En dag i rätten

Från ”Vakna!”:s korrespondent på Nederländska Antillerna

HAR du någon gång infunnit dig vid rätten i ditt hemland antingen som åhörare eller som deltagare? Det kan faktiskt visa sig bli en tankeställare, en upplevelse som kan vidga din syn och hjälpa dig till en djupare insikt om att ett lagsystem är en oundgänglig del av samhället som vi känner det.

Troligen menar många att de rättegångar som visas i TV eller på film räcker för att göra dem förtrogna med rättegångsordningen. Men man bör komma ihåg att sådana fingerade rättegångar vanligen är betydligt mera dramatiska och påskyndade än i verkligheten. Under en hel dag i rätten får man dessutom överblicka ett tvärsnitt av mellanhavanden som förs inför rätta, alltifrån obetydliga småsaker till mål som gäller förlust av människoliv.

Jag har bott i Willemstad, Nederländska Antillernas huvudstad på Curaçao, i över tjugotre år och under hela tiden aldrig varit på någon rättegång. Därför tänkte jag att det skulle vara intressant att göra ett besök och se vad som försiggår. Vad som gjorde det ännu intressantare var att målen här handläggs enligt det romerska rättssystemet, under det att jag är uppväxt i ett land som följer sedvanerätt.

Två rättssystem

Romersk rätt är mycket äldre än sedvanerätten. Den första kodifieringen av romersk rätt gjordes på tolv minnestavlor som ställdes upp på Forum Romanum i uppfyllelse av de oprivilegierades krav omkring 450 f.v.t.

Den ägde gällande kraft i många århundraden. Därefter, på 500-talet v.t., sökte kejsar Justinianus ytterligare utveckla och sammanställa den romerska rätten. Under den så kallade ”renässansen” ökade den romerska rätten ännu mer sin prestige. Så år 1804 företog man en fortsatt kodifiering i Frankrike.

Vad sedvanerätten beträffar, kan den sägas börja med Magna Charta på 1200-talet v.t. Kung Edvard I av England var för sedvanerätten vad Justinianus var för den romerska rätten. En milstolpe i sedvanerättens utveckling var utgivningen av Commentaries on the Laws of England av den framstående juristen William Blackstone på 1700-talet.

När man undersöker de båda systemen, lägger man märke till en viss rivalitet dem emellan. Men eftersom ingetdera systemet är perfekt, måste man vänta sig att vart och ett har sina förtjänster och sina brister. En framträdande skillnad är att medan sedvanerätten betraktar en person oskyldig till dess att hans skuld bevisats, betraktar den romerska rätten en anklagad som skyldig till dess han kan bevisa sin oskuld.

Domstolssessionen börjar

Brottmålsdomstolen i Willemstad på Curaçao inledde sin första session för 1970 den 7 januari. Förhandlingarna kom i gång klockan 9 på förmiddagen under ordförandeskap av domare F. C. Fliek, en godmodig medelålders holländare. Här brukar man avsätta onsdagen för brottmål. Trafikförseelser och andra bagatellmål handläggs under andra dagar i veckan. Entusiastisk som jag var över vad jag skulle få vara med om infann jag mig tidigt i rättssalen. Jag tog plats på främsta raden i åhörarbåset.

Liksom fallet är med Förenta staternas högsta domstol är domstolsbyggnaden stor, men själva rättssalen är liten och rymmer bara ungefär femtio åhörare på fyra bänkrader, vilka var och en höjer sig något över den framförvarande. Det finns stolar åt tre domare såväl som en plats till höger om domarna åt åklagaren och en till vänster åt den som sköter protokollet. Domare och jurister är klädda i långa, svarta ämbetsdräkter med stora, vita bröstlappar, vilket förlänar hela scenen en högtidlig prägel.

