Donau — Europas flodjätte

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Västtyskland

DE SISTA tonerna av Straussvalsen ”An der schönen blauen Donau” dör sakta bort. När vi nu besöker Wien, är vi angelägna om att få veta mer om denna blå Donau, som i många år har inspirerat människor som tycker om att dansa vals. När vi vandrar genom den österrikiska huvudstadens gator och boulevarder, möter vi oundvikligen floden. Till och med i det grå kvällsdiset väcker Donau ens nyfikenhet.

Donaus källa ligger i Tysklands Schwarzwald, där droppar blir till bäckar och floder föds. Den här floden växer ut till en 2.850 kilometer lång jätte, som låter mer än 8.000 kubikmeter vatten strömma ut i Svarta havet varje sekund. Den är Europas viktigaste flod vad vattenföringen beträffar, och Volga är den enda som är längre. Från Regensburg i Tyskland kan ett släp Donaupråmar frakta en last av femtio godsvagnar en sträcka på 2.600 kilometer genom delar av de åtta länderna, som Donau genomlöper, till Svarta havet.

När vi sitter här på stranden i den tidiga kvällen, ser vi ett sådant pråmsläp glida i väg genom vattnet. De röda, vita och gröna ränderna på vimplarna identifierar dem som ungerska. Sjömännen ombord kallar floden Duna. Jugoslaver och bulgarer talar om den som Dunav. Rumänska fiskare lägger ut sina nät i Dunarea. Skolbarnen i Tjeckoslovakien läser om Dunaj, och ryssarna kallar floden Dunay. Men hur namnet än varierar och hur olika människorna längs flodstränderna än lever sitt liv, så är denna jätte en förbindelselänk mellan nationer.

Ser du hur det blänker i de där metallbehållarna ombord på pråmarna nu i kvällsljuset? Dessa tolvmeters ”containers”, som de kallas, är gjorda för att föra varor på räls, längs floder och över hav till Mindre Asien utan omlastning. De östliga Donauländerna har stadigt utökat sin handel med Västeuropa, och likaledes ses varor västerifrån på pråmar flyta nedför floden till Jugoslavien, Ungern, Bulgarien och Rumänien.

Det har blivit svalt här på stranden. Men Donaus tjuskraft fascinerar oss, och tonerna från Straussvalsen dröjer sig kvar i våra sinnen. Vi beslutar oss för en båtfärd nedför Donau.

Färden tar sin början

Vi går ombord på en flodbåt, som på sex dagar skall föra oss mer än 2.000 kilometer nedför Donau till den sovjetiska staden Izmail, som ligger nära Donaus mynning i Svarta havet.

Vår ångare ger sig av medströms och välkomnas omedelbart i den livliga trafiken av ett pråmsläp under Rumäniens blå, gula och röda flagga. Snart passerar vi in i Tjeckoslovakien, och öster om Wien kommer vi till Bratislava.

Den alltmer tilltagande bredden på denna sjötrafikens huvudled börjar imponera på oss. Av dess tyska barndom och österrikiska ungdom har det blivit en fullvuxen tjeckisk Donau. Den växtvärk den fick känna av där den trängdes av den smala dalgången mellan övre och nedre Österrike har den nu lämnat bakom sig.

Sedan Donau har flutit fram några kilometer helt och hållet i Tjeckoslovakien, bildar den snart gräns mellan detta land och Ungern. Så småningom svänger den söderut, och våra förväntningar växer då vi närmar oss den ungerska huvudstaden Budapest, en av Europas äldsta städer. Buda, den mindre delen uppe på sluttningen, och Pest, den större delen, som breder ut sig över slätten, bildar en stor stad, där varje gata och allé tycks leda till och över floden.

Vi lämnar ångaren för att ge oss ut på sight-seeing, och under vårt strövtåg genom staden ser vi östeuropéer, som är mycket benägna för Västerlandets levnadssätt. En del säger att Budapest är Östeuropas Paris, där zigenare mycket skickligt kan skildra folklivet med sina violiner.

Fartygets sirén nekar oss att göra en utflykt utanför Budapest till sjön Balaton, som med sina 600 kvadratkilometer är den största insjön i Centraleuropa. I stället bjuder floden oss anblicken av de jättelika ungerska lågslätterna, som kallas Alföld. Till vänster börjar grässlätterna. Här kan man finna boplatser som tillhör nationella stammar, som förblivit nomader ända in i våra dagar.

I korsets tecken

När floden fortfar att vidga sig, ser vi ett avlägset kors på stranden. Denna religiösa symbol för våra tankar tillbaka till ett skrämmande skräckdrama. Båtar, fullastade med stridshästar och vagnar, rörde sig nedför just den här floden i korsets tecken — det var korsfararna! Gottfrid av Bouillon, hertig av Lothringen, som skulle bli den förste västerländske konungen över Jerusalem, använde denna flod för att nå fram till Svarta havet, innan han seglade vidare till det Heliga landet.

