Vanföreställningar kan vara farliga
DET är många felaktiga uppfattningar i svang, ungefär som falska mynt som prånglas ut som äkta. Få människor lider skada av en falsk femöring, men en förfalskad hundrakronorssedel är en annan sak. Likaså är en del vanföreställningar jämförelsevis ofarliga, medan andra kan vara avgjort farliga. Men för att kunna tänka klart och redigt är det gott att göra sig av med alla sådana felaktiga uppfattningar.
Säkert har du hört talas om att den röda färgen retar en tjur till vrede, kanske också att det är riktigt att lyfta en kanin i öronen och att om man håller en havssnäcka till örat, kan man höra havets brus i den. Står sig sådana här vanliga åsikter vid en kritisk granskning?
Om du inte räknar med att behöva korsa en äng där en tjur går lös, så är du inte alltför bekymrad över hur detta djur reagerar för färger. Men experiment har visat att han är färgblind. Om du inte tror det, kan du försöka vifta med ett klädesplagg av annan färg. Detta kan framkalla samma resultat, eftersom det är rörelsen som tilldrar sig tjurens uppmärksamhet och resulterar i att han blir retad.
Tror du att det är grymt att lyfta huskatten i svansen, så kanske du tänker dig för två gånger innan du lyfter kaninen i öronen. Naturforskare uppger att kaninens öron är mycket känsliga och håller före att det är grymt att bruka dem som handtag.
Och bruset du hör i havssnäckan — låter inte det som havsvågor som bryter sig mot stranden? Må så vara, men det är den egenartade formen på snäckan som fångar upp och blandar ekon från många ljud i grannskapet till det dämpade, sammansatta ljud som narrar den oinvigde. Det skulle vara idé att göra ett försök med snäckan i ett fullständigt ljudisolerat rum, där det inte finns några ekon som kan fångas upp.
Vanföreställningar i gången tid
Många föreställningar som varit vanliga i forna tider har nu fullständigt förkastats. Tilltagande kunskap och insikt har avslöjat vanföreställningarna och förkastat dem såsom varande käringfabler. Vem skulle till exempel i dag vilja ansluta sig till föreställningen om att jorden är platt och att solen rör sig omkring en stillastående jord?
I hundratals år gjorde man ansträngningar för att få fatt i receptet på en magisk dryck som kunde ge evigt liv åt den som drack den. I Europa och Amerika trodde man på existensen av en ”ungdomens källa” någonstans. Man trodde att den hade helbrägdagörande förmåga och var i stånd till att göra gamla människor unga på nytt. Upptäcktsresanden Ponce de Leon sökte till och med denna källa i Florida.
Andra sökte på fullt allvar efter ”de vises sten”, som sades ha förmåga att förvandla alla andra metaller till guld. Många expeditioner sändes också ut för att finna landet Eldorado, som man inbillade sig skulle existera i norra delen av Sydamerika — en plats, sades det, där guld var så vanligt att det användes till väggar och tak.
Man trodde också allmänt i forna tider att liv uppkommer spontant i ruttnande materia. Hade man inte bevis — maskar som slutligen visade sig i ruttnande kött eller annan föda? De begrep inte att flugor hade lagt sina ägg där. Det är också intressant att lägga märke till att denna nu misskrediterade föreställning inte skiljer sig mycket från evolutionisternas lära att liv uppstod spontant i gångna tidsåldrars dy och slam!
Allmänna vanföreställningar i våra dagar
Också i våra dagar håller man fast vid olika vanföreställningar. Somliga av dessa påverkar inte människan nämnvärt i vare sig den ena eller den andra riktningen. Vi har till exempel föreställningen att matsmältningen huvudsakligen försiggår i magsäcken. Men faktum är att födan börjar sönderdelas när den blandas med saliv i munnen. Det är nu också allmänt känt att tunntarmen uträttar största delen av matsmältningen sedan födan har lämnat magsäcken.
En annan vanlig föreställning är att håret kan bli grått helt plötsligt på grund av någon chockartad upplevelse. Men detta är inte sant. Håret blir grått gradvis. Det kan inte bli grått helt plötsligt, eftersom färgpigmentet införs i hårstrået innan det växer ut ur huden. Hudspecialister säger i ämnet: ”Endast människor med en viss, mycket sällsynt, sjukdom blir plötsligt fläckvis skalliga, i det de tappar sitt mörkt pigmenterade hår över natten och får kvar bara sitt gråa hår.”
Det är sant att vilseledande föreställningar sådana som dessa inte har försatt någon i fara. Om detta hade varit sant om alla vanföreställningar, så hade det knappast varit värt att ta upp ämnet till behandling.
Farliga missuppfattningar
Men några felaktiga uppfattningar kan vara farliga, ja, medföra dödsfara. Vi har till exempel den vittutbredda uppfattningen att frostbitna kroppsdelar skall gnuggas med snö. Faktum är att denna behandling mycket väl kan förvärra saken. Stefansson, den berömde polarforskaren, förklarade att ”få saker kan vara mer absurda” än snöbehandlingen vid förfrysningar. Vad man bör göra, sade han, ”är att ta sin varma hand ur vanten och pressa den mot det förfrusna stället till dess vitheten och styvheten har försvunnit”.