Snart kom två poliser in med en grupp på sex män, som skulle inför rätta. De var välklädda, rena och snygga, mellan tjugo och trettioåtta år. Handlingar som hörde till målet lades på domarens bord. En kvinnlig advokat, också klädd i en lång, svart skrud, kom in och samtalade med en av de svarande. Därpå anlände magistratssekreteraren. När han såg mig, kom han fram och presenterade sig och sade att han kände mig, även om jag inte kom ihåg var vi hade träffats. När jag frågade om jag fick göra anteckningar, erbjöd han mig att ta plats i journalistbåset. Det passade mig utmärkt, eftersom de anklagade annars skulle sitta med ryggen mot mig och jag skulle få svårt att höra vad de yttrade.

Språksvårigheter komplicerar ibland situationen i Curaçaos rättssal. Holländska är det officiella språket, men de infödda talar papiamento. Det finns emellertid också många människor i landet som har engelska eller spanska till modersmål. I normala fall blir en person rannsakad på sitt modersmål, och därför finns vanligen en domstolstolk till hands. Domaren för dagen visade sig vara en verklig språkman och anlitade inte tolken mycket. På holländska, papiamento eller engelska förmanade han vänligt de svarande, ungefär som en far skulle förmana ett egensinnigt barn.

Jämförelser

Någonting som saknas i den här rättssalen är ett jurybås. Inom sedvanerätten finns det en lekmannajury som avgör den svarandes skuld eller oskuld eller, i vissa processer, avkunnar domen. Här under det romerska rättssystemet avgör domaren ensam dessa frågor.

Romersk rätt sägs vara mera grundad på regler, på vad man skulle kunna kalla ”ideologi”, under det att sedvanerätten är grundad på principer och prejudikat. Under det förra systemet spelar domaren en mindre roll. Han liknar mera en skiljedomare och följer spelets regler. Under sedvanesystemet är jurister och domare på utkik efter precedensfall, och en domare kan bli berömd för något utslag han fällt, ett som kan användas som precedensfall för generationer framåt.

Behandlingen av den anklagade före rannsakningen skiljer sig också under de båda systemen. I några delar av världen har sedvanerätten utvecklats därhän att en häktad inte ens kan förhöras av polisen förrän han fått möjlighet att anlita advokat och förrän han fått veta vilka lagenliga rättigheter han har. Här på Curaçao däremot kan man bli häktad som misstänkt för brott och hållas avskild från yttervärlden under fyra dagar eller mera, medan undersökningar i fallet pågår. Fördelen härmed sägs vara att en brottsling inte kan åstadkomma falskt alibi när han hålls isolerad. Fördel är det naturligtvis från polisens synpunkt. Under sådana omständigheter är det mera sannolikt att en brottsling bekänner.

Man kan måhända dra den förhastade slutsatsen att en juryrättegång enligt sedvanerätten erbjuder de bästa utsikterna till en rättvis behandling av fallet. Men är det nödvändigtvis så? Vad vet en genomsnittsperson som sitter i jury om lagen? Är det inte så att jurymedlemmar lättare kan bli känslomässigt påverkade av en skicklig advokat, medan en domare eller panel av domare med större sannolikhet inte kommer att påverkas?

Man bör också tänka på tiden och kostnaderna. Den tid det tar att välja en jury åstadkommer ofta att ärendena hopar sig i domstolar som tillämpar sedvanerätten. Under romersk rätt kan ett antal mål klaras av på samma tid som det tar att välja en enda jurymedlem under sedvanerätt — särskilt om jurymedlemmen råkar vara en kontroversiell figur.

Rättssaker tenderar att bli avgjorda med mindre dröjsmål under det romerska systemet, eftersom det där inte förekommer någon frigivning mot borgen. Här på Curaçao är det så att om det begås ett brott som medför ett straff på fyra år eller mer, hålls den anklagade i häkte tills målet kommer upp. Den tid som den dömde har tillbringat i fängelse före rannsakningen räknas vanligen av från straffet. Om brottet medför ett straff på mindre än fyra år, kan domstolen ge den anklagade tillåtelse att återvända hem till dess att målet kommer upp, men detta beror i hög grad på vad slags brott det gäller.