Donau användes som transportmedel för arméer under flera århundraden, men Donaus vatten kan ju inte klandras för de strömmar av utgjutet människoblod som blev följden. Slutligen, på 1300-talet, förföljdes en spillra av de besegrade korsfararna uppför floden av turkarna, vars kroksablar förde det ottomanska väldet uppför Donaudalen ända till Wien. Klämtandet i kyrkklockorna längs floden blev en alarmsignal, som förde ut det dystra budskapet om kommande olycka över vattnen.

Vidare mot Järnporten

Men åter till nuet. Den karakteristiska överbyggda brunnen och spannen riktar åter vår uppmärksamhet på den ungerska ”pustan”. Här i denna enorma betesmark är hästuppfödningen framträdande. Kvinnor i färgglada kjolar och män i vida byxor skyndar omkring mellan inhägnaderna, medan tjugo fullblod ger till känna att de märker vår ankomst.

I det vi fortsätter rakt söderut kommer vi in i Jugoslavien, och på tredje dagen av vår färd når vi Belgrad, landets huvudstad. Denna stad intar en framträdande plats i det öst-västliga tisslandet och tasslandet. Männens färgglada byxor och de grant klädda kvinnorna återspeglar det omväxlande landskapet, men det är en omväxling med en gemensam nämnare: ett liv fyllt av hårt arbete.

Vår imponerande, två kilometer breda jätte svänger nu österut och bildar gräns mellan Jugoslavien och Rumänien. Sedan banar den sig modigt väg in i Karpaterna.

Vid Järnporten trängs den samman till bara omkring hundra meters bredd. Det forsande vattnet med sina virvlar och strömmar var under tidigare århundraden en skräck för sjömännen. Större delen av hindren i Järnporten sprängdes emellertid bort mot slutet av 1800-talet, och fåran fördjupades. Icke desto mindre står alla passagerarna mållösa inför vattnets kraftfulla uppvisning.

Här Rumänien — där Bulgarien

Nära den gamla romerska staden Turnu-Severin vänder Donau söderut igen. Efter några kilometer vänder den återigen österut och bildar gräns mellan Rumänien och Bulgarien. Bergen och klipporna viker artigt tillbaka, och vi kommer ut på låglandet ackompanjerade av fiskarnas lutor.

Här finner vi de fattiga, ödmjuka människor som tjänar de njutningsälskande i världen. Deras fångst utgörs av stör, vilket betyder kaviar för all världens kök. De är vänliga människor, vars flitiga händer knyter färggranna schalar och plädar. Vi ser konstnärer, som söker fånga med penseln det Gud har skapat. Deras liv är sammanvävt med flodens historia.

Någon bland oss säger: ”Bulgarien är litet, men dess anda är stor!” Denna anda satte i gång en snabb utveckling i landet efter andra världskriget. Industrialiseringen tog sin början, fabriker uppfördes och huvudvägar byggdes, mycket goda sådana.

Färden mot sitt slut

I stället för att fortsätta hela vägen österut mot Svarta havet svänger Donau mot norr och flyter genom Rumänien mot den sovjetiska gränsen. Vid Cernavoda har man byggt den längsta bron över floden. Fartyget passerar vidare till staden Galati, där vi svänger österut mot Svarta havet.

Snart märker vi att floden erövrar landet och sprider ut sig solfjäderformigt i ett nätverk av vener och kapillärer. Detta är deltat! Deltats 2.600 kvadratkilometer stora område bebos av människor i lerhyddor, av grodor, fiskar, morkullor, fiskmåsar och storkar, som instinktivt tar skorstenarna i besittning. Och vi ser en stjärna, den röda sovjetstjärnan, som en påminnelse om att Kreml kontrollerar deltat.

Vi lämnar båten för att se mera och tänka tillbaka på vad vi har sett. Vi har fått uppleva det pulserande livet i jäktiga städer och det enkla livet på landet hos älskvärda bönder. Floden har fört oss inte bara över nationsgränser, utan också genom århundraden. Nej, Donau har inte gjort oss besvikna.

Denna flod talar så att säga sju språk, har medborgarskap i åtta länder och föder på samma gång den bulgariske bonden och den parisiske millionären. Den spelar en viktig roll i såväl londonköpmannens som den ungerske hästuppfödarens liv. Den har opartiskt tjänat såväl nomadiserande stammars som världsmakters arméer. Men den har också inspirerat en man till att skriva underbar musik, som det dansas till över hela världen: ”An der schönen blauen Donau”.

[Karta på sidan 9]

(För formaterad text, se publikationen)

TYSKLAND

TJECKOSLOVAKIEN

ÖSTERRIKE

UNGERN

RUMÄNIEN

JUGOSLAVIEN

BULGARIEN

Svarta havet

Adriatiska havet

Medelhavet

[Bild på sidan 10]

Donau där den flyter fram genom Österrike