”Skräddarsydda” synorgan

”Jag har funnit att skapelsernas ögon sedan urminnes tid föregripit många anordningar som människor gjort. De har motsvarigheter till persienner, färgade glasögon, stormluckor, dubbelfokus och vindrutetorkare såväl som till finesserna hos de finaste kameror”, skriver Constance P. Warner i National Geographic Magazine. Författarinnan är änka efter en ögonspecialist och har tillbringat många år med att fotografera ögonen hos de mest skilda varelser. Så här fortsätter hon: ”Jag förundrar mig över den logik som lyser genom skapelsernas ögon. Varje öga är konstruerat som om det vore beställt till den som bär det och inte till någon annan. . . .

Hos präriehunden till exempel, som gömmer sig i sin håla, sitter ögonen högt uppe på huvudet med långt avstånd mellan varandra liksom hos många andra jagade djur. Han kan vrida ögonen ett helt varv och behöver alltså inte göra någon rörelse som avslöjar var han befinner sig. Dissekerar man ögongloben på en präriehund, finner man den bärnstensfärgade linsen, ett filter som skyddar mot det skarpa ljuset på slätten. . . .

Den vanliga ålen uppehåller sig både i sött och i salt vatten, bland stenar, i dy, stundom till och med uppe på torra land. Dess ögon välver sig väl skyddade under sega, genomskinliga fönsterrutor, klara plättar i ansiktshuden.

En kubansk paddart, som hukar sig i sin håla, lägger övre ögonlocket långt över det nedre och bildar därigenom en ogenomtränglig försegling som kan tävla med vilken tätslutande förpackning som helst. Gilaödlan i Arizonas öknar gräver sig ned genom hårt grus på jakt efter vatten och ägg från andra djur. Dess oansenliga ögon, omgivna av rundade fjäll, skyddas av ett tjockt tredje ögonlock, som påminner om kraftig vit satäng.

Fåglarna fäster min uppmärksamhet på sin blinkhinna — ett tredje ögonlock — med en otrolig variation i färg, mönster och struktur. Den amerikanska tofsskraken [Lophodytes cucullatus] bär en glasögonliknande blinkhinna som kommer väl till pass vid jakt på fisk under vattnet. Ejdern rör omkring i den grumliga havsbottnen och letar efter sjöstjärnor, sjöborrar och annan taggig mat; dess tredje ögonlock förefaller vaxliknande och halvgenomskinligt.

Den snabba pilgrimsfalken har en kristallklar blinkhinna som tål luftmotståndet då han störtdyker med en hastighet av 290 kilometer i timmen. Den långsammare blåskrikans tredje ögonlock far blixtsnabbt över ögat. Det är halvgenomskinligt och vackert streckat. Vandringstrastens blinkhinna är strimmig och påminner om skalet från en rödlök.”

Fyrögat är en mellanamerikansk fisk som ”uppehåller sig intill vattenytan och som har de utstående ögongloberna delade i två halvor så att den kan se både i luft och i vatten. Dessa båda media kräver två olika brännvidder från en gemensam lins.” Detta är inget problem för fyrögat, eftersom han har ”en äggformad bifokal lins. Ljusstrålar från luften passerar genom den korta dimensionen; ljusstrålar från vattnet genom den långa.”

Är all denna överlägsna optik den blinda slumpens verk? Att ha den uppfattningen är rena dårskapen. Tvärtom utgör detta omisskännliga bevis på en intelligent avsikt, på att vi här har att göra med Guds händers verk. — Ords. 20:12.