvecklingen av portlandcementen år 1824 och därefter uppfinningen av processen att framställa relativt mjukt kolstål har gett arkitekterna nya områden att använda sin fantasi på. Stadskulturen, med dess krav på fler och fler bostäder i ett mindre område, har varit ytterligare en uppfordran.
Moderna blickfång
Byggnader som sträcker sig upp mot skyn är återigen på modet. Den första skyskrapan, hela tio våningar hög, fullbordades år 1885 i Chicago. Arkitekten hade utvecklat vad som är känt såsom skelettbyggnaden, dvs. väggar och golv bars upp av ett ramverk av järnbalkar. Men väggarna var fortfarande alltför tunga. Sedan kom den vågsamma planen att bekläda byggnadens stålstomme med nya, specialiserade och lättare material — man började använda fasta glasrutor.
År 1931 fullbordades världens högsta byggnad — den 102 våningar höga Empire State Building i New York. Den kostade omkring 41.000.000 dollar. Den byggdes på mindre än två år och når med sin radio- och TV-mast 449 meter upp i skyn. Från utsiktsvåningen kan man se så långt som 120 kilometer. Denna skyskrapa kommer dock snart att överträffas i höjd av den nya World Trade Center på nedre Manhattan i New York, som skall bestå av två aluminiumklädda torn på 110 våningar.
Arkitekten tänker inte längre enbart i kvadratiska eller rektangulära byggnader. I teknologins väldiga trädgård kan han plocka den blomma han tycker bäst om — fabriksgjorda betongbalkar med trettio meters spännvidd; stora rutor av massivt glas; tak av skumplast eller av andra material som kan vecka sig som ett dragspel; 130 meter breda tak upphängda i kablar. Och ännu kan man inte se något slut. Så här säger arkitekten Marcel Breuer: ”Man kan skulptera betongen, och man kan gjuta den, mejsla den, utöka det arkitektoniska språkets ordförråd.” Följaktligen kan en byggnad anta nästan vilken form som helst som en arkitekt kan tänka ut.
Alcoa Building i San Francisco visar till exempel en ny utformning med snedgående, korsande balkar, som håller samman byggnaden till skydd mot sannolika jordbävningar. Det 100 våningar höga John Hancock-huset i Chicago är byggt på liknande sätt men dramatiskt avsmalnande, och med sina väldiga bärbjälkar trotsar det de ylande vinterstormarna. Det serpentinliknande Copánhuset i São Paulo i Brasilien erbjuder invånarna i de trettiotvå våningarna en stor andel av det önskvärda solskenet.
Det stora, ovala Itíliahuset, i centrum av São Paulo, som anses vara världens största byggnad i armerad betong, har på sina fyrtiofem våningar arbetsplatser för mellan 8.000 och 10.000 människor. Dessutom kan det ta emot 25.000 besökare. Från husets tak har man en imponerande utsikt över staden São Paulo.
Utbildningsministeriets byggnad i Rio de Janeiro, som fullbordades år 1943, representerade en fram till den tiden okänd förening av betong och glas. Huvudbyggnaden med ett torn flankeras på ena sidan av en låg hörsal och på den andra av en utställningshall. En tropisk trädgård ger ökad dragningskraft. I likhet med den senare FN-byggnaden i New York visar den påverkan av Le Corbusier, den välkände Schweizfödde arkitekten.
Staden med en ”new look”
Brasiliens huvudstad, som ligger djupt inne i det inre av landet, har uppenbarat nya perspektiv av arkitektonisk skönhet. När arkitekten sir William Holford granskade den vinnande stadsplanen, som ritats av Lucio Costa, sade han optimistiskt att resultatet skulle bli ”en stad med inbyggda lösningar i stället för med inbyggda problem”. Stadens huvudleder har inte en enda plankorsning. Staden ligger på en slätt, och därför ger de höga byggnaderna alldeles som pyramiderna en harmonisk kontrast. De stora bostadskvarteren byggs färdiga med skolor, butiker och fritidslokaler.
De viktigaste regeringsbyggnaderna bildar en förening av slanka betongkonstruktioner och stora glasytor. Kolonnerna har blivit stadens symbol. Den franske kulturministern André Malraux kallade Gryningspalatsets kolonner ”det mest betydande arkitektoniska elementet sedan de grekiska kolonnerna”. Dessa enastående kolonner har anordnats på ett speciellt sätt i varje palats. I Gryningspalatset ger de intryck av segel som står spända för vinden. I Högsta domstolens tre våningar höga byggnad når de taket från sidorna, medan de i det fyra våningar höga Planaltopalatset är placerade framför byggnaden och ger intryck av pelare.
I det slående vackra Arcospalatset (populärt kallat Itamaraty) dyker kolonnerna djupt ned i en omgivande damm, där svanar graciöst simmar omkring. I kontrast till de lådliknande palatsen står kongressbyggnaden med en rektangulär huskropp som till en del ligger under markytan. Vad som fångar blicken är den kupolformade överbyggnaden över senatens sessionssal och den skålformade överbyggnaden över deputeradekammarens sessionssal och deras tjugoåtta våningar höga tvillingskyskrapor i glas och betong för de olika kontoren. Framför hela detta komplex ligger De tre makternas torg.
Skönhet och nytta
Arkitekturen håller sannerligen på att bli lik en trädgård med en mångfald blommor. Fantasin i förening med ett växande antal byggnadsstilar och byggnadsmaterial ger arkitekten större svängrum. Han är inte längre begränsad till de enklare byggnadselementen, utan han kan se för sin inre syn och utforma och förverkliga arbeten i betong, glas och stål, som uppvisar behagfull kurvatur, smäckra kolonner, välvda tak och annat som gör behagfullt intryck på ögat.
Människans känsla för det konstnärliga är unik bland jordiska skapelser. Den är en gåva från hennes Skapare, och den gör det möjligt för henne att forma stora och små föremål, sköna ting och nyttiga saker. Ja, när människan ser sig omkring och lägger märke till Skaparens otaliga mästerverk, har hon en outtömlig inspirationskälla. Ju mer hennes reproduktioner närmar sig originalen i skapelsen, desto behagligare blickfång kommer hennes verk att bli.