Iakttagelser under domstolsförhandlingarna

Funderar du på hur effektivt ett system kan vara, där avgörandet lämnas åt en enda man, domaren? Nåväl, i vartenda mål som kom före i rätten den här dagen var domaren alltid noga med att upplysa den svarande om att han hade fjorton dagar på sig att överklaga domen. Då skulle målet komma upp i en högre rätt med tre domare. Om svaranden fortfarande inte vore nöjd, kunde han föra sin talan upp i en ännu högre rätt i Holland. I de fjorton mål som jag följde den här dagen var det ingen som överklagade. Om domaren över huvud taget någon gång verkade fälla ett oriktigt utslag, så var det till den dömdes förmån.

Du kanske tror att detta bara var ett slags polisdomstol, där endast bagatellmål eller trafikolyckor behandlades. Nej, det var en riktig brottmålsdomstol. Så till exempel var den tredje svaranden den här dagen en lång, välklädd, belevad man på trettioåtta år. Det fanns ingenting i hans sätt som tydde på att han bara några månader dessförinnan hade begått ett överlagt mord.

Så som omständigheterna förelades inför rätten visade de att han hade hällt bensin över sin arbetsgivare och sedan satt eld på honom. Fastän polisen hade kommit till undsättning, hade offret blivit svårt bränt och dog på sjukhus två dagar senare. Varför detta brott? Det framgick att mannen länge hade hyst en fientlig inställning till sin arbetsgivare och ofta funderat på att hämnas. Orsaken var att arbetsgivaren ständigt misskrediterade honom och gjorde narr av honom. Han var alltför blyg för att ta upp saken med arbetsgivaren; han hade helt enkelt samlat på sitt agg så länge att det till sist blev en explosion.

Vid rättegången krävde åklagaren fängelsestraff på fjorton år. Förefaller detta dig vara ett milt straff för ett sådant brott? Detta påminner om att romersk rätt från begynnelsen alltid har haft en tendens att undervärdera människoliv. En man i forntidens Rom kunde till exempel få ett strängt straff, om han försummade sina plikter mot sin husbonde. Men om han dödade någon av sina jämlikar, kallade man honom för en ”värdelös individ”, och han slapp undan med ett jämförelsevis lindrigt straff.

Andra mål som kom upp i rätten den här dagen var av mindre allvarlig natur. De flesta gällde stöld, bedrägeri, slagsmål och våldsamt motstånd mot polis. Ett sedlighetsmål hördes bakom lyckta dörrar. Domaren brukade till varje anklagad ställa ett antal frågor av den här typen: Var ni alkoholpåverkad då brottet begicks? Är ni gift? Hur många barn har ni? Har ni arbete, eller miste ni arbetet därför att ni råkade ut för de här tråkigheterna? Han var som en far och visade personligt intresse för dem och sade till dem att de måste lära sig att behärska sitt humör. Han brukade påpeka hur dåraktigt det var att göra motstånd mot polis, eftersom polisen ju måste sköta sitt jobb och inte tar folk för sitt höga nöjes skull.

Liksom trafiksyndare återfaller kriminella ofta i samma brott, och det var detta som utgjorde ett verkligt problem för domaren. Förstagångsöverträdare förmanades att bättra sig och fick i regel lindriga straff. Återfallsförbrytare behandlades strängare.

Verkningarna av det allmänna moraliska sammanbrottet jorden utöver återspeglas här på Curaçao. Stölderna tycks öka. Vad mera är, stölder som man tidigare aldrig hade hört talas om — tillgrepp av kollektbössor i kyrkorna! Det för tankarna till vad som hände på ön Barbados, där en tjuv tillskansade sig en bidragsbössa från en av Jehovas vittnens Rikets salar, medan församlingen var upptagen av bön.

En dag i rätten, i synnerhet som åhörare, är verkligt lärorik. Man lär sig tänka klart och logiskt, att se en sak från mer än en synvinkel och att inse och erkänna de rättigheter en anklagad har inför rätta. Man ser bevisen för att vi lever i de förutsagda ”yttersta dagarna”, då brotten och brottslingarna skulle mångfaldigas. (2 Tim. 3:1—4) Framför allt vinner man en djupare insikt om att endast den allsmäktige Guden kan bringa ordning i alla angelägenheter och genomdriva en fullkomlig lag som skall medföra frid och ett ändlöst lyckligt liv åt dem som rättar sig efter hans fordringar.