Tror du, liksom somliga, att blixten aldrig slår ned två gånger på samma ställe? Räkna inte med detta. Detta är också en farlig missuppfattning. Den kunde bli ödesdiger för dig. Fotografiska vittnesbörd avslöjar att blixten ofta träffar samma plats, till och med under samma åskväder.
Det är också en vanlig uppfattning att kvicksand kan dra ned en person utan vidare. Detta är inte sant. Scientific American för juni 1953 påvisar: ”Tvärtemot den vanliga uppfattningen drar kvicksanden inte ned föremål.” Att hysa den uppfattningen kan kosta en människa livet.
Det är ju förnuftigt att tänka att om man kan flyta i vatten, kan man flyta i kvicksand. Det är den panikartade kampen att komma loss, vilken är naturlig för den som gått ned sig i kvicksand, som leder till att han sjunker djupare och djupare ned.
Vad bör då den som fastnat i kvicksand göra? Han bör bevara lugnet så mycket som möjligt. Han bör handla med ett visst syfte. I vatten skulle han flyta eller simma. I kvicksand bör han genast lägga sig på rygg med utsträckta armar. I den ställningen kommer han inte att sjunka. Om det inte kommer någon till hjälp, kan han, med stor ansträngning, sakta dra upp sina fötter, en i sänder. Sedan kan han rulla sig till fast mark, medan han ofta lägger sig på rygg och vilar en stund.
Några religiösa vanföreställningar
Många vanföreställningar om vad bibeln lär har gått från generation till generation genom seklerna. Bibeln säger till exempel klart och tydligt: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Hes. 18:4, 20, Åk) Att själen är dödlig kan inte uttryckas klarare. Ändå föredrar de flesta människor i dag att tro det rakt motsatta — att själen är odödlig, en föreställning som spekulativ religion är upphov till. Men om människan inte dör, vad skulle det då finnas för behov av en uppståndelse, som dock så tydligt lärs av bibeln? — Joh. 5:28, 29; Apg. 24:15.
När det gäller datum för Jesu födelse, stöter vi på en annan vanföreställning som omfattas av många. Har du inte i din kyrka fått höra att datum för detta är den 25 december? Sir James Frazer skriver i The Golden Bough: ”Vår julhelg är ingenting annat än en fortsättning, under kristen benämning, av den gamla solfesten; ty kyrkans ledning fann det lämpligt, mot slutet av tredje eller början av fjärde århundradet, att godtyckligt flytta Kristi födelse till den 25 december i avsikt att rikta den tillbedjan, som hedningarna dittills hade ägnat åt solen, till dess Herre.”
”Det är sant”, är en del böjda för att säga, ”men det är väl inte så viktigt med datum, bara vi firar hans födelse.” Men dessa måste då också försöka få ett sådant firande och de många hedniska dragen i det att stämma överens med Jesu uppmaning till sina efterföljare att fira hans offerdöd, inte hans födelse. — Luk. 22:19, 20.
Andra vanföreställningar har kommit till kring högtidsfirandet den 25 december. Många har fått för sig att de mager eller astrologer, som kom och bar fram skänker till Jesusbarnet, var tre till antalet. Tror du det? Skriften anger inte antalet. Den allmänna uppfattningen är också att astrologerna leddes direkt till Jesus i Betlehem av stjärnan. Men faktum är att stjärnan ledde dem till Jerusalem, till konung Herodes, som ju ville döda gossebarnet. Och när de till slut kom fram till Betlehem, låg Jesus inte längre i en krubba, som så många tror, utan då bodde han i ett hus. Läs själv berättelsen i din egen bibel i Matteus, kapitel 2, verserna 1—12.
Har det någon betydelse?
Har det då någon egentlig betydelse om vi tror på felaktiga saker? I fråga om vanföreställningarna i förbindelse med ”förfrysning” och ”kvicksand” måste det ju medges att en hel del skada kunde bli följden, kanske till och med döden.
Men mycket mera skada kan bli resultatet av att hålla fast vid obetänksamma och oriktiga religiösa föreställningar som går stick i stäv mot vad bibeln säger. Varför det? Därför att detta sätter inte bara det nuvarande livet i fara — det gäller faktiskt det eviga livet. Sanning och evigt liv är intimt förbundna med varandra. — Joh. 17:3; 4:23, 24.
Bibeln säger tydligt och klart att Guds ”vilja är att människor av alla slag skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”. (1 Tim. 2:4, NW) Å andra sidan sade Paulus, en Jesu Kristi apostel, om dem som, fastän uppriktiga, var missledda: ”De nitälska för Gud. Dock göra de detta icke med rätt insikt.” (Rom. 10:2) Det är sannerligen det säkraste för oss att befria vårt sinne från alla vanföreställningar!
[Bild på sidan 4]
Att gnida med snö vid frostskador kan göra saken värre
[Bild på sidan 5]
Det är inte själva kvicksanden som drar ned en. Det är kampen för att komma upp som gör att man sjunker djupare
[Bild på sidan 6]
Känner du till de vanföreställningar som hör ihop med högtidligheterna den 25 december?